fredag 30 januari 2009

Upphittat


Sigge! Sigge!

Johan! Johan!

Och hela världen!

Mina filmisar är tillbaka!

Mamman hittade dem igår. De har kanske egentligen aldrig varit borta, bara legat i en låda som vi inte tittat i... Som jag har letat och funderat, trott att jag tappat dem på vägen då jag tagit dem från föräldrarnas hem till mitt eget. Att någon hittat bunten och blivit jätteglad och tagit den och att jag aldrig mer skulle få återse mina filmisar...

Ja, ni hör ju själva. Att tappa bort grejer är inte min grej. Jag kan gräma ihjäl mig och vakna på nätterna ibland och fundera. Och leta. Och leta. Jag tappar i princip aldrig bort grejer, kan till och med minnas gamla borttappade grejer som aldrig har återfunnits.

1: Ett par klarblå byxor passande en barnbarbiedocka som ska föreställa ungefär fem år. Försvunna i flickrummet i Hille, Gävle någongång... jaaa, kanske 1976-77.

2. En linneservett. Det fanns fyra och det förstår ju vem som helst att det blir jättejobbigt när en av dessa bara går och försvinner. Köpta på en loppis dessutom, så jag kan inte bara gå och kompletteringsköpa en ny. Söder, Stockholm vintern 2005.

3. En guldring som min farmor har haft. Som jag sannolikt aldrig kommer att använda. Sågs senast i föräldrarhemmet våren 2008.


Men nu! Låt oss alla glädjas åt mina återfunna filmisar!

Ett fint arv

Jag har fått en väldigt fin och VÄLDIGT stor matta från min barndomsvän Emma. Mattan har jag fått av Emma, men den har ursprungligen tillhört hennes morfar Martin och efter det hennes mamma Barbro. Morfarn som bodde i det fina huset i Gamla Gefle. Där det luktade vitlök och linskok och där det fanns ett stort helkaklat gammalt badrum. Där mamma Barbro sedan också bodde. Den lummiga och fina trädgården och Barbros goda blåbärskakor och havreflarn.

Nu finns inte Barbro längre. Jag tycker ofta att jag ser henne på stan. Det är märkligt. Det känns fint och stort att få ha deras gamla matta i mitt hem.

torsdag 29 januari 2009

En ny vän

En tysk hjort bor numer hos mig.

onsdag 28 januari 2009

Handskrivna brev

Ibland oroar jag mig för att handskrivna brev håller på att dö ut. Eller handskrivna meddelanden. Allt är ju så mycket enklare att göra via mail eller telefon numer...

Jag har alltid skrivit brev och häromdagen letade jag upp en del av dem jag fått. De ligger i lådor på vinden hos mina föräldrar. Fortfarande idag kunde jag, utan att titta på avsändaren, känna igen handstilen som mina gamla brevvänner hade; Stina, Majsan och Hedda...

Jag hittade breven från kusin Mona. Kuverten hade hon klippt hål i så att de skulle se ut som fönsterkuvert. Jag minns att jag tyckte att det var synd på kuverten. Det jag inte minns är innehållet, där hon skriver att hon skulle bli snöskoterförare när hon blev stor och att hon skulle ha en Panteraskoter. Vi var väl kring 7-8 år när vi brevväxlade.

Inte heller minns jag vykortet från Tant Maja. Tant Maja som bodde i den gamla gården ett stycke från mina kusiner. Jag och kusin Mona brukade gå dit med våra kaniner och vi plockade alltid blommor till Maja efter vägen.

Anledningen till att jag letade efter breven var för att jag ville hitta breven från min barndomsvän Minna som tyvärr inte längre finns. Vi brevväxlade när vi var 10-11 år. Hon skrev de allra finaste brev och skickade ofta med en fin liten present i en liten ficka i brevet. Hennes brev stod som förebild inom brevskrivande för mig under många år!



Att läsa gamla brev väcker så många minnen. Ofta kan jag minnas precis vart jag befann mig när jag läste brevet och hur det kändes. Alla dessa bekanta handstilar... När jag någon gång kommer att bo i ett hus, ska jag ha ett rum som ska fungera som ett arkiv för mina brev. De ska vara sorterade efter år och person, tänker jag.





Jag har en tre, fyra vänner som jag regelbundet skriver brev till. Och får brev från. Den senaste personen som jag försöker börja brevväxla med är brorsbarnet Sigge, snart 7 år. Det går sådär, ibland får vi iväg ett brev till varandra. Ett litet kuvert med handskriven text på utsidan nedanför dörren när jag kommer hem. Så glad jag blir!

onsdag 21 januari 2009

Grindstugan






Det här är grindstugan vid Forsbacka Wärdshus. Det här lilla, lilla huset är uppfört under slutet av 1700-talet och den markerade infarten till bruket. Det fanns en liknande stuga på andra sidan bruket, men den är borta sedan många år. I den här stugan bodde en kvinna ända in på 1960-talet! En yta på cirka 10 kvm. Ja, varför behöver man ha det så mycket större än så egentligen?

Idag har jag besökt Forsbacka och stugan. Här ska jag ställa ut min keramik under Gästrik Konst som går av stapeln under påskhelgen. Invändigt är alla ytor putsade och ganska råa. Jag tror att keramiken kommer att synas bra där inne. De djupa fönsternischerna är som gjorda för mina blomkrukor. Nu kommer snart februarisolen och då kan jag börja driva upp små pelargonskott att plantera i krukorna. Jag tänker mig att min lilla utställning även ska kunna sprida sig ut, utanför stugan. Nedanför den lilla stentrappan och utmed de varmgult putsade väggarna. Jag tänker att det kommer att vara vår i påsk och jag tänker att det kommer att bli fint och jag tänker att det kommer att bli kul. Och sinnligt.

måndag 19 januari 2009

Att dekorera


Kannorna får ett blommönster med hjälp av en bollspruta. Bollsprutan är fylld med slicker i lämplig konsistens. Mönstret blir sedan som en relief under engoben som jag doppar hela kannan i. Kulörerna på mina föremål kommer sig av engoberna som jag arbetar med. Jag kan sedan variera de kulörerna litegrann genom valet av galsyr. Jag arbetar bara med två glasyrer, en transparent och en med lite järn i. De här kannorna kommer att bli varmt vita när de är färdiga.

lördag 17 januari 2009

Att hänkla




Fina och välgjorda hänklar är en detalj som skiljer bra keramik från dålig, tycker jag. Men det är svårt att dra hänklar, det kräver övning som med allt annat hantverk. Jag lärde mig mycket då jag under en höst arbetade hos keramiker Christine Pedley i La Borne i Frankrike. Christine sa ofta att en hänkel ska komma ut från kroppen precis som en gren från ett träd; naturligt. Jag tänker nästan alltid på det när jag hänklar.

För mig är formen på hänkeln mycket viktig. Den får absolut inte ha en konkav form på den yttre sidan, jag vill att den sidan ska vara lätt konvex. Det känns bäst i handen på så vis. Jag vill gärna att kanterna ska vara så pass markerade att lerans kulör bryter igenom engoben där. Och så är anslutningen nedtill viktig. Den ska också kännas naturlig. För att det inte ska bli ett hårt och onaturligt möte på insidan av hänkelns nedre del, lägger jag alltid i en liten rullad klutt lera där som får jämna ut övergången.

Det är intressant att någon gång prova att hänkla från "fel" håll, dvs nedifrån och upp, eller att, på sidan om formen dra hänkeln, låta den torka en aning och sedan böja till den så att de breda sidorna blir just åt sidorna. En hänkel har stor påverkan på formen som den sitter på. Keramikerna Karin Bengtsson och Mette Antero Kjaer gör hänklar helt i min smak.

Att forma en pip



Så var turen kommen till pipen på kannan. Jag avslutar kannorna med en relativt tjock kant så att jag har ämne att forma pipen från. Självklart finns det olika sätt att forma en pip på, det här är mitt sätt och det har jag till stor del lärt mig av Mette.

Kannorna får inte vara för torra, men det fungerar inte heller om de är allt för nydrejade. Då orkar de inte med pipingreppet. Jag börjar med att dra leran upp. Fingrarna måste vara blöta. Sen tunnar jag ut leran så att jag slutligen kan forma ut pipen. Jag gillar när pipen är generös och självklart är funktionen också viktig, det ska gå bra att hälla ur kannan.

fredag 16 januari 2009

Att dreja en kanna







Mamma fick jobba som fotograf i min verkstad häromdagen. Eftersom jag är keramiker vill jag gärna visa er hur jag jobbar. Kanske kan bilderna vara till någon hjälp till någon som också arbetar med keramik? Fotoserien avslöjar dessvärre min otroligt kassa arbetsställning. Den kan inte rekommenderas! Fantastiskt att jag inte har problem med min rygg!

Jag drejade ett gäng kannor som ska vara med på Gästrik Konst i påsk. Jag vill ha en enkel form. Vanligtvis arbetar jag mest med raka och strama former. De här kannorna ska få ett mjukt blommönster och då tycker jag att en diskret mjuk form passar bättre.

onsdag 14 januari 2009

Skomakaren i Hille


Ibland tänker man på saker man gärna vill göra. Ibland tar man tag i det hela och gör det, ibland faller allt i glömska och ibland gör man det aldrig, för man har inte varit ute i tid... Jag har länge tänkt på att jag vill besöka skomakaren i Hille, byn som jag är uppväxt i och där mina föräldrar och min verkstad forfarande finns. Idag gjorde jag äntligen det!


Han har alltid funnits där. I sin skomakarverkstad håller han till, eller rättare sagt höll till, för nu för tiden blir det inte mycket jobb gjort. Nisse, som skomakaren heter, har jobbat färdigt i sitt liv. Men när jag var liten hände det att jag åkte med mamma till skomakaren. Inte med pappa, han var ju uppvuxen i stan och honom kände inte skomakaren till så väl. Men mamma däremot, bonddotter till Josef Lindén i Oppala, ja henne hade han koll på. För han har koll på människorna i Hille och Oppala, skomakaren. Idag när vi sågs och jag presenterade mig, visste han fortfarande vem jag är! - "Om handtaget sitter i dörren är jag där", brukade skomakaren säga, mindes mamma. För handtaget sitter på väggen bredvid dörren och sätts på plats först när man går in i verkstaden.

Fortfarande idag finns den karaktäristiska lukten kvar i verkstaden. Från läder och lim. Det luktade alltid så gott, tänkte jag när jag var yngre. Tänk att skomakaren har jobbat med skor i hela sitt liv, ända sedan 1937. Och alltid i samma verkstad. Hans pappa var också skomakare, men nu finns ingen som kan ta över. Kanske jag skulle vilja, frågade skomakaren och vi kom överens om att jag ska komma tillbaka en annan dag och prova att laga skor. Han har haft många lärlingar genom åren, skomakaren. Alla har dock inte hållit måttet och då har de blivit utsparkade från verkstaden!


Verkstaden är full av gamla maskiner, fina gjutjärnspjäser med fina namn från förr. Hyllorna dignar av askar och burkar med mystiskt innehåll, där finns lintrådar, nubb och läder. I ett skåp finns alla gamla träformar, som man använde då man sydde skor förr i tiden. Jag tänker på hur det kan ha varit att jobba som skomakare i hela sitt liv, att ha ett hantverk så i händerna... Jag tänker på vilka tankar som kan ha tänkts i verkstaden under alla år och jag tänker på alla samtal som har försigått i rummet genom tiderna.