onsdag 14 januari 2009

Skomakaren i Hille


Ibland tänker man på saker man gärna vill göra. Ibland tar man tag i det hela och gör det, ibland faller allt i glömska och ibland gör man det aldrig, för man har inte varit ute i tid... Jag har länge tänkt på att jag vill besöka skomakaren i Hille, byn som jag är uppväxt i och där mina föräldrar och min verkstad forfarande finns. Idag gjorde jag äntligen det!

Han har alltid funnits där. I sin skomakarverkstad håller han till, eller rättare sagt höll till, för nu för tiden blir det inte mycket jobb gjort. Nisse, som skomakaren heter, har jobbat färdigt i sitt liv. Men när jag var liten hände det att jag åkte med mamma till skomakaren. Inte med pappa, han var ju uppvuxen i stan och honom kände inte skomakaren till så väl. Men mamma däremot, bonddotter till Josef Lindén i Oppala, ja henne hade han koll på. För han har koll på människorna i Hille och Oppala, skomakaren. Idag när vi sågs och jag presenterade mig, visste han fortfarande vem jag är! - "Om handtaget sitter i dörren är jag där", brukade skomakaren säga, mindes mamma. För handtaget sitter på väggen bredvid dörren och sätts på plats först när man går in i verkstaden.

Fortfarande idag finns den karaktäristiska lukten kvar i verkstaden. Från läder och lim. Det luktade alltid så gott, tänkte jag när jag var yngre. Tänk att skomakaren har jobbat med skor i hela sitt liv, ända sedan 1937. Och alltid i samma verkstad. Hans pappa var också skomakare, men nu finns ingen som kan ta över. Kanske jag skulle vilja, frågade skomakaren och vi kom överens om att jag ska komma tillbaka en annan dag och prova att laga skor. Han har haft många lärlingar genom åren, skomakaren. Alla har dock inte hållit måttet och då har de blivit utsparkade från verkstaden!

Verkstaden är full av gamla maskiner, fina gjutjärnspjäser med fina namn från förr. Hyllorna dignar av askar och burkar med mystiskt innehåll, där finns lintrådar, nubb och läder. I ett skåp finns alla gamla träformar, som man använde då man sydde skor förr i tiden. Jag tänker på hur det kan ha varit att jobba som skomakare i hela sitt liv, att ha ett hantverk så i händerna... Jag tänker på vilka tankar som kan ha tänkts i verkstaden under alla år och jag tänker på alla samtal som har försigått i rummet genom tiderna.



10 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken underbar berättelse!

Ulrika sa...

Javisst! Tack!

terés sa...

Men tänk om det är skomakare du ska bli?!

Ulrika sa...

Hm? Ja, kanske det? Då skulle jag ju kunna knåpa ihop skitsnygga skogshuggarstövlar...

Tobias sa...

Respect Nisse.

terés sa...

Och ha kombinerat skomakeri, krukmakeri och fik! Vilken trippel!Jag kan hjälpa till och strö pärlsocker och putsa skor.

Ulrika sa...

Ja, jävlar i min lilla låda, vilken kombo! Du är naturligtvis redan anställd hos mig!

Annas infall sa...

Hej... Min farfar som var en spjuver...stod i en kö tillsammans med andra unga män. De skulle in i militära. De fick ju frågan vad de jobbade som och de flesta svarade Dräng. Det tyckte min farfar var lite enformigt så han ljög och sa skomakare.Ja, far-farsfar som var kommunalordförandensnämdeman (lång titel)blev rasande över bedrägeriet och tvingade farfar att gå som lärling hos en skomakare efter militärtjändten. Som jag har hört åkte han moped, spelade kort, jobbade som brobyggare, dräng och ibland som skomakare, han kunde det mesta den gubben.....
Du som gillar skor... kanske kombinera keramik med läder..
//Anna

Annika sa...

Så kul både för dig och skomakaren att du ska återvända! Trevligt inlägg och fina bilder! /Annika

Ingrid sa...

Jag håller med Terés inlägg om en mix av skomakeri, fik och krukmakeri, men lägg gärna till skribent! Intressant att läsa om vår skomakare i Hille, som du har beskrivit med sådan känsla.