Vad mitt hjärta bultar för

Ända sedan innan jullovet har det här huset varit närvarande i mina tankar. Huset heter Villa Sjötorp och ligger efter Gävlekusten. Huset uppfördes i sin tidigaste form redan 1864, men fick sitt nuvarande utseende efter en ombyggnation 1883. Sedan dess har inga större förändringar skett utvändigt. Även invändigt är mycket av den äldre karaktären välbevarad. I samband med ombyggnationen anlades också en park kring huset. Ägaren, som ofta vistades på Franska Rivieran, lät anlägga parken med många för våra breddgrader ovanliga buskar och träd. Ända in till mitten av 1970-talet var byggnaden i privat ägo, därefter har det varit i Gävle kommuns ägo, och nu: i Gävle hamns ägo.

 

Det är dessvärre av en sorglig anledning som jag tänker så mycket på huset. Gävle hamn har nämligen lämnat in en ansökan om rivning. Hamnen menar att de inte har någon användning av huset och att det ligger i vägen för deras utbyggnadsplaner. Villa Sjötorp var rivningshotad en gång redan under mitten av 1970-talet, men räddades då kvar tack vare en stark folklig opinion. En förening som hette Sjötorps vänner bildades och genom ett hyresavtal med hamnen skötte de om byggnaden och höll den dessutom öppen för allmänheten genom kaféverksamhet, visningar, föredrag och liknande. Byggnadens kulturhistoriska värden var dokumenterade och kända redan då, för såväl allmänheten som för kommunen och hamnen.

 

Fram till 2006 fanns det alltså någon som månade om Villa Sjötorp och dess omkringliggande trädgård. Någon som skötte det löpande underhåll som följer när man har en byggnad. 2006 sade Gävle hamn upp hyresavtalet med Sjötorps vänner. Som jag har hört, jag vet inte om det stämmer, hade hamnen då planer på att använda Villa Sjötorp för representation. Dessa planer genomfördes dock aldrig. Huset stod utan hyresgäst och hamnen hade inget intresse i byggnaden. Huset lämnades utan vård. Det lämnades att förfalla, helt enkelt. Under åren har hängrännorna fyllts med skräp, vattnet har tagit sig andra vägar, plåtavtäckningar har rostat sönder, huset har utsatts för vandalism och trädgården har lämnats att slya igen. Det hamnen har gjort under åren är att försöka hålla dörrar och fönster stängda och skyddade genom att skruva för öppningarna med skivmaterial.

 

Villa Sjötorp ligger inom hamnens område och ingen som inte varit på plats kan nog förstå h u r pass nära hamnen är idag. Från huset kan man ropa till gubbarna nere på området. Och. Nere på området stämmer väl kanske inte riktigt, nere på närmaste området, kanske passar bättre. För Gävle hamn är så enormt stor, faktiskt en av Sveriges allra största hamnar. Och nu vill de alltså riva Villa Sjötorp. Ni kan ju själva förstå hur litet och hotat detta hus är i sammanhanget. Personligen kan jag inte alls begripa hur huset ens kan utgöra ett hot för hamnen i deras framtidsplaner. Huset, med omkringliggande trädgård, upptar en m i n i m a l yta av hela hamnens område och även en yttepytteyta av den yta de planerar att växa på. Som jag ser det är det klart att hamnen kan fortsätta att växa och utvecklas, även med ett bevarande av Villa Sjötorp!

 

Min arbetsplats, Länsmuseet Gävleborg, är en av remissinstanserna till hamnens ansökan om rivning. Jag har, tillsammans med en kollega, skrivit vårt yttrande. Jag brukar väl kanske inte skriva så här specifikt om vad jag gör på jobbet om dagarna här på bloggen, men nu känns det extra viktigt för mig att sprida så mycket information jag bara kan, i kampen för ett bevarande. Helt ärligt kan jag säga att jag nog aldrig har lagt ner så mycket tid och engagemang i en jobbfråga som denna. Det är framförallt i museets kanaler jag försöker sprida informationen, men också genom min privata facebook, genom Instagram och så nu, genom bloggen.

 

I mars eller april ska ärendet upp i Samhällsbyggnadsnämnden i Gävle kommun, så vill ni göra er röst hörd i detta fall, så är det till nämndens representanter ni ska vända er. Det finns också en facebooksida som kämpar för husets framtid, "Rädda Villa Sjötorp" heter den. Har ni facebook, gå gärna in och stöd sidan! Fallet är vida känt i Sverige genom att byggnaden sedan flera år finns med på Svenska Byggnadsvårdsföreningens "Gula lista" över miljöer som är hotade.

Jag har skrivit om Villa Sjötorp på vår jobblogg två gånger. Ni kan läsa en sammanfattning av remissyttrandet här. Här kan ni läsa om olika frågor och svar kring huset.

Ja, hörrni. Sådana här sorgliga och kämpiga ärenden kan man som byggnadsantikvarie få jobba med ibland. Ärenden där man får kämpa för värden som många, med mig, tycker är fullkomligt självklara i vårt samhälle. Men som andra ignorerar. Frågan är vilken av parterna som i slutänden kommer att höras bäst?

Inspirerande just nu

 

Jag kan hitta inspiration lite varstans. Inspiration till min keramik får jag inte bara från andra keramiker och deras verk, ofta hittar jag inspirationen i till exempel textil. Och så där är det med allt jag inspireras av. Jag kan hitta inspiration till bakning när jag tittar på en interiör, eller inspiration till sommarhuset när jag ser bilder på bakverk…

Här är några av de bilder som jag har i min kamerarulle, avfotade för att jag inte ska glömma bort dem, eller fotade i språnget just när jag passerar något spännande.

Under den senaste tiden har jag börjat tycka att ekologiskt nybyggda hus är så himla spännande! Hade jag mycket pengar och gott om tid, så skulle jag väldigt gärna ge mig in i ett sånt projekt. Går igång på smarta isoleringslösningar, energisnåla uppvärmningssystem och naturmaterial som tegel, lera och trä. Huset skulle gärna få ligga som det på bilden ovan, i en skogssluttning.

 

Bilderna ovan:

1: F a n t a s t i s k t etenithus inte långt ifrån vårt sommarhus.

2: Annat favoriteternithus nära vårt sommarhus. Älskar hela den lilla gården där den ligger i en skogsglänta.

3: Jättegullig liten gård några mil norr om Gävle. Någon gång kanske jag vågar fråga om jag får gå in.

4: Bolltistel vid sommarhuset, fotad en av de sista semesterkvällarna förra sommaren.

5 och 6: Rödmålat växtskåp. Fotat ur en tidning hos mamma, minns dessvärre inte vilken.

7: Växthus/uterum i grånat trävirke. Från Instagram. @kettu_repolainen

8: Grönt miniväxthus. Från Instagram. @sternerssomnad

9: Växtskåp. Husmoranna

10: Bukett med Dahlior och Hortensia. Från tidning hos mamma.

11: Lapptäcke med stora, gamla mjuka tyger. Hedvigs Trädgårdskafé, Gävle.

12: Keramikvas, Slottsträdgården, Ulriksdal. Skaparen framgick inte av bildtexten tyvärr.

13 och 14: Nybyggt ekologiskt hus utanför Umeå, Kloka hem, nr 1, 2015.

15: Nybyggt hus från en tidning hos mamma.

Maj, maj, vart tog du vägen?

Maj gick undan, jag har knappt förstått att månaden börjat än…

Här är lite av det jag fått vara med om under de senaste veckorna.

Jag åkte och besökte ett fint litet hus i jobbet. Skevt och halvskruttigt och i stort behov av kärlek och omtanke. Som besökare kan man ju ändå välja att se bara det fina och charmiga. (Som byggnadsantikvarie såg jag dock även allt jobb som kommer att behövas för att laga panel, fönster, foder, dörrar, förstukvist, mm mm…) Gillar särskilt bilden på kylskåpet med den snett upphänga hyllan där över. Ovanpå micron tronar brödrosten och invid står pumptvålen. På sidan av kylskåpet sitter ficklampan. Allt av det viktigaste man behöver som sommarhusägare, samlat på ett och samma foto.

I vårt sommarhus har det blivit sommar. Och för varje gång som vi är där känns det mer och mer som vårt. Premiärturen med gräsklipparen är avklarad. Aldrig hade jag väl trott att man skulle känna en sådan tillfredsställelse att klippa sin egen gräsmatta!

Jag rensar skåp och lådor. Det känns märkligt att få så många ledtrådar till de båda personer som hade huset som sitt sommarparadis innan oss. Även fast mannen har varit död i 14 år, så är hans spår ännu tydliga i huset. Jag tror inte att Maggie, som vi köpte av, har varit här särskilt mycket sedan dess. Det är som om tiden har stått stilla länge. De flesta tidningar vi hittar är från 1950-1980-talet.  Jag hittar mediciner, medlemskort i föreningar, gamla almanackor och föreningspins. Vilka var de? Vilka liv levde de?

Den lilla byrån fyndade jag från verkstan. Den är bara ca 13 cm hög, en riktig liten dockbyrå med andra ord! Spikarna och skruvarna som låg i lådorna har fått en ny låda att bo i. Byrån fick följa med oss in till stan för lite omplåstring. Sen ska den få flytta tillbaka igen, fast inte till verkstan, utan in i huset. Kanske in Majlis framtida alkov?

En vägg har tagits upp i salen. Takläckaget har runnit rakt ner i ett fack i regelverkskonstruktionen. Så nu är hela facket tömt på fuktigt sågspån och får stå och torka ur ordentligt innan vi ska bygga för igen och på nytt fylla med sågspån. Öppningen i väggen till höger är en skrubb där dörren är avhängd, för bättre vädring.

Majlis byter kläder ungefär h u r många gånger som helst om dagen. Knappt har hon fått på sig en kreation förrän det är dags för nästa. Kreativt och kul, visst. Men det är ett fasligt sjå att gå och samla upp alla små paltor som ligger överallt i lägenheten. Detta var en av de mer kreativa hon har kommit på. “Dubbelbyxor” är särskilt på mode nu, liksom olikfärgade men lika strumpor.

Om påskhelgen

I fredags åkte vi till huset. Ute var det regnigt och grått. Knappt hade vi hunnit dit förrän mamma och pappa, bror med sambo och tre barn, dök upp. Det blev husesyn och därefter en smått kaotisk och enkel påsklunch i köket.

Vi sov över. Natten blev väldigt kall, fast inne var det varmt förstås. Eller, nä, det var det faktiskt inte. Inte i kammaren invid köket som vi sov i i alla fall. Elementet där funkade inte så väldigt bra, så jag tyckte allt att det ven lite om huvudet när jag skulle somna…

Helt otroligt, och av en tillfällighet genom Instagram, så har vi lärt känna ett par som också har ett sommarhus i byn, bara ett stenkast ifrån oss. Under helgen hann vi med två besök en varm och vårig skogspromenad tillsammans. Det är, just ganska otroligt, att vi har träffats och håller på att lära känna varandra.

Och så har vi träffat grannarna, på andra sidan staketet. De har också sitt hus som sommarhus men en av dem är pensionär och kan vara där rätt ofta. Redan några minuter in i första pratet fick vi erbjudande om att när som helst hämta vatten från deras brunn. Vår brunn är sinad sedan ganska många år och vi kommer inte att ha någon möjlighet att borra en ny än på många år. Man blir rätt rörd av ett så fint erbjudande och att man får en så bra kontakt med främmande människor på studs.

Jag har jobbat mig igenom alla skåp i köket, så nu har jag rätt bra koll på vad som finns där. Man kan konstatera att inget har slängts i onödan på många år i detta sommarhushåll. Den gamla kaffebryggaren står undanställd i skåpet, liksom den gamla elvispen.  Här finns kokböcker från 1909, blandat med receptsamlingar från 1980-talet och bensinkvitton från 1953 från mannens bensinmack.

Om knappt två veckor påbörjas omläggningen av taket, inte av oss utan av en riktig hantverkare. När taket är fixat kan vi ta tag i en vägg som är skadad av takläckaget och vi kan även fixa en fuktskadad del av väggen i salen. Det är omvälvande att ha ett gammalt hus som ingen brytt sig om på ganska många år, även fast det ju haft en ägare.

Nu ska huset få kärlek.

Fulbyggnadsvården

I slutet av förra veckan hade jag möjligheten att besöka en fantastiskt fin och välbevarad 1940-talslägenhet. Den ligger ute på landet, ovanpå en gammal snickarverkstad. Den nuvarande ägaren, som står i begrepp att sälja - och den presumtive köparen - var med. Köparen frågade mig fler än två gånger – Så du tycker alltså att detta är värt att bevara? Och det förstår ni säkert att jag gör, vilket jag försäkrade honom om. Gång på gång. Han var ju av samma åsikt men just att behöva fråga så många gånger avslöjade lite hans osäkerhet kring det hela.

För det är väl kanske så, det är vissa äldre ytskikt som förtjänar att bevaras, inte andra. Särskilt komplicerat har jag märkt att det blir när inredningar likt de som finns i den här lägenheten, finns i hus som är betydligt äldre än ytskikten. Då handlar dessa ytskikt om en modernisering av huset och jag har sett så många exempel på att de ryker vid en renovering. För att de inte är lika fina som de äldsta skikten. Eller lika mycket värda. Det går undan när såna här ytskikt ryker för att ge plats för såpskurade golv, ådringsmålade pärlspåntpaneler, murriga mönstrade tapeter och linoljefärgsmålade brädtak. DET är riktig byggnadsvård det.

Tycks många personer tänka.

Välbevarade allmogemiljöer kommer vi att ha gott om i framtiden, både äkta vara och 2000-talets hittepå lantliga  stil. Men hur många äkta 1940-talsmiljöer, eller för den delen, –50, –60, –70, –80-talsmiljöer, kommer vi att kunna se i framtiden? Lite för nära i tid, lite för lätt att ersätta med något annat. Gammalt eller nytt, men bara inte DEN stilen.

Jag vet att många, många fler än jag gillar de här relativt sentida miljöerna, men när äldre skikt lurar där under, ja, då lever de farligt.

Undrar hur det känns att bo här?

Om någon hade frågat mig för tio år sedan, hur mitt drömboende såg ut, så skulle jag antagligen ha svarat att det var ett gammalt trähus långt ute i busken eller kanske en riktigt gammal gotlandsgård i sten. Idag bor jag i en lägenhet mitt i stan och trivs bra med det.

Eftersom jag trivs så bra och inte funderar på att flytta, är jag i princip aldrig ute på Hemnet och kollar på hus och lägenheter. Men emellanåt så får jag nys om objekt som är till salu. Det här är två boenden som har kommit i min väg under den senaste tiden. Så brutalt olika och belägna på helt skilda platser i Sverige. Men så underbart fantastiskt fantastiska.

Det blir ganska tydligt, tycker jag, när jag drömmer mig bort i de här boendena, att drömboendet verkligen kan se ut hur som helst. Att jag inte innan kan säga h u r mitt drömboende ser ut. Det är sånt man bara v e t när man ser det…

Tänker att jag måste visa er de här boendena. Lite inspiration så här nu när man börjar längta efter att vintern ska övergå i tidig vår. Jag höll verkligen på att kissa på mig när jag fick se bilderna för första gången. Finns såna här boenden på riktigt?

Vi börjar med lägenheten i Gröndal i Stockholm. Nu är den såld, (till en överlycklig person, antar jag) så jag har ingen länk till annonsen.

Eller vad sägs om 850 kvm disponentvilla i Strömforsbruk i Småland? Jugend när den är som bäst. Och störst.

Alltså.

Jag och mina kollegor håller på att D Ö när vi tittar på bilderna. Håll i hatten!