När jag blir pensionär

Tänk när man blir pensionär, tänk vad mycket tid man kommer att ha. Det är just den här fritiden som jag är ute och far efter och självklart skulle jag gärna vilja ha den när som i mitt liv. Som typ nu…

Under jullovet passade jag på att lyssna på en dokumentärserie på P1 som heter Livet på hemmet och som handlar om ett gäng pensionärer på ett äldreboende i Stockholm. Ålderdomen speglas både ur de äldres synvinkel och genom personalens och anhörigas berättelser. Det är fina, sorgliga och roliga berättelser man får ta del av. Och mycket tänkvärda. Jag har funderat mycket på den där serien efter att jag lyssnat på den.

Det kan bli underbart att bli pensionär om man får ha hälsan i behåll. Sin syn och rörlighet osv. För det där jag drömmer om handlar ju till stor del om kreativt skapande och det går bara att förverkliga om jag kan röra på mina armar och fingrar och om jag kan se det jag håller på med.

Lyssna på programmet ni med.

Men om jag kommer att bli så lyckligt lottad att jag får vara frisk och något så när kry när jag blir gammal, då tänker jag att det vore väldigt kul att prova på växtfärgning. Det verkar intressant att laborera fram nya möjligheter till nya kulörer.

Den här fina härvan, eller vad det nu kan tänkas heta, räddade jag från en låda som skulle slängas på jobbet. Lådan innehöll en massa material från vad jag tror har varit en liten vandringsutställning om bland annat växtfärgning men också om traditionellt måleri. Till varje nystan finns också en förteckning som berättar hur färgerna är tillkomna. Ett fint fynd!

Fotografiet högst upp är ett av de finaste jag vet. Det föreställer Lönns-Lena i Västra Höle socken i Rengsjö, Hälsingland. Fotograf är Hilding Mickelsson, 1963. Om ni inte redan har sett Mickelssons fotoskatt, så försök göra det! Lämnar ingen oberörd.

Viktiga funderingar

Har ni läst barnboken Herr Bohm och sillen någongång? Inte?

G ö r   d e t !

Boken handlar om Herr Bohm “som inte alls är någon dum karl” men som ofta brukar fundera över livets mysterier.

I boken får Herr Bohm en idé, en fundering. Han funderar över varför inte fiskar kan leva på land. “Kan det vara så att fiskar lever i vatten mest av gammal vana?” Med den funderingen i huvudet fångar Herr Bohm en sill och vänjer den undan för undan av med vatten. Till sist kan sillen leva helt utan vatten och hänga med Herr Bohm på allehanda uppdrag om dagarna.

Hur berättelsen slutar får ni läsa själva. Texten är skriven av Peter Cohen och illustrationerna är gjorda av Olof Landström, en av mina favoritillustratörer när det kommer till barnböcker. Den här boken köpte jag för ganska precis 20 år sedan. På den tiden köpte jag massor av barnböcker, många med illustrationer av just Landström. För någon månad sedan tog jag fram boken från vår stora bokhylla och läste den för Majlis och hon gillade den jättemycket, vilket gjorde mig oerhört glad!

Just det här “Ingenting tycks för stort eller för smått för att intressera honom.” är en mening som brukar eka i mitt huvud flera gånger i veckan. För det är så jag känner med mina tankar; Ingenting tycks för stort eller smått för att fundera över. Vända och vrida på. Och det är just med ungefär samma formulering som jag och min kompis Téres brukar inleda mess med funderingar kring… just det: både stort och smått.

Till exempel brukar jag fundera rätt mycket över vad jag ska ha för mig som pensionär. Verkar vettigt? Nja.

Ni ska få höra mer en annan gång.

Lite om min mamma

Ingrid Olsson, det är min mamma det.

Den bästa av mammor, även fast jag kanske inte är så bra på att säga det till henne. Och den bästa av mormödrar, det tycker både Majlis, jag och Johan. Hon är den som Majlis träffar mest efter Johan och mig. Flera gånger i veckan. Majlis höjer sina små armar och springer mot henne. Hur skulle det ha gått utan min mamma, jag hade knappast kunnat jobba i min verkstad under min föräldrarledighet, som jag nu faktiskt gjort en del. Under de timmarna har Majlis varit med mamma. Ingen annan person leker med Majlis så mycket som mormor gör!

Min mamma hjälper mig mycket. Hon har hand om mitt företags ekonomi och, ja, man kan säga att hon är min sekreterare, min hjälpreda. Ibland tänker jag på hur det kan vara att inte ha föräldrar som hjälper en. Det kan jag inte förstå. Jag är så tacksam att jag har det!

Och hemma hos mormorn finns minst lika många leksaker som hos oss hemma i stan. Bevarade sedan jag och min bror var små, senare inköpta på loppisar till mina brorsbarn, kvarlämnat och något nyköpt. I en stor låda ligger de. När vi kommer. Efter ett tag ligger de överallt.

Inne i ett av rummen i huset hänger ett dockskåp på väggen. Glasdörrar håller dockorna på plats. Majlis och jag brukar öppna dörrarna och titta på dockorna, det gillar hon mycket. Och på vinden står mitt gamla dockskåp, som väl får komma ner om några år.

Överallt finns gammalt porslin, för min mamma är en samlare av rang. I ett rätt litet skåp trängs alla de här vaserna. Har man tur kan man ibland få till ett långlån. Har man ännu mer tur kan man få byta till sig något. Ibland får man rent av någon liten skatt!

Och så mitt gamla flickrum då, som under senare år har förvandlats till ett tygrum. Överproppat med tyger från golv till tak. Här inne sover man bra. Tygerna liksom vadderar väggarna!

Min mamma är dessutom mycket fantasifull. Nu har hon kommit med en mycket bra idé. Mer om den längre fram!

Lite om min morfar

Josef Lindén, född 1900, det var min morfar det. Han är död sedan 20 år nu, men jag kan ändå minnas honom rätt väl. Bilden ovan är från hans värnplikt och bör således vara tagen under sent 1910-tal. Morfar är andra man från vänster i övre raden. Tjusigt, tjusigt!


Morfar var jordbrukare i hela sitt liv. Odlade potatis och grönsaker och jobbade också en hel del i skogen. Jagade gjorde han också. Mest älg.

När han var kring 80 år fick han amputera ett ben. Det hindrade honom dock inte från att jaga. Kan fortfarande minnas ett tidningsreportage i en av lokaltidningarna. Artikeln handlade om morfar och hur han skjutit någon riktigt stor älg och hur han typ kunde höra hur gräset växte! En gång fick jag och min kusin Mona en varsin hartass av morfar. Riktigt läskigt och gulligt på en och samma gång.

En annan gång, han var säkert 85 då, cyklade han till skogen för att knycka näver. När han kom hem igen hade han tappat skon på foten som var en protes. Min moster blev galen, fattade att vem som helst som hittade skon skulle veta att den tillhörde Josef Lindén. Tjyven Josef som var ute och tjyvade näver utan tillstånd. - Nu är det du som cyklar tillbaka och hittar skon, sa hon till morfar. Och han cyklade iväg och han hade skon med sig när han kom hem igen!

Han slöjdade i näver och i trä. Stora kånkar, små väskor och tråg. Det hade varit riktigt kul om han levat nu. Vi hade haft en hel del gemensamt, kan jag tro. Gamla byggnader, slöjd och livet förr. Om han kan se mig från himlen tror jag att han gillar det jag sysslar med!

Om min granne Tore, del 2, sista delen

Min granne Tore finns inte längre. Precis på Ingvars 90-årsdag blev han sjuk och sen återhämtade han sig aldrig igen. Det är alldeles tyst från andra sidan väggen. Aldrig något högt ljud från en TV, aldrig någon hostning om natten. Jag saknar nog den där farbrorn ändå. Det kom jag att tänka på igår när jag bakade.

Första gången jag ringde till honom för att be honom sätta på sig sina hörlurar, för han hade volymen på TV´n på max (jag hade alltså varit och ringt på, men han hade inte öppnat) så sa han helt sonika - Nä, jag har inte någon TV på!

- Jomen, det har du väl Tore, vi hör ju din TV bättre här än vad vi hör vår egen!

- Ja, jag sänker väl då, suckade han uppgivet.

En annan gång, några dagar efter att jag jag misslyckats med både besök och ringning, mötte jag honom utanför huset. Jag sa till honom att han måste tänka på volymen igen. Jag sa att jag varit där och ringt på och efter det även ringt honom men att han varken hade öppnat eller svarat. - Nä, jag hörde inte, jag låg nog i badet, sa han.

- Jaha, svarade jag och försökte förstå det hela.

Nu sitter jag och tittar på mäklarfirmans foton på Hemnet från Tores lägenhet. Jag scrollar mig ner, kommer till badrummet och upptäcker... en duschkabin!

Tore, den gamla skojaren, må han vila i frid!

Om min granne Ingvar

Nu i veckan fyllde min granne Ingvar 90 år. Vi var över med en bukett blommor och några små bakelser. Det var bara vi, Ingvar och hunden Chicko. Ingvar tog fram fotoalbumet och började berätta om sitt liv.

1934 började han som springpojke på Lindbergs Färg. Om somrarna cyklade han och om vintrarna drog han varorna på en släde. En gång var cykeln så tungt lastad med färgsäckar, både fram och bak, att den gick av på mitten. Mitt på Svängbron på nedre Brynäs. Han fick dra cykeln till cykelreparatören som lagade den och Ingvar kunde jobba vidare.

Han brukade också gå ärenden till Grand Hotell. Tvättmedel till husfrun. Ingång från baksidan och så ner i tvättstugan i källaren. Jag har tidigare skrivit om Gamla Grand bl a här och här.

Roligast var ändå historien om när Ingvar och Tore åkte till Kanarieöarna i början på 1980-talet. Båda hade sedan länge slutat röka men skulle köpa en varsinn limpa med sig hem till sina fruar. Men det fanns en sån bra bar där efter stranden och några groggar senare blev Ingvar och Tore ändå lite röksugna och tog en varsinn cigarett. Det hela slutade med att de fick köpa nya limpor till sina fruar eftersom de båda rökte upp de första under semestern.

Vi fick höra om segelbåtar och sommarstugor, Tores yrkeskarriär som bergssprängare och mycket annat. Jag hoppas jag får fler stunder tillsammans med Ingvar och hans historier.

Om min granne Tore

Vi har inte alltid dragit jämnt, jag och min granne Tore, 89 år. Men nu ser jag kanske en ljusnande framtid för vår grannrelation...

Detta har hänt: Tores hörsel har blivit sämre och sämre under de 4 år jag bott här. Han förvånar mig ständigt med hur högt man kan ha en TV på. Säkert gick detta bra innan jag flyttade hit, för då bodde ju Fru Haglund i den här lägenheten och kanske hörde hon lika dåligt hon också... I alla fall, jag har bett Tore sänka ljudet på TV´n åtskilliga gånger. Via besök, via telefon, via brev. Ibland förnekar han rakt av att han har TV´n på, trots att vi hör den bättre än vår egen... Han har blivit arg någon gång, ursäktat sig en annan och så där håller vi på.

Så fick Tore reda på att jag brukar förse min andra granne, Ingvar 90 år och Tores svåger, med fikabröd då jag bakar. Jag såg att Tore blev lite avundsjuk och föreslog därför följande deal: - Tore, du kan också få fikabröd av mig men då får du lova att sänka ljudet på TV´n eller sätta på dig dina hörlurar, sa jag. Det var visst lika lätt som att avleda ett litet barn för Tore köpte dealen rakt av!

Jag ska inte påstå att det efter det har varit tyst, men mycket tystare. Jag har fått påminna honom någon gång, men i stort är vi nog båda nöjda med dealen.

Igår ringde det på min dörr och Tore stod utanför med en prasslande påse bakom ryggen. Han förklarade att han inte alls hängt med att vi fått barn men samma dag hade han sett oss med barnvagnen genom sitt köksfönster. Han ville bara komma och gratulera till Majlis och tacka mig för att jag är så snäll och ger honom fikabröd. - Därför vill jag ge dig den här, sa han och sträckte fram påsen som förutom en liten kartong också innehöll den lilla papptallriken som det senaste bakverket levererades på förra veckan.

Väl inne öppnade jag kartongen och den visade sig innehålla en gul tekopp, med tesil och lock. Påsen avslöjade att muggen är inhandlad på en Asiatinport som finns här i stan. Skulle gärna vilja veta hur Tore kom fram till att just en sån mugg skulle få bli present till mig...

Tore och jag - friends forewer.

Om min pappa

Dick Olsson

Det är min pappa det.

Idag är jag glad att jag till sist valde att bosätta mig i min födelsestad, nära mina föräldrar. Jag får mycket hjälp från dem. Särskilt nära samarbete har jag med min pappa. Flera gånger i veckan får han små uppdrag från mig. Det är stort som smått; åka till Återvinningen med grejer, skruva på någon konstig skruv i en dörr så att den ska gå igen långsammare, fixa en ny lampa till min bil, besikta min bil... Ja, listan kan göras lång.

Bara en gång kan jag minnas att han har sagt nej. Jag hade missat en buss i stan och skulle hem till dem där jag bodde då. Precis hade han satt sig framför någon viktig match på TV. Han sa nej då jag frågade om han kunde komma och hämta mig. Det lät faktiskt som att han tyckte att det var lite jobbigt att säga nej. - Den här gången måste jag faktiskt säga nej, sa han. Helt ok, tyckte jag och väntade in nästa buss som väl kom inom någon halvtimme...

Han är en hyvens man, Dicken Olsson.

Torgklänningen

Jag har aldrig träffat min mormor. Hon gick bort 1964. Jag är säker på att vi hade haft en hel del gemensamt, jag och min mormor. Det är väldigt tråkigt att jag aldrig fick lära känna henne. Det finns inte så mycket annat kvar av henne än gamla fotografier och det jag hört min mamma berätta om henne. På den nedre bilden står hon i mitten med den mörka klänningen.

Hon bodde i en liten by utanför Gävle och där bedrev hon och morfar jordbruk. De odlade potatis, blomkål, morötter, ärtor och säkert en hel massa mer. De hade kor och och en häst. Min moster och morbror bor nu på gården som mormor och morfar hade. Jag minns från när jag var barn, att i ett litet utrymme i uthuset satt det flera inramade diplom som mormor fått för sina mjölkningskunskaper, tror jag att det var. Jag tror att det var Hushållningssällskapet som hade utfärdat diplomen. Hon var duktig på mycket min mormor, har jag fått veta. Det behövde man säkert vara under första halvan av 1900-talet när man bodde på landsbygden.
För några dagar sedan när jag var hos min moster och morbror i ett annat ärende framkom det plötsligt att det fanns klänningar kvar efter mormor i en klädkammare på vinden! Här har man drömt i hela sitt liv om gamla kläder på vindar och så får man reda på att mormorns gamla klänningar har hängt inne i klädkammaren så länge jag har funnits! Jag och kusin Mona brukade leka precis utanför klädkammaren när vi var små och tänk, därinne hängde skatten redan då!
Jag fick tre klänningar efter mormor och den som jag blev mest lycklig över är den här rutiga klänningen, Torgklänningen. Den hade mormor på sig varje lördag då hon och morfar åkte in till Gävle för att sälja grönsaker på torget. Tänk att hon hade den på sig varje lördag! Ibland så följde mamman och mostern med och fick stå i ståndet och sprita ärtor till tanterna som kom och handlade.
Jag tycker väldigt mycket om gamla kläder med historia. Oftast är det dock jag själv som tåtar ihop den historian utifrån min fantasi. Men här fick jag en alldeles verklig historia bakom plagget och det gjorde mig väldigt glad!


Kanske såg hon ut ungefär så här.

Min vän Ingvar

Ibland så tänker jag att jag inte kommer att träffa några nya vänner mer i mitt liv. Jag tänker nog mest så när det finns lite tid för socialt umgänge över huvud taget. Men nya vänner kan dyka upp på de mest oväntade platser här i livet. Plötsligt händer det. Jag brukar påminna mig om följande historia:

För några år sedan arbetade jag på Jönköpings läns museum. Jag veckopendlade mellan Stockholm och Jönköping och det var helt ärligt ganska hårt. Jättehårt. Ungefär en månad innan jag skulle sluta fick jag ett nytt projekt, en trädgårdshistorisk undersökning av en stor trädgård, anlagd under mitten av 1800-talet. Trädgården är idag mycket förenklad, men många av de äldre spåren är fortfarande tydliga. Eftersom kommunen planerade arbeten i trädgården var det väldigt viktigt att få fram trädgårdens historia och vad som är särskilt värdefullt där. Det var ju ett toppenprojekt att avsluta hela Smålandsvistelsen med! Ännu bättre blev det när jag fick reda på att Nordiska museet varit där under 1930-talet och ritat upp hela trädgården! Och sen, tänka sig, en man som jobbat i trädgården då han var ung, fanns fortfarande kvar i livet! Han heter Ingvar och vi bestämde tid för träff.

Jag hade med mig den kopierade planen för trädgården då jag åkte till Ingvar första gången och när han fick se den kunde han minnas allt från förr! Vilken sorts päronträd som stått här och vilket äppelträd som stått där. Vad det där buskpartiet bestod av för buskar och huruvida gräset var klippt eller inte på vissa ytor. Jag kunde rita i en massa ny information på min ritning och när jag åkte från Ingvar den gången så kändes det som att jag åkte från en mycket gammal god vän.

Vi träffades flera gånger och min rapport hann bli klar i tid. Under sommaren besökte jag Ingvar på väg till semestern. Jag började återigen jobba i Gävle och pendlade då mellan Stockholm och Gävle, där jag bodde i mitt gamla flickrum under veckorna. Eftersom jag många gånger var borta då Ingvar ringde, pratade han istället med mina föräldrar. De blev kompisar över telefon! Jag och Ingvar fortsatte att skicka vykort till varandra, men han och mina föräldrar började också brevväxla! Förra sommaren, tre år efter att jag slutat i Jönköping, åkte mina föräldrar och hälsade på Ingvar. Så en vän som jag inte trodde fanns, har nu också blivit mina föräldrars vän!

I mitt sovrum växer stora Rosengeranium, skott som jag fått av Ingvar. Varje gång jag ser blommorna så tänker jag på min vän i Småland.

Handskrivna brev

Ibland oroar jag mig för att handskrivna brev håller på att dö ut. Eller handskrivna meddelanden. Allt är ju så mycket enklare att göra via mail eller telefon numer...

Jag har alltid skrivit brev och häromdagen letade jag upp en del av dem jag fått. De ligger i lådor på vinden hos mina föräldrar. Fortfarande idag kunde jag, utan att titta på avsändaren, känna igen handstilen som mina gamla brevvänner hade; Stina, Majsan och Hedda...

Jag hittade breven från kusin Mona. Kuverten hade hon klippt hål i så att de skulle se ut som fönsterkuvert. Jag minns att jag tyckte att det var synd på kuverten. Det jag inte minns är innehållet, där hon skriver att hon skulle bli snöskoterförare när hon blev stor och att hon skulle ha en Panteraskoter. Vi var väl kring 7-8 år när vi brevväxlade.

Inte heller minns jag vykortet från Tant Maja. Tant Maja som bodde i den gamla gården ett stycke från mina kusiner. Jag och kusin Mona brukade gå dit med våra kaniner och vi plockade alltid blommor till Maja efter vägen.

Anledningen till att jag letade efter breven var för att jag ville hitta breven från min barndomsvän Minna som tyvärr inte längre finns. Vi brevväxlade när vi var 10-11 år. Hon skrev de allra finaste brev och skickade ofta med en fin liten present i en liten ficka i brevet. Hennes brev stod som förebild inom brevskrivande för mig under många år!

Att läsa gamla brev väcker så många minnen. Ofta kan jag minnas precis vart jag befann mig när jag läste brevet och hur det kändes. Alla dessa bekanta handstilar... När jag någon gång kommer att bo i ett hus, ska jag ha ett rum som ska fungera som ett arkiv för mina brev. De ska vara sorterade efter år och person, tänker jag.

Jag har en tre, fyra vänner som jag regelbundet skriver brev till. Och får brev från. Den senaste personen som jag försöker börja brevväxla med är brorsbarnet Sigge, snart 7 år. Det går sådär, ibland får vi iväg ett brev till varandra. Ett litet kuvert med handskriven text på utsidan nedanför dörren när jag kommer hem. Så glad jag blir!

Skomakaren i Hille

Ibland tänker man på saker man gärna vill göra. Ibland tar man tag i det hela och gör det, ibland faller allt i glömska och ibland gör man det aldrig, för man har inte varit ute i tid... Jag har länge tänkt på att jag vill besöka skomakaren i Hille, byn som jag är uppväxt i och där mina föräldrar och min verkstad forfarande finns. Idag gjorde jag äntligen det!

Han har alltid funnits där. I sin skomakarverkstad håller han till, eller rättare sagt höll till, för nu för tiden blir det inte mycket jobb gjort. Nisse, som skomakaren heter, har jobbat färdigt i sitt liv. Men när jag var liten hände det att jag åkte med mamma till skomakaren. Inte med pappa, han var ju uppvuxen i stan och honom kände inte skomakaren till så väl. Men mamma däremot, bonddotter till Josef Lindén i Oppala, ja henne hade han koll på. För han har koll på människorna i Hille och Oppala, skomakaren. Idag när vi sågs och jag presenterade mig, visste han fortfarande vem jag är! - "Om handtaget sitter i dörren är jag där", brukade skomakaren säga, mindes mamma. För handtaget sitter på väggen bredvid dörren och sätts på plats först när man går in i verkstaden.

Fortfarande idag finns den karaktäristiska lukten kvar i verkstaden. Från läder och lim. Det luktade alltid så gott, tänkte jag när jag var yngre. Tänk att skomakaren har jobbat med skor i hela sitt liv, ända sedan 1937. Och alltid i samma verkstad. Hans pappa var också skomakare, men nu finns ingen som kan ta över. Kanske jag skulle vilja, frågade skomakaren och vi kom överens om att jag ska komma tillbaka en annan dag och prova att laga skor. Han har haft många lärlingar genom åren, skomakaren. Alla har dock inte hållit måttet och då har de blivit utsparkade från verkstaden!

Verkstaden är full av gamla maskiner, fina gjutjärnspjäser med fina namn från förr. Hyllorna dignar av askar och burkar med mystiskt innehåll, där finns lintrådar, nubb och läder. I ett skåp finns alla gamla träformar, som man använde då man sydde skor förr i tiden. Jag tänker på hur det kan ha varit att jobba som skomakare i hela sitt liv, att ha ett hantverk så i händerna... Jag tänker på vilka tankar som kan ha tänkts i verkstaden under alla år och jag tänker på alla samtal som har försigått i rummet genom tiderna.