2010

2010, året då jag blev något mer vuxen. Kanske.

Januari. Jag blev erbjuden en fast tjänst som byggnadsantikvarie på Länsmuseet Gävleborg. Jag tackade ja och en viktig och tidigare saknad pusselbit i mitt liv kunde läggas på plats.

Februari. Vi fick reda på att vi väntade barn. Vi som väntat så. Nu fanns det där.

Jag sa hej då till Dalarna.

Mars. Jag köpte en ny präktig familjebil. Och skrotade min älskade fina bil från 1981. På bilden är det inte mars utan sommar. Jag och den nya bilen hade inte blivit vänner än då, det har tagit ett långt tag, först nu känns det som att jag börjar gilla den. Och den mig.

Jag började jobba i Gävle.

April. Vi köpte en dubbelsäng. Mitt livs första. Nattsömnen blev något bättre.

Maj. Vi åkte till Stockholm och gick på kalas hos det finaste brorsbarnet som fyllde 8 år.

Juni. Jag började hänga runt på en massa hembygdsgårdar i Hälsingland. Lekte att jag bodde på dem. Insåg än en gång att jag har ett mycket bra jobb.

Sparven öppnade i Gävle.

Juli. Bjöd med mig mamman och pappan och Johan på en weekend till Hälsingland och gården Västeräng. Semestern började.

Augusti. Semester. Jag övade mig på att inte göra någonting. Det gick ganska bra.

September. Det kändes oviktigt att jobba, jag väntade bara på att få gå hem. Pysslade med babykläder och undrade vem det var som gömde sig där inne.

Oktober. 20 oktober föddes Majlis, världens finaste lilla bebisflicka. Än fast hon bara varit här så kort tid är det svårt att minnas livet innan hon kom.

November. Jag körde sedvanlig julmarknad här hemma i min lägenhet. Började längta efter att dreja igen.

December. Vi softade hemma. Ute föll snön vareviga dag. Kallt var det också. Tur att Majlis fick en hemmasydd liten päls av sin kusin Amanda i julklapp!

Nu önskar jag er ett verkligt gott nytt år! Hoppas att vi ses igen 2011!

Ett sorgligt farväl eller En kärleksförklaring

Idag var det dags att ta farväl av DYN, min gamla Mitsubishi Colt från 1981, bilen som jag haft sedan 2001. Efter att ha stått blick stilla sedan i början av december, täckt av snö, isig av kyla, startade DYN på första försöket idag! Jag blev helt rörd över det, trots att den här bilen för länge sedan borde ha slutat att förvåna mig.

Det var dags för DYN att åka sin sista tur, till skroten. På vägen dit tänkte jag att det kanske var fel av min att låta den åka dit, vi kanske skulle kunna ha haft ännu mången trevlig dag tillsammans, jag och min lilla bil. Men så påminde jag mig om all den oro som jag ändå känt de senaste åren då jag varit ute och åkt med DYN. - Kommer den att hålla? - Det där ljudet har jag inte hört förut, vad är det nu som är på väg att gå sönder? Jag vågade aldrig åka långt med DYN, den fick åka runt här hemmavid, skulle jag längre så bytte jag bil med pappa.

Så det var nog rätt beslut ändå, att låta DYN dö.

Det finns säkert somliga som inte förstår hur jag kunnat köra omkring i en sån rishög som DYN, men för mig spelar det i princip ingen roll hur tekniska prylar ser ut, bara de fungerar. Det finns säkert somliga som inte förstår hur man kan personifiera sina ting, så som jag gjort med DYN, men ja, that´s me, vi är alla olika. Jag gillar att ge mina grejer en personlig touch! Särskilt mycket gillade jag att ha en bil som heter DYN.

Lacken var helt flagig och täckt av en lort som jag inte trodde var möjlig att få bort. Rundeln ovanför tanklocket fick min kompis Ulrika fram då hon gnuggade lacken lite med Gysinges linoljesåpa... I höstas hade jag ambitionen att putsa upp hela bilen med linoljesåpa, men så blev det alltså aldrig...

Jag har köpt en ny bil nu, eller, inte ny, men betydligt mycket nyare än DYN. Den heter UJT, men vi känner inte varandra ännu. Jag tror att UJT kommer att behöva kämpa väldigt hårt för att bli den vän som jag hade i DYN...

Min bil

Det här är jag och min bil. Ett mycket fint exemplar Mitsubishi Colt från 1981. Silverfärgad och inköpt på Gotland 2001. Priset var 2 500 kronor. Jag skulle bo själv i huset på Etelhems Krukmakeri som jag jobbade på. Jag behövde en bil och grannen hade DYN till salu. Jag tyckte att priset var bra och hoppades att bilen skulle hålla sommaren ut. Den gick ju jättebra och levde vidare även efter sommaren.

När jag flyttade från ön 2002 fick DYN följa med till fastlandet. Den bodde med min i huvudstaden. Där sågs den åka omkring bland alla stadsjeepar. Den bodde med mig där under flera år. Åkte till och med på semester till södra Sverige. Varje vinter har DYN gått i ide. Oftast har den fått bo i en lada hos mina kompisar. Förra vintern hade den det mycket bra. Den fick bo i ett riktigt garage i stan.

I år har min bil haft det ganska så tufft. Den har fått byta startmotor inte mindre än två gånger... Efter det senaste bytet nu i höst, har den gått så bra, så bra! Nu har den varit ute på övertid några veckor. Det är en sport att köra DYN när det är kallt. Oftast fryser låsen igen och den enda dörren som då går att öppna är bakluckan, så jag får hoppa in där och krypa fram till förarsätet. Jag får skrapa rutorna på både in- och utsidan. Fläkten är inte så bra, så jag måste åka med fönstret nervevat, annars immar framrutan igen på en gång. Rattmuffen är självskriven under vinterhalvåret och själv så sitter jag på ett litet sittunderlag. Men bilen funkar och det är huvudsaken för mig!

I helgen kom vintern på riktigt. DYN var ute och åkte i det vackra vinterlandskapet igår. Den gillar sommaren mest, men vintern verkar inte vara så tokig för den heller. Idag gick DYN i vinteride. Min kompis Ulrika och jag kämpade på rätt länge innan Landrovern som stod inne i ladan, hade kommit ut och lämnat plats för DYN att köra in. Landrovern ville inte alls ut först. Den slirade och hade sig. Fyrhjulsdriften kopplades in och rovern tog sig ut! DYN kunde slinka in i ladan.

Nu bor de där, de båda. De har nog många intressanta samtal under vintern. Till våren ska båda komma ut igen. Ulrika och jag planerar redan en tur i Landrovern. Vi ska leka överklassengelsmän och åka på en utflykt. Vi söker efter en byracka som kan sitta på flaket. Eller en fårhund.