söndag 31 januari 2010

Fru Haglund




Vem var hon egentligen, Fru Haglund, kvinnan som mellan åren 1952-2006 bodde i det som numer är min lägenhet? Tänk, den där specialbyggda hyllan som rymdes bakom köksdörren, hyllan som var fylld med diabilder. Bilder från ett helt liv, kan jag tro. Säkert också en massa bilder från den här lägenheten. Jular som har firats, födelsedagskalas och kanske en och annan gårdsfest... Jag undrar, var det hon som hade det där fotointresset eller var det hennes man, som hade gått bort flera år tidigare? Köket hade Fru Haglund tagit mycket väl hand om, läs lite om det här.

Fru Haglund finns inte mer, det var hennes dotter som sålde lägenheten till mig. Dottern har vuxit upp här. Hon hade bott här i hela sin barndom. Hon kunde berätta om det platsbyggda grå stenbadkaret som hennes pappa på senare dagar hade målat vitt. Badkaret som sågades mitt itu bara ett halvår innan jag flyttade in. Det var stamrust då och såna badkar kunde man inte ha kvar. Badrummet är nu lägenhetens fulaste rum, standardlösningar och ganska fult kakel.

Desto finare är mattan i garderoben i sovrummet! Den blev kvar trots att Fru Haglunds dotters sista drag var att ta bort alla mattor i lägenheten och låta slipa alla trägolv och därefter lacka dem i en snorig lack. (Som pappan och jag på en gång slipade bort och ersatte med olja istället.) När det var klart att jag "vunnit" budgivningen var jag tvungen att ringa dottern för att verkligen understryka att hon absolut inte fick ta bort mattan i garderoben... Den blev kvar och jag blir så väldigt glad varje gång jag ser den! I en annan garderob ligger en gammal matta som leker parkettgolv. Den är antagligen också från slutet av 1940-talet då huset byggdes.

Det fanns en del spår kvar efter Fru Haglund när jag flyttade in. Först efter flera månader upptäckte jag den ihoprullade pappersflaggan som råkat fastna bakom ett hyllplan i min klädkammare. Jag tror säkert att Fru Haglund tog fram den varje nationaldag för att vifta med den på gator och torg. Flaggan får ligga kvar där bakom hyllplanet. Det känns bra.

I början när jag bodde här brukade jag smyga runt i källaren på upptäcksfärd, det fanns ganska mycket bråte där då, bråte som idag är bortstädat och slängt på återvinningen. Gamla originalköksdelar, (som jag dock lade beslag på innan de slängdes!)gamla saftflaskor med porslinskork och med märkning "Svartvinbärssaft 1964". I en lite skrubb upptäckte jag ett skidpaket i mörkblå smärting. Fint, tänkte jag och kikade på namnlappen. Valborg Haglund. Det var ju hon! Fru Haglund! Hennes gamla skidor! Bestämde att det inte var mer än rätt att de från och med den dagen fick lov att tillhöra mig! För några veckor sedan köpte jag ett par riktiga gamla pjäxor, men ännu har jag inte provåkt.

Intressanta diskussioner kring gamla köks vara eller icke vara kan du också läsa här och här.

lördag 30 januari 2010

Pia på plats


Min minsta Pialampa är på plats nu. Jag fnulade ett tag på hur jag skulle lösa själva tygfrågan. Hur man på ett enkelt sätt kan få av tyget när man måste byta glödlampor. Längst ner har jag nu dragit ihop det med ett resår och upptill är det ihopdraget med ett tunnt band. Bara att knyta upp och strippa ner tyget när det är dags att byta lampa.

Jag är en extrem vaneperson, så när väl min hett efterlängtade lampa var på plats, funderade jag över om inte den jag haft tidigare ändå var bättre... Fast den här är så fin! Spontant så ville jag byta tillbaka på en gång. Men nu har jag bestämt mig. Jag måste stå ut ett tag. Måste vänja mig. Och om jag ändå inte gör det, ja, då får jag väl byta tillbaka då...

I rummet står fortfarande den största lampan på golvet, jag fattar inte vart jag ska göra av den. I källarförrådet går den inte in... Och i just det här hemmet är den för stor för att hängas upp. Men den ska sparas, det är klart! Bakom köksbordet står ännu en lampa, i samma storlek som den på bilderna. Helgen efter jag köpte de första två, fanns ännu en på Erikshjälpen. Jag slog till på den också, till min bror och hans familj.

Lampmission completed.

onsdag 27 januari 2010

Jag åkte till Dådran




Jag åkte till Dådran, ja, det var just vad jag gjorde. Dådran, jag blir glad över att säga det ordet, känns som en släkting till Ätan, Niskan, Lagan, Viskan... Ensam på skogsvägar färdades jag innan jag nådde den lilla bruksbyn i östra Dalarna. Dådran borde jag åka tillbaka till när det blir varmare ute. Där finns tydligen en gammal kägelbana, men den var inte anledningen till mitt besök, så den har jag inte sett ännu.

Snötäckt skog på håll ser ut som en mohairtröja. Och den snötäckta skogen som jag såg under min färd hade dessutom den kulör som jag säkert skulle ha önskat mig på en mohairtröja.

Jag har fått ett pris från Solig för att hon tycker att jag har en inspirerande blogg. Det gjorde mig väldigt mallig att få ett pris från henne eftersom jag tycker att HON verkligen har en inspirerande blogg! Men som jag skrev här, har jag dessvärre aldrig varit någon större anhängare av kedjebrev och en sån här utmärkelse är ju en typ av kedjebrev. Priset går ut på att skriva 7 intressanta fakta om sig själv och precis som förra gången berättar jag i alla fall en intressant fakta. Kanske inte precis om mig själv, men lite om vad jag sysslar med nu om dagarna. Och kvällarna.

Jag har inte bytt arbetsplats ännu. Hela februari är jag kvar på Dalarnas museum. Där håller jag på att rigga ett trädgårdsseminarium som ska gå av stapeln lördagen den 10 april. Trädgårdsseminarium på temat historiska trädgårdar, framförallt med inriktning på villaträdgårdar. Föreläsarna är bokade, butiken håller på att ladda upp med litteratur och andra prylar på ämnet trädgård och snart är programmet också klart och den officiella inbjudan kommer att gå ut. Men här och nu får alltså ni, kära läsare, lite het förhandsinformation. Bara att boka in 10 april i almanackan, så lovar jag att återkomma med själva anmälningsförfarandet så snart inbjudan är klar! Självklart kommer jag att gå!

Om kvällarna läser jag Hem i Sverige, bygge, trädgård och inredning, en fantastisk tidsskrift som jag har några nummer av från 1940-talet. Här finns underbara reportage om inredning, konsthantverk, byggnader och just trädgård. Annonserna är tjusiga och optimistiska på det där viset som präglar sent 1940-tal. Vad sägs t ex om putsen Para som håller "källaren fullständigt skyddad mot fukt och väta, ja, t.o.m. då den utsättes för direkt vattentryck"? Eller vad tror ni om stålresårsmadrassen Ideal som utlovar "Härlig sömn"?

Priset jag fick av Solig skickar jag vidare till alla de bloggar jag brukar läsa! Ibland möter jag människor som uttalar sig kategoriskt över bloggar, att bloggar är värdelösa. Om man tycker det så bör man undvika att läsa dem. Det är så lätt, bara att låta bli att skriva i adressen i adressfältet... För mig är många bloggar viktiga, de ger mig inspiration och hopp och även fast jag inte alls känner många av er i "verkligenheten", så känns det som att ni tillhör mina kompisar på något vis... Och tack för alla kommentarer som jag får här, de gör mig också så glad!

måndag 25 januari 2010

Vackrare vardagsvara

Wilhelm Kåges Arbetarservis, formgiven för Hemutställningen 1017. Bild lånad från http://www.nationalmuseum.se/

Begreppet "den vackra vardagsvaran" myntades redan 1917, under Hemutställningen, arrangerad av Svenska Slöjdföreningen. Utställningen visades på Liljevalchs och kommissarie var Gregor Paulsson. Utställningen hade föregåtts av en tävling för designers och företag som alltså senare valdes ut av en jury att medverka. Utställningen vände sig till arbetarklassen och visade enkla möbler och husgeråd som även de familjer utan hög inkomst hade råd att köpa. Nu blev det ändå inte riktigt som man tänkt sig. Utställningen blev visserligen en succé, men arbetarklassen uteblev, istället blev de vardagsvaror som hade tagits fram ett mode för överklassen.

Två år senare, 1919, skrev Gregor Paulsson, på uppdrag av Svenska Slöjdföreningen, skriften Vackrare vardagsvara. I den förespråkas att konsten skulle föras in redan under tillverksningsprocessen, dvs redan på fabriksstadiet samt att den här genomtänka formgivningen sedan skulle bli tillgänglig för den breda massan. Själv har jag inte läst Vackrare vardagsvara, men nu när jag sitter här och skriver om det hela så inser jag att det måste jag snarast göra!





Jag kom att tänka på just Vackrare vardagsvara då jag första gången fick syn på mjölkpaketen i Dalarna. Milko har på sina paket låtit sig inspireras av allmogens textilier, broderier och smycken. På mjölkpaketet är det avbildningar på ullband från Leksandsdräkten och "det vackra smycket är tillverkat av en silversmed i Falun", som Milko skriver på sin hemsida. Jag skulle vilja veta vem den silversmeden är. Varför kunde de inte skriva ut namnet? Nåväl, grädden har en avbildning av en spets från Siljansbygden och den röda dekoren är visst inspirerad från Ekshärad i Värmland. Läs mer om Milkos förpackningar här.

Visst är paketen fina? Verkligen Vackrare vardagsvara! Trots att jag vanligtvis känner mig väldigt lojal mot vårt lokala Gefleortens mejeri, så var jag en dag tvungen att köpa mjölk och grädde från Milko och Dalarna för att varje gång jag öppnar kylskåpet få se de här fina förpackningarna.

söndag 24 januari 2010

Fat till mat



Nyengoberade och nydekorerade fat. Eller snarare tallrikar. När de är färdiga ska de förses med mat. Som ska fotas. Till en kokbok. Spännande, spännande!

De två översta blir vita, medan det längst ner blir vitt med svart kant och svart och gråturkos dekor.

lördag 23 januari 2010

Nytt ljus


- Bli inte orolig när alla blad faller av, sa den vänliga damen i blomaffären då jag i somras köpte min fikonplanta. Då hade den flera blad och även tre frukter. Jag hade länge velat köpa en fikonplanta och så en solig försommardag i Stockholm, hittade jag den!

Först föll frukterna av, sen mot slutet av hösten var också alla blad borta. Bara en liten stam återstod. Stammen fick flytta in i mitt sovrum som har mycket lägre temperatur än övriga lägenheten. Så, för några veckor sedan kunde jag se hur ett nytt skirt blad var på väg att växa ut! Och det går fort! För varje dag kan jag se skillnad på bladets storlek! Jag tycker att det ser ut som att bladet vinkar åt förbipasserande ute på gatan, som att det kanske säger - hej, snart kommer våren!


Förresten, ni glömmer väl inte att kolla in på Utvalt, emellanåt? Med ojämna mellanrum lägger jag in nya grejer! Än är det dock vinter där...

torsdag 21 januari 2010

Den riviga röda


Den riviga röda, ja den heter så min nya klänning. Egentligen är den ju inte så väldigt röd, mest lite rostig. Den är väldigt fin och sitter också mycket bra på mig. Men idag fick den åka iväg till en sömmerska som ska fixa till de små ändringar som den tidigare ägarinnan gjort. Ändringar som inte blev så bra på mig, en dragkedja som inte är isydd på ett snyggt vis... Kanske skulle jag klara av det hela själv, men tyget är så blankt och glappt och någonstans minns jag att jag har gjort det förut och att jag inte ska göra det igen...

Jag älskar att gå till riktiga sömmerskor! Hur de undersöker plagget, letar efter gamla ledtrådar i tyget som kan leda dem in på rätt spår. Framförallt uppskattar jag tryggheten i att lämna över något man gillar så mycket till en person med så stor kunskap.

Jag övar på rött. I mitt hem finns små öar av lite, lite rött. Inte något som någonsin kommer att ta överhand, men som små prickar blir det bra. Och också ganska fint.







lördag 16 januari 2010

Sol och ljus och lite fakta



Det absolut bästa med mitt jobb är att jag får vara ute och åka så mycket! Jag får se så mycket fint och träffa så trevliga människor. Brukar påminna mig om det ibland när jag far igenom vackra landskap med museets nya bil och med P1 på hög volym. Alla har det inte så bra på sitt jobb.

I veckan åkte jag till Malung för att besöka kyrkan. Ute var det mycket kallt och det ena trädet var finare än det andra. På vägen hem fick jag tvärnita för en stor älg som ville över vägen. Hjärtat bankade så jag trodde att det skulle banka ut. Samtidigt kändes det väldigt exotiskt att få se en älg, det är långt mellan gångerna som det händer...

Jag har fått en utmaning av Bistels Brenneri. Tack för tanken, men jag är dessvärre ingen vidare fan av kedjebrev eller utmaningar... I utmaningen ska man berätta sju intressanta fakta om sig själv och utan att jag antar utmaningen vill jag ändå berätta en, vad jag tycker, intressant fakta om mig själv. Purfärsk fakta. Direkt från pressarna. Jag har fått ett nytt jobb. Ett fast jobb. I min egen stad. I mitt eget län.

Till det kommer jag säkerligen att ha anledning att återkomma längre fram.

torsdag 14 januari 2010

Mormorsrutor - det nya knarket



Under jullovet lärde Elin mig att virka mormorsrutor. Har försökt att förstå flera gånger tidigare då mamma visat mig, men jag har verkligen inte fattat, kanske för att jag inte direkt var på väg att sätta igång med rutorna. När Elin visade mig förstod jag direkt!

Hon har nämligen ett roligt och intressant projekt på gång och jag har blivit inbjuden att medverka i det. Dessutom har jag dragit igång ett eget projekt med mormorsrutor, förhoppningsvis blir det en filt någon gång i framtiden. Jag är verkligen inte van vid så här långsamma projekt, kanske kommer det att göra mig galen. Jag vill ju få färdigt grejer snabbt, snabbt!

Och apropå tant, som du kan läsa om både här och här, (viktigt att läsa både inlägg och kommentarer!) så måste jag säga att de här mormorsrutorna har fått mig att inse att jag inte är purung längre... När jag har suttit i soffan i halvdunklet och virkat om kvällarna, med tv´n skvalande i bakgrunden, har jag upptäckt att det tar lång tid att ställa om synen från virkningen till tv´n. Synen liksom måste zooma om sig. Lika lång tid tar det att zooma in min käre pojkvän Johan, när jag stirrat in i virkningen ett tag...

I guess we can call it tant.

tisdag 12 januari 2010

En liten promenad

Jag har väldigt många skor. Väldigt många vinterstövlar. De allra flesta inköpta på loppisar, bara två par var sprillans nya när jag köpte dem. Under slutet av förra året köpte jag nya vinterstövlar var och varannan vecka. Till slut blev det så många stövlar att jag bestämde mig för att jag inte fick köpa fler. I alla fall inte innan jul.

En dag under mitt jullov - ja, det var en onsdag och ja, det var efter jul - så var jag och ute och åt lunch med några vänner. Jag blev så mätt, så mätt. Tänkte att jag behövde en promenad för att gå ner maten lite. Kanske att jag skulle gå lite utmed ån? Om jag ändå skulle gå där och om jag ändå skulle vilja gå en rätt lång bit, ja, då kunde jag väl lika gärna gå till Erikshjälpen? Liksom bara som en promenad?


När jag fick syn på dem slog mitt hjärta dubbla slag. Helt ofattbart stod de kvar där på en hylla, trots att Erikhjälpen då jag kom, redan varit öppet i 2½ timme. Andäktigt plockade jag ner dem i min korg. Var det sant, hade jag hittat dem? Det gick inte att vara kvar där inne, tänk om någon skulle komma och knycka mina nyfunna kängor ur min korg? Bäst att dra snabbt, tänkte jag och betalade och gick ut.

Vem är det som har haft dessa fina, fina kängor? Små märken i sidorna avslöjar att de använts som skidpjäxor. Men de är knappt använda, mina kängor, originalsulan låg där i... Instansat i lädersulan i skon kan man läsa Aga. Vad har de varit med om de här kängorna? När användes de senast? Lever den tidigare ägarinnan? Åh, den som finge höra henne berätta om kängorna...

söndag 10 januari 2010

Ljuset



Sista dagen på lovet, sista dagen i verkstaden... Tre långa veckor av lov är nu till ända. Det känns otroligt avslägset att jag har ett jobb och att det finns i Falun, men imorgon är det dags igen. Dags att äntra tåget...

Den här veckan har jag fått en hel del gjort till konstrundan i Gästrikland i påsk, Gästrik Konst. Vi går sannerligen mot ljusare tider och jag hoppas på en hel del vår och lite grönska när det är dags för utställning...

Ha en bra början på den nya veckan!

lördag 9 januari 2010

Pia, Mia, Tore och jag

Under mitten av 1990-talet lade jag märke till en ovanligt fin, stor taklampa som hängde, och fortfarande hänger, väl synlig i ett rum i ett hus i Gävle som jag brukar passera under mina promenader. Jag visste inte alls vad det var för en sorts lampa, men min jakt var igång. Jag kan inte påstå att jag letat superaktivt, men jag har alltid tittat lite extra när jag besökt välsorterade andrahandsaffärer.

När jag flyttade in i min lägenhet för lite mer än tre år sedan tänkte jag mig en sån lampa i sovrummet. Nu visste jag också lite mer om lampan. Pialampan, heter den, ritad av arkitekten och formgivaren Tore Ahlsén 1940. Det är Tore som tillsammans med sin bror Erik ritade PUB-Huset i Stockholm under slutet av 1950-talet. Det är också de två som ritade Årsta Centrum, även det i Stockholm och ett av mina absoluta favoritcentrum från mitten av 1950-talet!

För några veckor sedan såg jag tre Pialampor försvinna mitt framför ögonen på mig, då jag som vanligt besökte Erikshjälpen en lördag. En dam stod med tre små (50 cm i diameter) lampor i handen, som ett knippe, betalade med ett leende och försvann snabbt därifrån. Jag insåg att ett sånt tillfälle aldrig mer kommer att dyka upp... Från att målmedvetet alltid styrt stegen mot skorna och väskorna, började jag nu ändå slänga ett öga mot lampavdelningen varje gång jag besökte Erikshjälpen...

Men plötsligt händer det! Och idag hände det! I fönstret till Erikshjälpen hängde två stora Pialampor! Dock utan klädsel, men ändå! Jag fick hjärtklappning i kön utanför och kände att jag plötsligt fick lite svårt att hantera det plötsliga lyckoruset. Lamporna var ju ändå inte mina ännu... Väl inne slängde jag mig på en man som lite förvånat, men ändå vänligt, hjälpte mig att ta ner lamporna. Många personer kom fram till mig och frågade om lamporna och tillslut kom en man ur personalen, Tore, fram och började prata. Han berättade att lamporna kommer från Gävle Kommun, de hade väl hängt i någon stor sal. Erikshjälpen hade fått flera lampor. Vid det här laget hade även min kompis Mia anslutit och vi frågade lite försynt om det möjligen fanns fler lampor på lagret. Jo, visst, det trodde Tore och gick för att se efter. Dock fanns bara en kvar, den minsta storleken. Den fick Mia! Nu har jag två stora Pialampor här hemma, 80 respektive 70 cm i diameter. Shoppa dig lycklig - yes box, säger jag!

Bild lånad från http://www.retroforum.se/