När stenar släpper

Något märkligt har hänt!

Jag känner mig jätteglad! Ända sedan jag började jobba efter semestern förra veckan har det känts så. En generös inbjudan från en kollega att prata om höstprogrammet på museet öppnade upp för flera av mina idéer. Ja, man kan faktiskt säga att hon nappade på alla! Den bekräftelsen gjorde mig givetvis väldigt glad!

Resan till Jamtli var en rejäl humörhöjare och Majlis har blivit en ny person efter förskolestarten. Tillbaka är den gulliga, roliga lilla människan som strösslar med komplimanger, typ: - Vilka fina ögonbryn du har, mamma.

Två stora projekt som gett mig viss ångest under semestern kunde, mirakulöst nog, avslutas väldigt smidigt redan under förra veckan. Ytterligare ett projekt, som hängt över mig en stor del av året, avslutas med en stadsvandring på torsdag. Jag ska få jobba praktiskt med barn flera gånger under hösten. Och, vet ni? Jag ska få ställa till med ett r i k t i g t kafferep. På jobbtid!

Och nästa vecka är jag helt ledig för att bara jobba med min keramik!

Aloha!

Tänkte, sakta men säkert, treva mig tillbaka här på bloggen. Tack så mycket för alla era fina kommentarer på mitt senaste inlägg. Så fint ni skrivit om min blogg! Tack för alla komplimanger och hejjarop och allt förstående!

Men nu undrar jag, finns ni kvar än?

Fotot har några år på nacken, är taget av Micke och finns på min hemsida.

Lite om gårdagens loppistur

Igår for jag och Anna på en loppistur. Vi körde i princip raka spåret till Lata Pigan utanför Enköping. (De har en Facebookgrupp, kolla där!) Tidigare i våras såg jag bilder därifrån på Instagram och sedan dess har jag drömt om att åka dit. Anna kände också till Lata Pigan sedan tidigare.

Som ni ser så är stället helt overkligt med sina proppfulla utrymmen! Här finns bland annat möbler, porslin, lampor, textilier och kläder. Det mesta från mitten av 1900-talet. Vi ångrar inte att vi åkte den långa vägen dit...



Tygavdelningen var helt outstanding! Aldrig tidigare har jag sett så många fina tyger på ett och samma ställe! Prydligt vikta och färgkordinerade. Vi plockade med tygerna ett bra tag men kände, trots överdådet, att andra delar i loppisen lockade oss mer...

Porslinsvadelningen smög vi runt i. Här fanns så mycket fint! Notera den översta bilden till vänster, hyllan däruppe som bara bågnar av bland annat jättestora Telluskrukor. En liten tekanna fick följa med mig hem. Det var kärlek vid första ögonkastet! Vidare länge stannade vi dock inte på porslinsavdelningen, för vi ville vidare...

... till klänningsavdelningen! Eller klänningsavdelningarna, för det fanns två! Ja, hörrni, vad säger man? Vi sa i alla fall inte mycket annat än upprepade - Men herregud, det här är ju helt sjukt! Däremellan suckade och stönade vi. Jag fick till och med ont i min gamla handled igen, så många klänningar jag plockade med och vände och vred på...

Till sist föll ändå valet på godingen längst ner till höger. Den känns så påkostad och exklusiv med sina broderier och en bit från stilen som jag brukar falla för. Klänningen hade in i det sista hård konkurrens av en puderrosa 1940-talsklänning med tungt fall. Väl hemma känner jag ändå att jag gjorde rätt val!

För man var tvungen att välja. Det var ganska dyrt på Lata Pigan. Med all rätt, tycker jag nog. De höga priserna gjorde också att vi till slut, efter flera timmar, kunde slita oss från stället. Både stället och det mesta av innehållet kommer ju att finnas kvar tills nästa gång vi åker dit! Förutom tekannan och klänningen köpte jag också en liten brun manchesterjacka till Majlis och en stickad ullkofta till mig själv

En annan loppis stannade vi på. Där fyndade jag den här stolen. Den behöver lite kärlek i form av ommålning eftersom färgen flagar. Därefter ska den få en stor sittkudde i något härligt tyg. Stolen kanske kommer att få bli höstens källarfixarprojekt?

Tips på vägen

Det står inte på, snart flyttar vi. Tur jag har Kvinnans bokskatt band I - Illustrerad handbok för hemmet, från 1919. (Band II är Illustrerad läkarebok för hemmet.) Bläddrar i den för att kanske få några tips inför livet som familj i ett nytt hem...

Hemmet ska vara fridens boning, där arbetets nervspänning kan utjämnas, motgångarnas själssår läkas och bekymren lindras. Hemmet ska slutligen vara den härd, kring vilken familjen uppbygges, och det varma bo, där barnen uppfödas, omhuldas och uppfostras, den sjuka och gamla vårdas och tröstas, tills dess den åldriges ögon slutas av vördnadens, saknadens och kärlekens händer, innan stoftet föres till sitt sista vilohem.

Här kan jag läsa om allt från möblering av våningen, fläcktabeller, kroppsövningar, kaffebordet och blomsterodling i hemmet. Tänk vad mycket jag ska lära mig! Inte minst om uppfostran av barnet! Nu måste jag läsa vidare!

Ha det bra i vårsolen!

Nämen, nu räcker det!

I natt var den första natten i Majlis liv som hon sov en hel natt utan att äta! Jag tänkte att det var ett gott tecken så jag bestämde mig för att nu får det vara nog!

Vara nog av allehanda krämpor som har drabbat mig allt sedan Majlis föddes. Det är som att kroppen blev helt försvagad efter förlossningen. Kan det vara så? Handlederna har ju förföljt mig sedan oktober. På det har jag sedan haft nageltrånget från helvetet ( ja, ni ser ju - tant!) och nu senast i helgen även tandvärken från helvetet. Så toppar vi med en rätt kass affär på försäljningen av min lägenhet nu den senaste månaden. Det har varit lite tungt...

Igår fick jag dock reda på att tandvärken var en inflammerad pulpa och en snäll tandläkare tog hand om livrädda mig. Han borrade ur - och ner - tanden i väntan på rotfyllning om två veckor. Den gör faktiskt väldigt ont idag med men med Alvedon och Ipren kan jag klara smärtan. Handlederna är MYCKET bättre och jag börjar försiktigt att tänka på keramiken igen. Tån, ja, den blir nog bra den med! Framförallt känner jag mig relativt utsövd efter natten och med sömn i kroppen känns allt jobbigt ju alltid lite lättare!

Det är inte så allvarliga problem när allt kommer omkring! Jag har ju det mesta man kan önska, inte minst en liten frisk och fin bebis. På bilderna har hon sin nya käcka vårkjol som jag sytt. Ett par byxor är på gång. Ute skiner solen och det är varmt. Ikväll ska jag fika med en gammal kompis och tillika kollega.

Det vänder nu!

Ett enkelt liv

När man är lite mer än 5 månader kan 10 små fingerdockor i form av olika djur vara till stor glädje! I upp till en timme kan hon sitta och plocka med dem, suga och tugga på dem och till sist, slänga ner dem på golvet. Livet är lätt när man är bebis!

Vårens doft

Visst är väl våren här nu? Jo, så är det. Absolut!

När alla visningar var över kunde jag äntligen plantera om mina blommor och även sätta alla små skott i krukor. Det känns alltid så speciellt att göra det. Hoppfullt på något vis! Vi kommer att mer än fördubbla antalet fönster när vi flyttar och då gäller det att ha bullat upp med nya blommor!

Jag har letat upp alla mina gamla loppiskrukor från Bo Fajans, Uppsala Ekeby och Steneby. Oftast saknas de svarta faten till de gamla krukorna man hittar på loppisar. Ett litet fat går kanske sönder lite lättare än en kruka, vad vet jag. Ibland är krukorna kompletta med fat men då blir priset därefter; en liten förmögenhet. Jag har en hög med egna svarta fat så jag kan få krukorna kompletta igen!

I krukorna sätts pelargoner. Alltid. De är finast, tycker jag. Det är så härligt att gå och plocka med bladen och titta på nya små knoppar. Och sen, ja, sen får man njuta av alla de olika blommorna. Och doften; sommar, dåtid och trygghet.

Mina nerver, mina nerver...

I´m back! Dock lite stukad efter att lägenhetsaffären inte riktigt gick som jag hade hoppats. Precis när jag skulle sälja min lägenhet blev det totalt stiltje på lägenhetsmarknaden över 2:or. Allt medan stadens 1:or budades upp flera hundra tusen. Vi visade lägenheten 4 gånger och till sist fick jag ge med mig och gå ner från utpriset för att sälja till en rätt humorbefriad kille. Det visste jag ju inte då, men det upptäckte jag snart när vi skrev kontraktet i fredags. Så trots att lägenheten såldes till sist kan jag inte känna mig riktigt glad än. Killen var liksom helt kall, drog inte på munnen en enda gång. En sån där person som käkar upp all energi som finns i ett rum... MEN! Han ska spara köket, så det ska jag försöka tänka på mer än på hans torrhet!

Livet går ju trots allt vidare, det är bara en lägenhet. Vi tar det lugnt. Kanske börjar jag sy något i veckan. Och jag börjar tänka på vårt nya boende allt mer. Hur skönt det ska bli. Hur fint det kan bli! Majlis är glad mest hela tiden. Gladast när hon får studsa upp och ner i sin hoppgunga!

Att kränga en lägenhet kräver en paus

Det behövs många färska blommor när man ska kränga iväg en lägenhet! Den senaste veckans fokus har legat vid att städa lägenheten inför visningar. Däremellan har vi försökt att inte röra till allt för mycket. Aldrig hade jag trott att jag skulle tänka så giriga tankar som jag gör nu. Först: -Jag blir nöjd med utpriset. Sen: - Om den går upp si och så mycket kan vi ha den här tapeten i inre hallen. Sen: - Om den går upp ännu mer kanske jag kan lösa in lånet på bilen... Johan kanske kan få ta körkort... Vi kanske har råd att köpa nya köksstolar...

Det här håller på att stiga mig åt huvudet!

Jag behöver en paus från bloggen tills det här spektaklet är över. Kanske längtar jag tillbaka innan dess, kanske blir det lite längre. Men jag kommer tillbaka! Tills vi ses igen önskar jag er först och främst en trevlig och skön helg och sen en fin ny marsvecka!

Om att avpersonifiera ett hem

Den här trenden som råder inför försäljning av lägenheter. Avpersonifieringen. Tomt ska det vara. Allra helst inte en endaste pinal. Har folk verkligen så dålig fantasi att de omöjligen kan sätta sig in i hur det är att bo på ett ställe där lite för mycket personliga ting fortfarande finns kvar vid visningstillfället?

Så här tom var min lägenhet då den fotades inför försäljning. På ytan alltså. I garderober, klädkammare och skåp trängs allsköns bråte som måste bort inför visningen. Annars kanske inte spekulanterna kan tänka sig in i hur deras kläder kommer att te sig på galgarna och hyllorna i garderoberna...

Ja, då försöker vi igen!

Ändrade nattvanor ger ändrade dagsrutiner. Vi har börjat sova mitt på dagen nu och tar promenaden senare istället. Nu har ljuset kommit tillbaka igen och dagarna blir längre. Kanske har det ändå varit någon vits med att jag haft ont i min handled. Hade det inte varit för den så hade jag säkert börjat dreja för länge sedan och antagligen hade det stressat mig en del. Nu övar jag än en gång på att inte göra någonting. Låter sömnen komma först.

Man kan ju alltid hoppas

Börjar det bli vår nu? Isen har i alla fall smält lite från ån och det droppar från taken. Jag har bytt till en tunnare jacka och Maljis har inte så många filtar i vagnen längre. Min vårlängtan är svår i år, kanske för att vi är inne så mycket om dagarna nu. Den dagliga promenaden räcker liksom inte till, jag vill ha mer ljus och mer värme!

När vi är hemma plockar vi lite med vissnade gamla pelargoner. Vi pratar, sjunger och försöker leka lite. Jag längtar mycket efter leran och efter att dreja. Tänker på vad jag ska göra när jag väl sitter där igen. Tänker att jag ska ta det lugnt när jag återigen börjar. Ja, jag ska sannerligen njuta av den stunden!

Och så inspireras jag av vackra bilder hos Fröken Ö, Malin Bohm, Ä I A Gart och hos Krickelin-Krickelin. Kanske kan man få till bilderna lite så där genom tipsen som Underbara Clara lämnar här?