Har jag inte kommit längre?

Inser att jag gjort det igen; köpt grejer bara för att jag trott att jag mååååste ha dem. Ni minns kanske hur fel allt blev när jag köpte Muminmuggar för några år sedan? Och det jag ska berätta om nu har gått till på precis samma vis.

Vissa grejer sprids genom sociala medier, som ett slags måsten. Och jag går tydligen på dem ibland. Som första exempel har jag den här kalendern, Daily Journal från Frankie Magazine. Under ett år hade jag insupit den genom Instagrambilder. Vad härlig den verkade vara! Så fin inuti och så många fina tillbehör! Trots att jag sedan början av 2000-talet varit väldigt nöjd med mina kalendrar, som jag för det mesta köpt på Ordning och Reda, kände jag i slutet av förra året att jag bara MÅSTE ha en sån här Daily Journal!

Den var slut när jag skulle beställa. Inte konstigt, alla verkade ju ha en. Ställde mig på kö och till sist kom det in nya. Beställde. Den var asdyr.

Sen kom den hem, och ja, den är jättefin, men fyller inte alls de krav jag har på en kalender. Till en början tänkte jag att jag kunde fixa till sånt jag saknade. Alltså började jag för hand skriva in veckonumren på varje uppslag, för den informationen finns inte. Sen var det något mer som kändes fel. Tröttnade och gick iväg och köpte en ny kalender, likt de jag haft under alla år. Jag rev ur alla fina tillbehör i Daily Journal och lade dem i plastfickan som finns längst bak i min nya kalender. Daily Journal åkte in i bokhyllan, men jag borde såklart bara ha gett bort den till någon som suktade efter den…

Alltså. DÅLIGT, dyrt och oigenomtänkt köp.

Borde ha lärt mig. Men nej då. Senast för några veckor sedan började jag upparbeta värsta habegäret efter en kanna i IKEAS serie Sinnerlig. På bild såg den mysig, bastant, naturnära och… liksom väldigt keramisk, ut. Åkte till IKEA. Den var SLUT! Fick reda på datumet då en ny leverans skulle komma in. Bevakade. Den kom in. Jag åkte och köpte. Inte bara en, utan tre. Alla färger skulle jag ha! Borde ha anat oråd redan där och då. Pipen såg misstänkt opraktisk ut. Väl hemma provade jag kannan. Vattnet hamnade inte bara i glaset, utan även på bordet. Tror faktiskt inte att jag själv någonsin har lyckats göra en kanna som häller så pass dåligt som den här… Kanske ska man ha en speciell teknik när man häller, men den har jag inte kommit underfund med än. Och jag vill inte prova att hälla fler gånger nu.

På sätt och vis vill jag bara hyva iväg kannorna. De stör mig lite. Nu ser jag bara pipen på dem, och hur den liksom skriker: – Jag kan inte hälla! Samtidigt tycker jag ju att de är lite fina. Men vad ska jag med kannor till, som inte häller bra? Använda dem till något annat vill jag inte, en kanna ska användas som en kanna, tycker jag.

De estetiska idealen som råder nu håller på att ta över, verkar det som. Estetik framför funktion. Personligen så tycker jag det är jätteviktigt att form och funktion går hand i hand. Nästa gång jag får ett sånt här habegär över en pryl eller ett klädesplagg, ska jag banne mig tänka till både en och två gånger innan jag går iväg och köper det!

Viktiga funderingar

Har ni läst barnboken Herr Bohm och sillen någongång? Inte?

G ö r   d e t !

Boken handlar om Herr Bohm “som inte alls är någon dum karl” men som ofta brukar fundera över livets mysterier.

I boken får Herr Bohm en idé, en fundering. Han funderar över varför inte fiskar kan leva på land. “Kan det vara så att fiskar lever i vatten mest av gammal vana?” Med den funderingen i huvudet fångar Herr Bohm en sill och vänjer den undan för undan av med vatten. Till sist kan sillen leva helt utan vatten och hänga med Herr Bohm på allehanda uppdrag om dagarna.

Hur berättelsen slutar får ni läsa själva. Texten är skriven av Peter Cohen och illustrationerna är gjorda av Olof Landström, en av mina favoritillustratörer när det kommer till barnböcker. Den här boken köpte jag för ganska precis 20 år sedan. På den tiden köpte jag massor av barnböcker, många med illustrationer av just Landström. För någon månad sedan tog jag fram boken från vår stora bokhylla och läste den för Majlis och hon gillade den jättemycket, vilket gjorde mig oerhört glad!

Just det här “Ingenting tycks för stort eller för smått för att intressera honom.” är en mening som brukar eka i mitt huvud flera gånger i veckan. För det är så jag känner med mina tankar; Ingenting tycks för stort eller smått för att fundera över. Vända och vrida på. Och det är just med ungefär samma formulering som jag och min kompis Téres brukar inleda mess med funderingar kring… just det: både stort och smått.

Till exempel brukar jag fundera rätt mycket över vad jag ska ha för mig som pensionär. Verkar vettigt? Nja.

Ni ska få höra mer en annan gång.

GOD JUL TILL ER ALLA!

2013 - loppisfynden

2013 har varit ett mycket bra år när det kommer till loppisfynd! Kollade igenom mitt Instagramflöde och mindes årets bästa fynd.

 

Kläder.

Klänningar, blusar och tjocka tröjor. När det kommer till kläder är det oftast de plaggen som får följa med mig hem. För några år sedan var det stövlar. Jag hittade dem överallt, nu ser jag knappt några, förutom de här små gulliga Graningekängorna då, som jag hittade för några veckor sedan.

Jag känner redan första gången jag använder ett loppisplagg om det är ett bra fynd eller ett dåligt. Visar det sig vara ett dåligt, använder jag det oftast inte någon mer gång än den första. Plagget blir hängande i garderoben ett tag, men sen säljer jag det oftast eller ger det vidare. Den randiga klänningen ovan var den som fick uppleva den historiska invigningen av Världsarvet Hälsingegårdarna i somras. Den tapetliknande på galgen till höger, tycker jag mycket om. Den köpte jag under sensommaren och jag tror att jag kommer att använda den mycket nästa sommar.

Något annat som jag alltid håller ögonen öppna för är textilier av alla de slag. Under året har jag hittat några riktigt fina mattor, bland annat den här Kelimmattan som jag köpte för 40 kronor vid höstens början. Jag är också väldigt glad över 2,15 meter handtryckt tyg i design av Viola Gråsten för 60 kronor. Som en extra bonus, namnet: Glasyr.

En soffa har fått följa med mig hem under året. Yngve Ekströms Småland. När jag hittade den kan jag säga att jag blev v ä l d i g t glad. Soffan passar bra i vår inre hall och till kalas är den precis lagom att ställa vid ena bordsänden. Där får två vuxna och ett litet barn precis plats.

Man skulle kanske kunna tro att en keramiker aldrig tittar efter keramik eller porslin. Tvärtom. Det är ett stort intresse jag har. Jag är intresserad av allt från äldre lergodsföremål, vilket dock sällan finns att hitta på de större ställena som Erikshjälpen och Myrorna, till porslin från hela 1900-talet. Tidigt i våras gick jag en annan väg än jag brukar då jag går in på Erikshjälpen, jag gick rakt in mot blomkrukorna. Då hittade jag den här fina krukan Luna från Bo Fajans för 10 spänn!

Min dröm om kafferep har fått mig att köpa både dukar, böcker och porslin. Sammanlagt tre serviser har det blivit under året... Två av dem är av samma sort, nämligen den här lilla 1940-talsgodbiten från Karlskrona porslinsfabrik. Nu kan jag duka för nästan 20 personer med den! Men jag har inga skedar, så det kanske får bli något jag ska hålla utkik efter nästa år!

I somras köpte Majlis den här lilla kaninen, eller är det en kanske en hund, på en stor loppis i Hälsingland. Ni vet, en billig grej man plockar med sig för att även barnet ska känna att de fick något från loppisen. Först blev den liggande, men efter någon månad seglade den upp som den största favoriten av alla dockor och gosedjur som finns här hemma. Bajsis heter den och den har helt brädat dockan Anette som hängde med överallt innan. Nu är hon inte alls med längre, hon ligger till och med underst i en låda med gosedjur... Bajsis, däremot, är med ö v e r a l l t, förutom på förskolan. På den här bilden är Bajsis helt nytvättad. Under den där veckan som jag var hemma för några veckor sedan, vågade jag mig på en maskintvätt och torktumling av Bajsis. Skulle aldrig ha gått om Majlis hade varit hemma...

För någon vecka sedan köpte vi en ny spis till Majlis. Det är hennes tredje.. Samtliga från loppisar och samtliga har kostat mellan 60 kronor - 125 kronor. Vi började med en röd från Micki, den byttes senare mot en vit från Micki. Men när vi hittade den här gamla från svenska Leko, visste vi omedelbums att den vill vi ha! Majlis var också nöjd, eftersom den här har två ugnsluckor samt går att rulla på små jul. En av de gamla spisarna ska hamna i en lekstuga hemma hos mormor och morfar och den andra får vi ge vidare till något annat litet barn, kanske till vår lillkusin Stina?

Ja, jag vet, jag är helt medveten om att jag handlar mycket på loppisar. Ni kanske undrar hur jag hinner när jag jobbar, men nu har det fallit sig så lyckligt att min arbetsplats ligger på 4 minuters cykelavstånd från Erikshjälpen. Myrorna kan jag skanna av på väg hem från jobbet. Och ni kanske undrar hur jag har råd. Det gör e g e n t l i g e n jag också när jag nu har gått igenom alla de här bilderna. (Detta är inte alla bilder och jag fotar långtifrån alla mina loppisköp...) Allt som jag köper är väldigt billigt, det var bara sofforna som kostade lite mer, de kostade strax under 1000-lappen styck. Men därefter har inget annat kostat mer än 130 kronor. Många bäckar små... Ja, ja, visst, men jag påminner mig själv om att jag i princip inte har några andra utgifter, så i jämförelse med många andra intressen man kan ha, är det här loppisintresset  antagligen ganska prisvärt, tror jag.

Och i smyg drömmer jag om att ha en egen loppis, åtminstone under sommaren. Vi får se om den drömmen blir verklighet någon gång.

När stenar släpper

Något märkligt har hänt!

Jag känner mig jätteglad! Ända sedan jag började jobba efter semestern förra veckan har det känts så. En generös inbjudan från en kollega att prata om höstprogrammet på museet öppnade upp för flera av mina idéer. Ja, man kan faktiskt säga att hon nappade på alla! Den bekräftelsen gjorde mig givetvis väldigt glad!

Resan till Jamtli var en rejäl humörhöjare och Majlis har blivit en ny person efter förskolestarten. Tillbaka är den gulliga, roliga lilla människan som strösslar med komplimanger, typ: - Vilka fina ögonbryn du har, mamma.

Två stora projekt som gett mig viss ångest under semestern kunde, mirakulöst nog, avslutas väldigt smidigt redan under förra veckan. Ytterligare ett projekt, som hängt över mig en stor del av året, avslutas med en stadsvandring på torsdag. Jag ska få jobba praktiskt med barn flera gånger under hösten. Och, vet ni? Jag ska få ställa till med ett r i k t i g t kafferep. På jobbtid!

Och nästa vecka är jag helt ledig för att bara jobba med min keramik!

Semester - tema loppisar

Första semesterveckan lider mot sitt slut. Jag börjar sakta men säkert komma in i semesterlunken. Vi sover till över åtta om morgnarna, flera dagar har tillbringats vid en strand men veckan har också varit ovanligt loppisspäckad!

I söndags när jag lämnade keramik på Erik-Anders köpte jag två gardinlängder i ett tyg med mönster från 1950-talet. Nu har gardinerna fått komma upp i Majlis rum och hela rummet blev varmt och soligt. Dessa gardiner var inte ett fynd rent ekonomiskt, men känslomässigt och estetiskt!

I början av veckan var det dags för min favoritloppis som äger rum en gång om året. Förra året gjorde jag riktigt fina fynd där och utbudet var minst lika bra i år!

Johan köpte fyra oanvända bomullsskjortor och några fina knivar som nu är uppslipade och sylvassa! Jag köpte en gammal cykelkorg, cykelhandskar, pelargonsticklingar och annat smått och gott. Sånt där som möjligtvis är helt onödigt men som liksom g ö r loppisbesöket! Detta är en riktig fyndloppis med de flesta priser kring 5-20 kronor, de dyraste grejerna kostar 50 kronor.

Bland textilierna hittade jag några vita bomullslinnen med spets och hålmönster och så hittade jag en underbar väska i tyget Björnloka från Jobs. Den ska jag nog försöka pimpa i handtagen så att jag får till en axelremsväska istället för små handtag.

Jaha, sen var det dags för loppis nummer tre. Ett kafé utanför stan ska stänga och redan i våras frågade jag ägaren om hennes kaffe- och tekoppar. Jag frågade eftersom jag drabbades av enorm nostalgi över servisen. Min farmor hade den när jag var liten och fram till att jag såg den på kafét, hade jag helt glömt bort den. Då var ägaren inte redo att sälja dem, men det är hon nu! Hon messade mig några dagar innan och meddelade att hela servisen var till salu. Jag åkte dit och köpte både kaffekoppar, tekoppar, fat och assietter. Redan i våras köpte jag faktiskt några liknande koppar med fat, men de kopparna var raka i formen. Den HÄR formen är mycket bättre! Mjukare och snällare!

Älskar semester. Älskar loppisar!

Majlis burk är färdig!

Nu är burken färdig! Jag tänker att den här burken ska få rymma små viktiga ting, samlade genom Majlis uppväxt. Kanske en liten hårlock, en tidig teckning, små mjölktänder och kanske det första egenförfattade brevet. Endast framtiden kan utvisa vad den ska fyllas med!

Beslutet

Jag har fattat ett beslut. Jag kommer att gå ner i arbetstid för att få tid till min  keramik. Det är inte en stor nergång men tillräcklig för att jag ska kunna göra en massa keramik och tillräcklig för att jag ska kunna slappna av på helgerna och slippa känna mig splittrad för att jag helst av allt vill vara i min verkstad... Tillräcklig för att jag, förhoppningsvis, ska få tillbaka lite energi.

Ja, det låter kanske märkligt för vissa av er, varför man inte helst av allt vill vara med sitt barn på helgerna. Det vill jag också och det är där splittret kommer in. Att jag ständigt är någon annanstans i tankarna under helgerna... Nu kommer jag att ha vissa tider som blir helt vikta till min keramik och annan tid kan jag ägna mig fullt ut åt Majlis. Hade jag bara råd skulle jag gå ner mer i tid...

Och med beslutet följer ett annat beslut, nämligen att inte ta emot fler beställningar. Typ. Sedan Majlis kom och jag har fått svårt att komma till min verkstad, har beställningar mest känts som ett tungt ok. När jag äntligen fått tid till att åka till min verkstad, har jag alltid haft beställningar att göra och sällan har jag ens hunnit fram till det där jag som jag själv drömmer om, modeller jag vill utveckla, kulörer och mönster jag vill prova. Jag vet att det är ett lyxproblem och att jag verkligen ska vara lycklig över att jag får beställningar, men nu, tills vidare, eller i alla fall under våren, ska jag inte ta emot beställningar.

Så skönt när man bestämt sig.

Majlis leker

Ja, det är så hon säger själv. - Majlis leker. Och jisses så hon leker! Dockorna är trogna följeslagare. Med dem följer väskor som ska packas, bilar som ska köras, cyklar som ska cyklas och barn som ska köras till förskolor och till mormor. Det är mat som ska lagas och kakor och kaffe som ska fikas. Ibland blir dockorna sjuka och då måste de få sprutor och medicin...

I vår hylla i matrummet har några smådockor fått ett alldeles eget hus nu. Tre rum, utan kök, bor de i. Med väldigt exklusiva mattor i form av mina små flamskvävnader! Så där framför hyllan brukar hon stå, plocka med dockorna och prata för sig själv. - Oj, oj, oj, lilla gumman. - Så, nu hon mätt i magen. - Nu hon sova. Otroligt gulligt att se. Och höra.