tisdag 24 september 2013

Klänning värdig ett kafferep


Mitt senaste fynd från Myrorna. En klänning som andas lite 1940-tal i modellen men som nog är från 1980-talet. Den sitter som en smäck. Ett nytt knapphål och tre nya knappar senare hänger den redo att följa med mig till jobbet imorgon.

I mitt huvud snurrar, förutom sommarhusdrömmar, också drömmar om kafferep. Den 13 oktober ställer jag och en kollega till med kafferep på museet. Vi kommer att berätta om det klassiska kafferepet och därefter bjuder vi in till fika med sju sorters kakor. Som naturligtvis ska intas i rätt ordning! Ni är hjärtligt välkomna!


Jag började pyssla. På tunna magnetplattor har jag klistrat bilder av kafferep. Bilderna har jag kopierat från två fantastiska vykort som jag fått av min vän Ingvar. Jag kanske borde börja massproducera såna här kafferepsmagneter?

söndag 22 september 2013

En realistisk pessimist eller en pessimistisk realist


För någon vecka sedan visade Anna mig ett sommarhus på Hemnet. Jag nästan svimmade. Finns det såna här hus kvar? Annas känslor var de samma och vi beslöt att åka på visningen. Anna hade förstås första tjing.




Det var inte många på visningen. Mäklaren verkade blasé. Men huset, herregud, vi höll på att dö då vi steg in i farstun. Vi tappade hakorna över köket och därefter blev vi helt mållösa när vi kom in i salen. Jag har aldrig sett en så fin sal, förutom alla salar jag besökt i hälsingegårdar. Men detta är en sal i ett litet hus på en liten, liten gård.



En trappa upp väntade en övre hall och ett sovrum med komplett möblemang från 1940-talet. Bakom en liten oansenlig dörr i hallens panel, dolde sig ett stort oinrett vindsrum. Det som tyvärr också fanns på övervåningen var ett pågående takläckage som visade sig genom fuktfläkt och ytligt svartmögel i ett litet rum innanför sovrummet. Annas och min entusiasm grusades rejält. Mäklaren beskrev skadan som om den uppkommit vid senaste skyfallet, men så lätt lurar man faktiskt inte två byggnadsantikvarier. Det läckaget har nog pågått ett tag...

De små uthusen var också i ganska dåligt skick, två av tre är i akut behov av nya tak, ett av dom kanske är oräddbart.

Gården ligger i en sluttning med utsikt över ängar och åkrar där kor går och betar. Där åkrarna slutar tar bergen vid.

Hela vägen hem pratade vi om huset, hur man skulle göra, vad det skulle kosta att få taken i ordning, hur stor skadan i väggen kan vara? Och uthusen, hur gör man med dom? Vi blev ganska deppiga. Vi råkar nämligen vara av samma skrot och korn, jag och Anna. Pessimister. Eller för att uttrycka sig lite mer positivt då - realister. Hon har beskrivit det så bra i sin blogg och jag skriver under på allt hon skriver!


Jag har alltid varit så här. Tänker 100 steg framåt, vilket gör att vissa idéer och drömmar jag har, stannar just där vid första tanken. För sen tar ju alla följdtankar vid och jag vet på förhand att min idé inte kommer att kunna genomföras. Ja, jag är rädd att misslyckas. Därför brukar jag också tänka ut värsta tänkbara scenario redan från början, så att jag liksom ska vara beredd när det väl händer. Fast det händer ju aldrig...

Jag vänder och vrider på frågor och idéer som dyker upp i mitt huvud. Det är naturligtvis inte en slump att jag inte jobbar mer med min keramik än jag gör nu, det förstår ni säkert utifrån mitt sätt att tänka... Naiva och allt för positiva personer provocerar mig lite. När inga problem existerar, när allt går att lösa... Personer som vågar dela med sig av sina brister och tvivlande tankar har alltid intresserat mig mer än personer som får sina liv att framstå som en rosendoftande tvål.

Okej, jag kom från ämnet. Huset. Anna ska inte köpa det. Och jag kan inte sova om nätterna för jag tänker på det hela tiden. Nu till veckan ska Johan följa med och titta. Kanske får vi med oss en kompis som är en luttrad husrenoverare.

Jag funderar nu på att bara köra på. Göra tvärtemot hur jag är. Bli naiv. Köpa huset. Vad är det värsta som kan hända? Att vi får riva alla uthus för att koncentrera oss på huvudbyggnaden? Fastigheten går antagligen att sälja för samma låga pris som det är ute för nu. Alltså, vi är inte ute efter ett renoveringsobjekt och takarbetet på huvudbyggnaden är absolut inget vi skulle göra själva. Efter att taket (ja, okej, den fuktskadade väggen också då) är åtgärdade, väntar ett skönt sommarhäng för min familj.

Tror ni att jag vågar?

Idag när jag var i min verkstad så lyssnade jag på Tendens på P1, lyssnade på ett program som handlade om att pessimister lever längre än optimister. Jag kände igen mig i allt som sades i programmet. Jag kände mig stärkt.

Svammel, svammel. Jag har fått huvudvärk för jag tänker så mycket.

Fortsättning följer.

tisdag 17 september 2013

Kläderna jag trodde att jag behövde


Jag är mycket impulsiv när det kommer till klädinköp. Hittar jag något jag gillar så köper jag det. Särskilt gäller detta kläder som jag hittar på loppisar, där går det ju inte att komma tillbaka och räkna med att plagget finns kvar...

Det finns några nackdelar med mitt handlande:
1. Jag har överproppade garderober
2. Jag gör av med rätt mycket pengar på kläder
3. Särskilt dåligt är handlandet de gånger jag knappt använder kläderna jag köpt.

Vad gäller punkt tre handlar det i de flesta fall om kläder som jag köper helt nya. Det blir inte bra, helt enkelt. Jo, det blir det om jag köper lite mer genomtänkt, dvs dyrare plagg. Men sån där snabb shopping från någon vanlig svensk klädkedja, nä, jag brukar ganska snabbt ångra de köpen. Nu hoppas jag att jag har lärt mig detta och låter bli impulsköpen. Ska låta bli när jag hittar en klänning som nästan är perfekt. Eller en blus som är jättefin, förutom tygets kvalitet...

Fördelen med att jag är impulsiv (särskilt när det kommer till secondhandköp) är att jag har väldigt mycket kläder som jag verkligen gillar och som jag är helt ensam om!

Men plaggen som används en gång och sedan blir liggande... Plaggen jag så sent som i våras trodde var helt nödvändiga i min garderob... Det är både nya kläder och ett secondhandplagg. Gemensamt för samtliga plagg är att de är använda endast vid ett eller två tillfällen av mig. Det håller inte. Nu säljer jag! Kolla in Utvalt!

fredag 13 september 2013

Historien bakom Elefantörat


Jag arbetar ihop med många väldigt kunniga personer. En av dem är Ted. Han jobbar mest med konsten och samlingarna på museet. Ett stort intresse som han har är krukväxter och han har den mest imponerande blomsamling som jag sett! Han samlar bara på gamla kulturhistoriska krukväxter och hans fönsterbänkar är fyllda av allehanda märkliga och fina växter. Idag berättade han historien bakom krukväxten Elefantöra för mig.

Det var en norsk missionär vid namn Agnar Espegren som levde och verkade i Kina under första halvan av 1900-talet. 1944 fick de norska missionärerna lämna Kina, varför förtäljer inte historian. Med sig från Kina tog Espegren ett litet skott av Elefantöra, eller Parasollpilia som växten heter på fackspråk. Han åkte inte raka spåret hem till Norge, utan hans hemfärd pågick under flera år. Bland annat bodde han i Calcutta i ett år. Under alla år, då han ju faktiskt var på väg hem, vårdade han sitt lilla Elefantöra. 1946 nådde Espegren slutligen Norge. Elefantörat var med.


Från plantan började Espegren ge bort små skott till vänner och bekanta och blomman kom snart att kallas Missionärsplantan, vilket den gör än idag i Norge. Snart nådde blomman även Sverige och via en norsk aupair som jobbade i England kom blomman också dit.

Alla plantor vi har av Elefantöra i Sverige kommer alltså från Espegrens första lilla skott och det är därför det är så svårt att få tag på blomman, annat än från skott från vänner. 

Visst är det en fin historia?

söndag 8 september 2013

Spänning, spänning!


Efter att ha jobbat med engober och transparent glasyr i snart 20 år, har jag lite blygt börjat sniffa på infärgad opak glasyr. Opak betyder täckande och det här är ett helt annat sätt att jobba på än vad jag är van vid. Med engober behöver jag tre dagar i verkstaden när jag börjar jobba, när jag nu har börjat lite med opaka glasyrer behövs bara två. Men. Jag överger absolut inte engoberna, detta är bara ett roligt, nytt sidospår.



Jag har ju redan blandat en rosa glasyr och när jag var ledig för att jobba med min keramik häromveckan, blandade jag några glasyrprover. De här två är väl de som blev mest intressanta. Särskilt mycket gillar jag den limegula som är på blomman. Dock är det svårt att se på små prover men jag ska blanda mer och glasera ett gäng muggar i den. Vi får se. Kolla vad nära kulören ligger väggklockan som jag fyndade på Erikshjälpen förra veckan! Det är kul att testa nytt när man har tid!

torsdag 5 september 2013

Godaste saften



Jag har precis fått färdig en omgång svartavinbärsbladssaft. Just precis! Bladen, inte bären! Om man gillar flädersaft - och vem gör inte det - så älskar man svartavinbärsbladssaft!


Godast blir den naturligtvis med nya, späda blad om försommaren men jag brukar göra efter att mamma plockat av bären och i år blev det extra sent. Så, skynda, skynda, innan hösten tar över busken! Bara att googla, det finns massor av recept!