Vad mitt hjärta bultar för

Ända sedan innan jullovet har det här huset varit närvarande i mina tankar. Huset heter Villa Sjötorp och ligger efter Gävlekusten. Huset uppfördes i sin tidigaste form redan 1864, men fick sitt nuvarande utseende efter en ombyggnation 1883. Sedan dess har inga större förändringar skett utvändigt. Även invändigt är mycket av den äldre karaktären välbevarad. I samband med ombyggnationen anlades också en park kring huset. Ägaren, som ofta vistades på Franska Rivieran, lät anlägga parken med många för våra breddgrader ovanliga buskar och träd. Ända in till mitten av 1970-talet var byggnaden i privat ägo, därefter har det varit i Gävle kommuns ägo, och nu: i Gävle hamns ägo.

 

Det är dessvärre av en sorglig anledning som jag tänker så mycket på huset. Gävle hamn har nämligen lämnat in en ansökan om rivning. Hamnen menar att de inte har någon användning av huset och att det ligger i vägen för deras utbyggnadsplaner. Villa Sjötorp var rivningshotad en gång redan under mitten av 1970-talet, men räddades då kvar tack vare en stark folklig opinion. En förening som hette Sjötorps vänner bildades och genom ett hyresavtal med hamnen skötte de om byggnaden och höll den dessutom öppen för allmänheten genom kaféverksamhet, visningar, föredrag och liknande. Byggnadens kulturhistoriska värden var dokumenterade och kända redan då, för såväl allmänheten som för kommunen och hamnen.

 

Fram till 2006 fanns det alltså någon som månade om Villa Sjötorp och dess omkringliggande trädgård. Någon som skötte det löpande underhåll som följer när man har en byggnad. 2006 sade Gävle hamn upp hyresavtalet med Sjötorps vänner. Som jag har hört, jag vet inte om det stämmer, hade hamnen då planer på att använda Villa Sjötorp för representation. Dessa planer genomfördes dock aldrig. Huset stod utan hyresgäst och hamnen hade inget intresse i byggnaden. Huset lämnades utan vård. Det lämnades att förfalla, helt enkelt. Under åren har hängrännorna fyllts med skräp, vattnet har tagit sig andra vägar, plåtavtäckningar har rostat sönder, huset har utsatts för vandalism och trädgården har lämnats att slya igen. Det hamnen har gjort under åren är att försöka hålla dörrar och fönster stängda och skyddade genom att skruva för öppningarna med skivmaterial.

 

Villa Sjötorp ligger inom hamnens område och ingen som inte varit på plats kan nog förstå h u r pass nära hamnen är idag. Från huset kan man ropa till gubbarna nere på området. Och. Nere på området stämmer väl kanske inte riktigt, nere på närmaste området, kanske passar bättre. För Gävle hamn är så enormt stor, faktiskt en av Sveriges allra största hamnar. Och nu vill de alltså riva Villa Sjötorp. Ni kan ju själva förstå hur litet och hotat detta hus är i sammanhanget. Personligen kan jag inte alls begripa hur huset ens kan utgöra ett hot för hamnen i deras framtidsplaner. Huset, med omkringliggande trädgård, upptar en m i n i m a l yta av hela hamnens område och även en yttepytteyta av den yta de planerar att växa på. Som jag ser det är det klart att hamnen kan fortsätta att växa och utvecklas, även med ett bevarande av Villa Sjötorp!

 

Min arbetsplats, Länsmuseet Gävleborg, är en av remissinstanserna till hamnens ansökan om rivning. Jag har, tillsammans med en kollega, skrivit vårt yttrande. Jag brukar väl kanske inte skriva så här specifikt om vad jag gör på jobbet om dagarna här på bloggen, men nu känns det extra viktigt för mig att sprida så mycket information jag bara kan, i kampen för ett bevarande. Helt ärligt kan jag säga att jag nog aldrig har lagt ner så mycket tid och engagemang i en jobbfråga som denna. Det är framförallt i museets kanaler jag försöker sprida informationen, men också genom min privata facebook, genom Instagram och så nu, genom bloggen.

 

I mars eller april ska ärendet upp i Samhällsbyggnadsnämnden i Gävle kommun, så vill ni göra er röst hörd i detta fall, så är det till nämndens representanter ni ska vända er. Det finns också en facebooksida som kämpar för husets framtid, "Rädda Villa Sjötorp" heter den. Har ni facebook, gå gärna in och stöd sidan! Fallet är vida känt i Sverige genom att byggnaden sedan flera år finns med på Svenska Byggnadsvårdsföreningens "Gula lista" över miljöer som är hotade.

Jag har skrivit om Villa Sjötorp på vår jobblogg två gånger. Ni kan läsa en sammanfattning av remissyttrandet här. Här kan ni läsa om olika frågor och svar kring huset.

Ja, hörrni. Sådana här sorgliga och kämpiga ärenden kan man som byggnadsantikvarie få jobba med ibland. Ärenden där man får kämpa för värden som många, med mig, tycker är fullkomligt självklara i vårt samhälle. Men som andra ignorerar. Frågan är vilken av parterna som i slutänden kommer att höras bäst?

Rent hus

Mitt livs längsta semester är slut. Vi har varit i sommarhuset hela tiden, för min och Majlis del blev det nästan 6 veckor. Sköna veckor då vi fått en hel del gjort. Tack vare sommarens svala väder har vi kunnat göra färdigt farstun och Majlis sovalkov. Vi har rensat i uthus och även fixat en del med trädgården.

Och så tvättat fasader.

Bilden ovan visar huset efter att jag tvättat färdigt alla fasader.

Någon vecka innan semestern köpte vi en enkel pump på Jula och sänkte ner den mot vattenspegeln längst ner i vår djuuupa brunn. Pumpen funkade utmärkt och vi kunde pumpa upp vatten! OCH. Det rann dessutom till nytt vatten där nere! Så uppgiften om att brunnen är sinad verkar alltså inte stämma!

När vi nu fått upp vatten på nära håll, kunde jag börja rengöra fasaderna från algpåväxt. De två fasaderna som inte är synliga från vägen, var de som var finast och nästan helt rena. Övriga fasader hade varierande grad av påväxt. Redan innan semestern började jag med gaveln mot vägen. Jag köpte ett miljövänligt medel och skrubbade med svinto och riviga svampar. En hel del muskelkraft behövdes, men det gick! Dock är just den här sidan målad vid något tillfälle. Inget som syns på håll, men på nära håll ser man att färgen liksom spruckit/flagat.

 

Min verkliga utmaning var den värsta gaveln. Den övre bilden visar huset förra sommaren, med nytt fint tak men väldigt algfläckigt. Gaveln och även fasaderna på verandadelen var täckta av Saffransalg, ett namn jag fick lära mig i sommar. Börjar man tvätta i den här algen får man en riktig gegga som är just saffransgul, och som sedan är ett rent helvete att få bort. Efter att ha halvt slitit ihjäl mig med algerna på farstudelen, lade jag upp en ny strategi för den värsta gaveln. Ett nytt medel inhandlades, den här gången en mögeltvätt som kan verka för sig själv under tid, men också användas innan man tvättar med en målningstvätt. Dessa medel är dessvärre inte miljövänliga…

Efter att det första medlet fått verka tre dygn, skrapade jag bort algerna med en spackelspade. På bilden syns hur påväxten ser lite blek ut, men det är alltså för att jag skrapat bort det som gick att skrapa bort. Sen sprutade jag på mer medel som fick sitta ytterliga några dagar. Redan där hade algerna försvunnit till viss del. Därefter gick jag över med den sista tvätten och när nu algerna var borta (rent tredimensionellt i alla fall!) var det mycket lättare att få ren fasaden! Dock krävdes mycket muskelkraft även här, men nu är alla sidor äntligen rena och huset ser riktigt stiligt ut!

Ska slutligen tillägga att jag använt en godkänd gasmask då jag arbetat med rengöringen. Eternitplattor innehåller asbest, som visserligen till största del frigörs om man bryter i materialet, eller får det att damma, men jag ville vara på den säkra sidan när jag rengjorde den.

Är fasligt stolt över min insats!

Min första odlingssäsong

I år kommer vi att odla vid sommarhuset. Förra året gjorde vi inte så mycket förutom att peta ner lite frön här och där. Och så köpte vi en del plantor på handelsträdgården som ligger nära huset. I år satsar vi lite mer och för några veckor sedan grävde vi om den långa rabatten utmed husväggen. Och så grävde vi en rabatt för solrosor. Vi gjorde i ordning ett litet land för kryddor och slutligen så fixade vi ett miniland för jordärtskockor som jag fått.

Några gamla växter har börjat ta fart efter att vi återplanterat dem i landen. Här hemma förgror jag en hel del. Några tomatplantor men mest olika blommor. Jag har egentligen inga som helst planer för hur de ska sättas sedan, det får bli ett enda misch-masch, tror jag! Alla blommor är ju fina på sitt vis, så jag tänker att just placeringen inte är av superbetydelse. Inte i år i alla fall!

Jag har bland annat odlat Bollmåra…

och Grön helgonört…

och Blomstermorot.

Allt har kommit upp fint, liksom några Dahliaknölar som jag driver upp i ett fönster i ett källarrum som vi hyr här hemma i stan. Det känns jättekul men samtidigt känns det rätt långt tills vi vet om det v e r k l i g e n funkar. (Tänker lite på när jag precis lärt mig dreja. När jag kunde vara så sjukt nöjd med en form jag drejat, men det återstod väldigt många moment innan formen var färdig. Många moment som kunde gå fel. Och som ofta gick fel där i början… Lite som att “man ska inte ropa hej…”)

Just nu har jag mest snöat in på jordar. Hur man pimpar till den på bästa vis. Huset ligger på en ås med en väldigt sandig jord. Vi har nära till både ko- och fårgödsel. Och hönsgödsel med för all del! Tänker att nu när vi lite börjar om med många land och rabatter har vi ju chansen att verkligen boosta jorden med den bästa kombination av jordar, barkmull och gödsel.

Jag är ju verkligen en rookie när det kommer till det här med odling. Lyckligtvis är en av mina starkaste sidor här i livet att jag inte är ett dugg rädd för att fråga, när jag inte vet själv. Jag har till exempel aldrig haft någon prestige i mitt jobb, vilket gjort det väldigt lätt för mig att fråga när jag kört fast eller funderat över något. Lika är det med den här odlingen. Vi har ett enkelt sommarhus, dåligt med vatten, vi är inte där hela tiden om sommaren och jag har väl heller ingen ambition att bygga upp värsta rabattsystemen. Gäller att lägga det hela på en rimlig nivå, med andra ord! Sådan tur att det finns många otroligt duktiga hobbyodlare och trädgårdsmästare att fråga på Instagram. Guld värt för oss!

Hopp om liv 2015

I förrgår åkte vi på en utflykt till huset. Jag måste medge att jag var lite nervös på vägen dit. Hur skulle det se ut efter att hantverkarna åtgärdat läckaget i taket?

Regnet öste ner en stor del av resan upp men när vi kom fram började solen skina. Nästan omedelbums när jag klev in i huset blev jag lugn. Enen, som vi satt i varje rum, luktade så gott och någon rå lukt, som annars är vanlig i ouppvärmda hus om vintern, kändes inte.

Väggen där läckaget funnits, var delvis uppriven inifrån. Det var ju förövrigt på precis samma ställe som det tidigare läckaget fanns och efter att taket lades om i somras, lagades väggen upp. Men nu, alltså uppriven igen. Och så kommer den att få stå till våren, för att torka ut ordentligt. Men det kändes ändå bra.

Majlis verkade också glad över att återse huset! Hon började direkt att leka med sin lilla dockvagn som hon har där. Sen hittade hon några andra små leksaker, sina böcker och därefter sina tuschpennor och papper.

Nu känner vi oss redo att sakta smyga in egna grejer i huset. Hittills har vi bara plockat dit en vas, en bordslampa och ett skrivbord. typ. Nu har jag börjat tänka på allt från tavlor på väggarna till vilka blommor vi ska ha i fönstren i sommar. Gardinerna och draperierna, som satt i salen när vi köpte huset, tvättades i somras men kom aldrig upp igen därefter. I år är de redo att åter ta plats. Och väggen över den bruna soffan i salen, ska kanske föräras med en av Johans tavlor

Senare på dagen när vi kommit hem igen, tog jag en promenad och “råkade” gå förbi Myrorna. Och. Tänka sig, där spontanköpte jag en fet golvlampa från 1940-talet. Den ska få flytta till huset i vår och pryda salen med sitt varma sken.

Resan till huset är det bästa som hänt så här långt på det nya året!

Mer kök!

Under de senaste veckorna har jag i mitt jobb givit mig ut på en liten miniturné i länet med ett köksföredrag. Det har blivit många trevliga möten och många givande samtal kring kök. Både gamla och nya kök.

Ju mer jag pratar om gamla kök, desto mer intressant blir kökens historia. Hur de har utvecklats mycket utifrån samhällssvängningar och moden. Ibland till det bättre men många gånger också till det sämre. Allra bäst tycker jag att köken var kring mitten av 1900-talet. Då hade köken moderniserats utifrån mätningar och undersökningar. Köken byggdes ofta som sk parallellkök, långsmala kök med skåpinredning på ena sidan och arbetsytor som diskbänk, köksbänk och spis, på den andra. Ofta med en öppen del i underskåpen så att husmor skulle kunna sitta ner och jobba där, allt för att få vila benen och spara på stegen. Det bästa med de här köken från den här tiden är att de fortfarande fungerar utmärkt, sett till förvaring och övriga funktioner.

Härom veckan blev jag så himla glad när jag köpte en av mina favorittidningar, Kloka hem, som har ett köksspecial. Jaha, tänker ni, det har väl alla tidningar nu för tiden. Typ i var och vartannat nummer.

Sant.

Men Kloka hem´s köksspecial går inte ut på att visa en massa nyproducerade olika kök (där ett lantligt sannolikt ingår)innehållandes ännu fler prylar. Nä, här handlar det om miljösmarta kök. “Ekoköket handlar inte om ett kortsiktigt trendtänk och total makeover utan snarare om tidlöshet och hållbara material. Och om att ta tillvara på fungerande inredning istället för att riva i onödan.”

Score.

Vill ni lära er mer om kökens utveckling? Ta del av Byggfabrikens kökssidor. Eller läs Försäkringsbolaget If´s genomgång av kökens historia.

Höst i huset

För ganska precis ett år sedan besökte jag huset för första gången. Allt sedan dess har det funnits i mitt huvud varje dag.

Idag var vi där och gjorde lite höst i trädgården. Majlis och jag tog upp Ringblommorna som frosten tog förra veckan. I jorden satte vi lökar av både tulpaner och Pärlhyacint. I gräsmattan grävde vi ner Scilla. Det blir spännande att se vad som kommer upp framåt våren. Om nu något kommer upp över huvud taget!

Johan plockade Enekvistar. Pappa har nämligen fått tips genom en kompis vars pappa alltid tar in Enekvistar om hösten då han bommar igen sitt sommarhus för vintern. Enen drar tydligen till sig fukt och håller den råa lukten, som blir i ouppvärmda hus, borta. När jag googlade lite på det här med Ene inne, så blev det tydligt att många husvagns- och husbilsägare också använder sig av Ene. För fuktens skull men också för att växten tydligen håller möss och råttor borta.

Så nu har vi buketter av Ene i varje rum i huset. Hur det än funkar, så luktar det gott nu i alla fall!

De här små blommorna blommar i kanten av ett land nu. Det har bara varit en grön yvig växt hela sommaren, men jag har haft på känn att det varit något annat än ett ogräs. Men vad är det? Någon som vet?

Att inte röra i ett arv

En person som besökte oss i huset i somras frågade något i stil med om vi inte vill sätta vår egen prägel på interiörerna. Utifrån att vi fortfarande har en hel del grejer, typ prydnadsföremål och tavlor, kvar från den förra ägaren.

Personligen känner jag något slags ansvar att inte sopa undan den förra ägaren allt för snabbt. Huset känns som ett arv som vi måste behandla med värdighet. Det skulle kännas ofint att plocka bort allt.

Och vi vill inte plocka bort allt heller! Grejerna har stor del i det vi gillar med huset! Till exempel har vi knappt rensat bokhyllan i rummet invid köket. Varför skulle vi ta bort böckerna när vi inte har något annat att fylla hyllorna med? Och även fast böckerna kanske aldrig kommer att bli lästa av oss får de bli kvar på hyllorna ett tag. I flera böcker har jag dessutom hittat anteckningar och tidningsklipp och såna spår från dåtiden är jag väldigt svag över.

Vissa grejer vågar vi knappt röra. Som den läskiga dockan som sitter på en av sofforna i salen. Man vet aldrig vad som kan hända om man flyttar henne…

Eller alla grejer på klädskåpet i sovrummet. Symmetriskt uppställt och med tavlor med religiösa budskap. Rubbar man den här uppställningen går man antagligen inte säker… Jag gillar faktiskt prydnadsföremålen här och de fyller också en praktisk funktion då de förhindrar oss från att lägga andra grejer på skåpet.

Det känns lite knepigt att tillföra grejer till huset. Hittills har vi knappt tagit dit någonting. Jag tycker att det vi tagit dit nästan lyser av icke samhörighet med det andra. Men det är ju bara vad jag tycker förstås…

Vi får se vad vi vågar ta oss för framöver. Vi har ju inte precis någon brådska.

Juli

Juli, vilken bra månad! Semester, solsken, värme, bad, god mat, ett fint sommarhus, natur och kor. Kunde inte haft det bättre än så här.

Och än är inte semestern slut.

Jag ger er… taket!

Huset i höstas.

Huset idag.

Ä n t l i g e n är taket färdigt! Det tog lite… tid. Men nu är vi väldigt nöjda och rent av lite malliga över vårt nya tak som vi också har förstått är en snackis på byn. En positiv snackis där bybefolkningen tycker att det är kul att det är liv i huset som stått tomt så länge. Jo, visst hade det en ägare innan oss, men hon var här så väldigt sällan och då bara över dagen.

Taket: Först funderade vi på att återanvända takpannorna, men sen kände vi att vi verkligen ville att det skulle synas att någon tog hand om huset. Och tur var väl det, för hantverkarna har verkligen låtit oss förstå att vi gjort rätt val: väldigt många takpannor var i dåligt skick. Så, nya takpannor från Wittinge taktegel. Nya ränndalar och nya hängrännor och stuprör. Skorstenens fogar har fått nytt bruk på sina ställen. Nästa sommar orkar vi kanske göra ren den norra fasaden från algpåväxt, men det får vi väl se. Det är mycket som ligger före i den sk piplinen…

Notera förövrigt det runda landet i förgrunden som tidigare var fyllt av växten från helvetet, Bergenia, som jag kämpade med att gräva bort nu i senvåras. Vi grävde alltså om hela landet, grävde u r det och planterade nytt i jord som vi köpte av en bonde en bit bort. En riktig skitjord har det visat sig. En okänd växt, som jag ändå trodde var frön som jag sått, visade sig idag vara Balsaminer. Som alltså hängt med jorden… Inte vad jag tänkt. Har förstått att de sprider sig något fruktansvärt och funderar på att genast gräva upp dem och ersätta dess platser med något annat.

Men taket. Sjukt nöjd med det!

Hej semester!

Nu är jag inne på min andra semestervecka och det betyder också att vi snart har varit i huset i två veckor! Nu börjar jag tagga ner och känna mig riktigt ledig.

Vi gör inte mycket här. Pysslar och fixar lite när det finns möjlighet att sno åt sig lite tid. Hela förra veckan hade vi hantverkarna kvar, de som lagt nytt tak till oss. Hela takprojektet är mer än en månad försenat och trots att hantverkarna är jättetrevliga hade jag gärna sluppit ha dem kring mig hela min första semestervecka… Nu har de hämtat upp nästan alla sina grejer här, bara småfix återstår. Taket är superfint. (Det ska ni få se bild på en annan gång, just nu vill inte min mail ta emot bilden…)

Vi badar i bysjön varje dag, oavsett väder. Efter några riktiga skyfall har vi samlat på oss regnvatten i ett stort tråg som rymmer långt över 100 liter. Man blir lätt manisk när man inte har något eget vatten hemma. Allt blir projekt. Springa ute i regnvädret och ösa vatten från hinkar under hängrännor, hitta bästa sättet att diska, borsta tänderna i hur lite vatten som helst osv, osv. Att brunnen är sinad visste vi ju om från början och det går faktiskt över förväntan att klara sig på lite vatten (som vi hämtar från grannen eller från en mack.

Vi har haft besök av både vänner och mamma och pappa. Invigt salen igen efter att den under flera veckor har varit belamrad med en massa bråte samt haft en vägg uppriven på grund av takläckaget som hade runnit ner i väggen också.

Vi har snokat kring en ödegård som ligger på andra sidan åkrarna från vårt hus sett. För inte så länge sedan bodde nog någon i det nog någon i det ena huset. Kaffehurran står fortfarande beredd om det skulle komma någon på besök. Och jag skulle gärna ta mig en närmare titt på flera av möblerna jag sett genom fönstren.

Har inte tänkt det minsta lilla på jobbet och ännu mindre på stan och hemma. Vi kanske stannar här för gott, vem vet?