Viktiga funderingar

Har ni läst barnboken Herr Bohm och sillen någongång? Inte?

G ö r   d e t !

Boken handlar om Herr Bohm “som inte alls är någon dum karl” men som ofta brukar fundera över livets mysterier.

I boken får Herr Bohm en idé, en fundering. Han funderar över varför inte fiskar kan leva på land. “Kan det vara så att fiskar lever i vatten mest av gammal vana?” Med den funderingen i huvudet fångar Herr Bohm en sill och vänjer den undan för undan av med vatten. Till sist kan sillen leva helt utan vatten och hänga med Herr Bohm på allehanda uppdrag om dagarna.

Hur berättelsen slutar får ni läsa själva. Texten är skriven av Peter Cohen och illustrationerna är gjorda av Olof Landström, en av mina favoritillustratörer när det kommer till barnböcker. Den här boken köpte jag för ganska precis 20 år sedan. På den tiden köpte jag massor av barnböcker, många med illustrationer av just Landström. För någon månad sedan tog jag fram boken från vår stora bokhylla och läste den för Majlis och hon gillade den jättemycket, vilket gjorde mig oerhört glad!

Just det här “Ingenting tycks för stort eller för smått för att intressera honom.” är en mening som brukar eka i mitt huvud flera gånger i veckan. För det är så jag känner med mina tankar; Ingenting tycks för stort eller smått för att fundera över. Vända och vrida på. Och det är just med ungefär samma formulering som jag och min kompis Téres brukar inleda mess med funderingar kring… just det: både stort och smått.

Till exempel brukar jag fundera rätt mycket över vad jag ska ha för mig som pensionär. Verkar vettigt? Nja.

Ni ska få höra mer en annan gång.

Mallgrodan vill gärna visa er en grej!

Kolla på mig då! Eller. Kolla på bilden här ovanför! Det är min skål som är med i en reklamkampanj för Bollnäsfil från Gefleortens mejeri! Reklambyrån Lundberg & Co ligger bakom formen och Jonas Walla har fotograferat.

Jag är stolt och glad och tycker att skålen verkligen kommer till sin rätt i reklamen! Det är en märklig känsla när jag hittar min keramik i magasin, tidskrifter och webbsidor. Det har hänt mig några gånger nu. Jag har sett mina blomkrukor i ett hemma-hos-reportage, mina muggar i ett litet bildgalleri i en tidning och min tekanna i en blogg.

Återigen. Jag är glad att jag har mitt hantverk och såna här grejer sporrar mig verkligen att fortsätta!

Kaffekoppar hämtade från illustrationer

Jag har fått mersmak på att dreja kaffekoppar från barnböcker! Det började ju med en liten prickig kopp från Stina Wirséns Vem är ensam. Efter det har jag aktivt letat kaffekoppar i barnböcker som vi har här hemma. Det fikas rätt friskt i många av böckerna men det är långt ifrån alla koppar jag känner för att dreja. Här är i alla fall två sorters koppar som jag drejat med barnboksillustrationer som grund.

Den översta bilden visar Pettson och Findus koppar i boken Hemma hos Pettson och Findus. Bilden där under visar Viggos mormor och morfars koppar i boken Viggos ord.

Pettson och Findus koppar är ena riktiga klassiker. Tecknade av Sven Nordqvist. Såna där rena former på kopparna som jag tänker att vissa konditorier hade förr i tiden, men då också med sitt emblem på. Eller så har de kanske funnits på ett sjukhus. Eller bara i ett enkelt hem som hemma hos Pettson och Findus...

Viggo och hans mamma åker och hälsar på mormor och morfar i Viggos ord. De vuxna dricker kaffe ur de här kopparna som också förekommer i boken Billy på sjukhus. Det är samma illustratör i båda böckerna, nämligen geniala Mati Lepp. Muggarna var så bekanta och nu förstår jag ju att de ska efterlikna Gustavsbergs servis Spaljé.

Att dreja efter en förlaga, om än en tecknad sådan, är en bra övning. En övning i att se. Jag är inte ute efter att kopiera så noga som möjligt, utan jag gör min egen tolkning av det jag ser. Det är väldigt roligt! Jag kommer att fortsätta att leta muggar i barnböcker. Har ni några tips på barnböcker där det fikas, så får ni gärna berätta om dem för mig!

Saker jag inte förstår eller När ord byter betydelse

Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ordet Retro: "stil som innebär en återgång till en tidigare stil".

Det är precis så jag använder ordet retro. För att benämna föremål, mönster, möbler mm som är nyproducerade fast i en stil som liksom minner om dåtid. Dåtid är för det mesta, då det kommer till ordet retro, mitten av 1900-talet eller senare. Föremål som ska likna en stil från 1910, benämns inte som retro, såvitt jag sett.

Personligen har jag svårt för retro. Jag vill ha äkta vara. De där nyproducerade grejerna, som vill likna något som är äldre, når sällan till samma höjder som de äkta föremålen, dvs föremålen som formgavs mellan t ex 1950-70-talet. Såklart finns det undantag. Bilderna ovan är alla exempel på lyckad formgivning i retroanda. Tycker jag. Översta bilden visar Ingela P. Arrenius djur och gubbar med magar av honeycombs. Bilden där under visar en barnbok skriven och illustrerad av Camilla Lundsten, som också driver företaget Littlephant, med bland annat många fina textila mönster. Understa bilden visar teförpackningar i retroformgivning från Garant.

Men nu funderar jag om ordet retro håller på att få en ny innebörd. Många som t ex. visar bilder på Instagram taggar sina bilder med #retro. Detta fast bilden visar en 1950-tals kaffekopp med fat från Gefle Porslin. Eller barnkläder från då personen växte upp under början av 1970-talet. Eller en miljö hemma hos mormor, inredd 1962. Eller varför inte en barnvagn från 1960-talet? Jag menar att detta inte är retro, utan äkta vara. Bilden ovan visar koppar med fat, Lindy, från Upsala-Ekeby. Många skulle kunna tagga den här bilden med #retro på Instagram. Det tycker jag är fel. Muggarna är inte nyproducerade för att likna en tidigare tids formgivning, utan formgivna under slutet av 1950-talet. (Om jag inte minns helt fel.)

Riktigt konfunderad har jag blivit sedan tidningen Retro dök upp. I den tidningen visas knappast föremål, hem, mönster eller möbler som är retro, utan äkta vara. Tidningen brukar också ha en rubrik, Vintagespecial. Varför heter tidningen Retro?

Häromveckan fanns en annons i lokaltidningen. Retroinspirerad cykel. Retro i n s p i r e r a d. Vad sjutton är det egentligen?

Jag undrar om ordet retro håller på att få en ny innebörd som något som är formgivet vid mitten på 1900-talet eller lite senare. En svensk motsvarighet till engelskans mid-century. Jag och två kollegor älskar att diskutera ordet retro, kontra vintage, antikt osv. Vi tycker att ordet missbrukas, precis som ordet vintage som numer används lite slarvigt vad gäller många gamla kläder. Hur en klänning från H&M 1978, kan benämnas som både retro och vintage på auktionssajter... (Klänningen ovan är den enda klänning, ja, det enda plagg, jag har som jag benämner som vintage. Resten av mina second-handkläder benämner jag som just... second-hand, loppis eller typ en klänning från 1950-talet.

Jag funderar. Jag förstår inte. Vad säger ni? Jag är verkligen intresserad av att höra er åsikt nu! Vad tycker ni ordet retro står för? Är det viktigt att ord används "rätt"?

Nya älsklingar

Först och främst vill jag berätta att min Johan har startat en blogg! I den visar han sin konst. Så ni som sett Johans tavlor skymta förbi på min blogg - och har kommenterat dem - kolla in den!

Jag blev också glad att Miriam med Miriams kafferep har börjat blogga under eget namn igen, efter en lång tids uppehåll. En helt ny, fin blogg har hon skapat. När jag såg den började det klia i fingrarna på mig att fräscha upp min egen blogg... Miriams blogg är fantastisk inspirerande för mig som gillar kläder från 1930-40-talet.

En helt ny bekantskap för mig är Anna McClurg från USA. Jag hittade henne via en kommentar hos Malin Bohm. Nu har jag inte hunnit kolla tillbaka så långt i Annas blogg men hittills älskar jag precis allt jag sett där! Så fantastiskt vackra kläder hon skapar!

Samtliga bilder ovan är lånade från respektive blogg.

Höstens färger

Jodå, jag har faktiskt fått fram en del keramik under hösten. Mycket vill ha mer, det är ett talessätt som stämmer väl på mig. Jag är sällan nöjd, självklart hade jag önskat mig mer tid till keramiken. Men ändå, jag tog mig en del tid i verkstan under senhösten.

För att inte göra det allt för komplicerat för mig själv har jag mest jobbat med enfärgade former under hösten. Lortgrågrön, ljust rosa och babyblått. Särskilt fina tycker jag att färgerna är ihop. De hjälper liksom upp varandra, tänker jag. Krukorna är rätt stora, rymmer att plantera en blomma i. Fast finare kan jag tänka att de kan vara fyllda med en färskpotatissallad om sommaren. Eller varför inte rädisor? Eller jordgubbar?

Skålarna har jag inte provat själv men jag är säker på att de är riktigt fina att använda till någon färgstark soppa av något slag. Klargrön ärtsoppa, spenatsoppa med ett ägg i eller kanske en rödbetssoppa... Muggarna är stadiga. Jag tror att en redig kaffe med mjölk kan smaka bra i dem.

Det är så det går till. Tidigt i skapandeprocessen brukar jag tänka på vad grejerna kan komma att rymma. Vem som ska äga dem och vart de ska få bo. Det kan man läsa mer om här.

De små tavlorna på översta bilden har Johan målat. Och. Jag hade tänkt mig riktigt fina bilder på keramiken. Ljuset räckte inte till någon annanstans än i trapphuset. Strax innan fick Majlis ett riktigt psykbryt och genom dörren hörde jag hennes hysteriska skrikande ut i trapphuset (jo, Johan var där inne med henne) Jag kände mig som ett riktigt egosvin som tyckte att min fotografering var viktigare än allt annat just då. Jag tänkte bara - Men tystna någon gång då unge, låt mig göra det här nu, i lugn och ro. Men jag kunde inte göra det i lugn och ro. Det var... frustrerande.

Att unna sig

Har ni lyssnat på bagaren Sébastien Boudets sommarprat? Om inte - gör det.

Sällan har jag hört någon tala så passionerat kring sitt hantverk som han gör. Varje mening låter som poesi när han berättar om bakning.

Idag gick jag och köpte boken som jag suktat efter ända sedan jag såg den första gången någon gång i våras. Tänkte: Idag är en bra dag för ett bokköp. Boken innehåller, förutom recept på bröd, även recept på mat, inläggningar, kakor och bakverk.

Illustrationerna är gjorda av Olaf Hajek och de är som små konstverk i sig, precis som hela formgivningen. Jag köper bakböcker relativt ofta, inte sällan för formgivningens och bildernas skull. Även om jag långt ifrån bakar allt som finns där i, så brukar böckerna fungera som en viktig inspirationskälla. Det kan vara någon detalj i en bild; en kulör, ett visst stilleben eller kanske en interiör. Min fantasi går igång.

Snart kommer jag nog att försöka mig på ett surdegsbak igen. Jag har aldrig givit det någon riktig chans. Nu ska jag kanske öva lite mer.

Om barnböcker och kaffekoppar

Ända sedan Majlis var ca 8-9 månader har vi läst för henne regelbundet. Hon gillade det från första stund! Trots att hon är en rätt vild liten person, så har hon nästan alltid suttit helt stilla när vi läser böcker! Ibland sätter hon sig själv och bläddrar, fast oftast kommer hon springande med en bok under armen och vill att vi ska läsa.

Favoriter är Stina Wirséns böcker om Små brokiga och Vem. Fantastiskt, underbara böcker för små barn! Både Majlis och vi skrattar åt både texterna och bilderna! Bäst gillar hon Vem är bäst? som handlar om nallen och katten som tävlar om vem som kan springa fortast, vem som kan slå kullerbytta bäst och vem som kan hoppa längst.

Jag älskar illustrationerna! Och vilka inspirationskällor de utgör, böckerna. Det finns rätt mycket keramik med i flera böcker. I Var är liten skär och alla små brokiga? finns hela disktravar med spännande keramik. Och på hyllorna finns massor av te- och kaffekoppar och kannor. Det ser vingligt och svajjigt ut... Allra bäst gillar jag ändå en liten kaffekopp med fat som finns med i Vem är ensam? Jag gillar formen och att den ser så liten ut. Och prickarna passar den perfekt! Ser framför mig en hel trave med såna där koppar i ett skåp, vinglandes på varandra. Så fort jag får lite tid över i verkstan ska jag dreja en sån där kopp och ett sånt där fat. Kanske flera?

Vackrare vardagsvara

Wilhelm Kåges Arbetarservis, formgiven för Hemutställningen 1017. Bild lånad från http://www.nationalmuseum.se/

Begreppet "den vackra vardagsvaran" myntades redan 1917, under Hemutställningen, arrangerad av Svenska Slöjdföreningen. Utställningen visades på Liljevalchs och kommissarie var Gregor Paulsson. Utställningen hade föregåtts av en tävling för designers och företag som alltså senare valdes ut av en jury att medverka. Utställningen vände sig till arbetarklassen och visade enkla möbler och husgeråd som även de familjer utan hög inkomst hade råd att köpa. Nu blev det ändå inte riktigt som man tänkt sig. Utställningen blev visserligen en succé, men arbetarklassen uteblev, istället blev de vardagsvaror som hade tagits fram ett mode för överklassen.

Två år senare, 1919, skrev Gregor Paulsson, på uppdrag av Svenska Slöjdföreningen, skriften Vackrare vardagsvara. I den förespråkas att konsten skulle föras in redan under tillverksningsprocessen, dvs redan på fabriksstadiet samt att den här genomtänka formgivningen sedan skulle bli tillgänglig för den breda massan. Själv har jag inte läst Vackrare vardagsvara, men nu när jag sitter här och skriver om det hela så inser jag att det måste jag snarast göra!

Jag kom att tänka på just Vackrare vardagsvara då jag första gången fick syn på mjölkpaketen i Dalarna. Milko har på sina paket låtit sig inspireras av allmogens textilier, broderier och smycken. På mjölkpaketet är det avbildningar på ullband från Leksandsdräkten och "det vackra smycket är tillverkat av en silversmed i Falun", som Milko skriver på sin hemsida. Jag skulle vilja veta vem den silversmeden är. Varför kunde de inte skriva ut namnet? Nåväl, grädden har en avbildning av en spets från Siljansbygden och den röda dekoren är visst inspirerad från Ekshärad i Värmland. Läs mer om Milkos förpackningar här.

Visst är paketen fina? Verkligen Vackrare vardagsvara! Trots att jag vanligtvis känner mig väldigt lojal mot vårt lokala Gefleortens mejeri, så var jag en dag tvungen att köpa mjölk och grädde från Milko och Dalarna för att varje gång jag öppnar kylskåpet få se de här fina förpackningarna.

Moki

Den kanske finaste barnboken finns i mitt hem nu. Moki cyklar jorden runt. Den har ett fint format, som gamla tiders LP-skivor och bladen i boken är plastade, men ändå tunna. Boken är skriven och illustrerad av Marc Boutavant. Berättelsen är om Moki, en brun liten björn med ett stort huvud. Han cyklar jorden runt och läsaren får följa med honom på hans äventyr i bl.a. Lappland, Indien, Japan och Madagaskar. Varje land har ett helt uppslag som är fyllt av detaljer och små pratbubblor. Det tar lång tid innan man har upptäckt allt som finns på uppslagen och vissa detaljer fortsätter till nästa land som Moki besöker. Klart värt ett inköp om man vill ha ett lyckligare liv! Bilderna ovan är från Kina och New York.