Dödad kulturmiljö

Minns ni det här fina huset? Det gör jag. Det finaste huset i Hille. Skomakarn´s hus. Det här kortet tog jag i somras, strax efter det att skomakaren Nisse gått bort och huset var ute till försäljning. 

Ja, sen så såldes ju huset. Och tidigt i höstas när jag gick förbi huset möttes jag av det här... Då blev jag verkligen ledsen. Och orolig. Hur skulle det gå?

Idag var jag i Hille i ett annat ärende i jobbet och då passade jag på att titta till skomakarn´s hus...

Ja, vad f-n säger man? Jag är så himla arg och så otroligt ledsen! Personen som jag träffade i det andra ärendet fick höra en hel harang svordomar från mig rörande den här skövlingen av kulturmiljö.

Alla gamla fönster är borta. Huset är på väg att tilläggsisoleras. De nätta taksprången kommer nästan helt att försvinna när väggarna tjockas ut. Och så på med en ny, sågad panel på det. Av en helt annan karaktär än vad huset har. Av altandörren att döma så kommer naturligtivs en altan att byggas till. Förstukvisten kan vi nog se oss om i stjärnorna efter. Jag lovar att allt kommer att målas kritvitt också...

Och trädgården, en av de finaste i Hille - borta! Nedjämnad med marken. Den tidigare sluttande tomten är nu uppfylld med nya massor, nedåt vägen kommer att bli en brant kant. Skulle inte förvåna mig om tomten kommer att avslutas med en sån där fruktansvärd konstgjord mur, vad tiden lider.

Det här är banne mig det mest nedslående jag sett på länge! Till ägarna: - Varför köpte ni inte en villa från 1992 istället?

Känner för att slåss.

Och nu?

Skomakarns hus såldes naturligtivs på en gång. Såklart. Ett av de finaste husen i byn. I fredags gick jag förbi där...

Men? Alla de grönmålade spröjsade fönstren är borta och förstukvisten är riven. Virket ligger i en hög på gården. Mitt hjärta brast lite och, helt ärligt, gråten var inte långt borta.

Vad betyder nu detta? Låt oss hoppas på följande:

1: De som köpte huset köpte det för att huset ser ut just som det gör. Det var DET huset de ville ha.

2: Således har de hög ambitionsnivå vad gäller restaureringen.

3: Förstukvisten var samtida med huset, dvs 1930-tal. Kanske var virket allt för murket för att ens kunna underhållas? Självklart har de nya ägarna noga mätt upp och dokumenterat förstukvisten innan den togs ner, eftersom de såklart vill bygga en ny, precis lika den ursprungliga.

4: Naturligtvis i hyvlat virke.

5: Fönstren, husets ögon som man brukar säga. De nya ägarna har naturligtvis flyttat dem till en säker plats, där de i lugn och ro kan renovera dem och på nytt måla dem i den där fina gröna kulören.

6: Och de nerhuggna träden och buskarna? Kanske var det nödvändigt att ta ner dem för att kunna dränera runt huset. För det är väl därför den där högen av singel ligger där? Visst?

Ok. Då säger vi så.

Men helt lugnt kan man ju inte sova förrän man vet med säkerhet.

Undrar hur det känns att bo här? Del 6

Skomakaren i Hille finns inte längre, för någon månad sedan gick han bort. Nu är jag så glad att jag besökte honom den där vinterdagen för 1½ år sedan. Vad betyder detta, förutom att en av de sista riktiga hantverkarna - och med honom även en enorm kunskap - är borta? Jo, det betyder också att ett av Hilles absolut finaste hus, med tillhörande trädgård med gamla fruktträd och planteringar, nu är till salu. Igår var det visning. Jag åkte dit.

Här har skomakaren bott sedan 1930-talet. Han är antagligen den enda som bott i detta hus. Att vara skomakare har antagligen inte varit särksilt luckrativt, jag kan ju minnas priserna han hade. - Ja, får jag en femma så är det bra, brukade han säga. Huset är därför anpassat därefter; mycket enkelt utan påkostade detaljer. Men det enkla är det vackra, är det inte så man brukar säga?

Hade vi fortfarande bott kvar i min 2:a, så hade vi antagligen varit seriösa spekulanter på det här huset nu! Men nu har vi ju nyss flyttat och det känns bra att bo här. Och någonstans på vägen under vår flytt har jag insett att ett renoveringsobjekt kanske inte är det är det rätta för oss, särskilt inte när vi har ett litet barn. Det har jag alltid trott tidigare. I Nisses hus finns en del att göra, även fast det är helt underbart. Bland annat finns inget badrum och köket håller en väldigt ålderdomlig standard. Allt från tapeter, mattor och övrig fast inredning är original från 1930-talet och knappt slitet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de blivande ägarna inser vilken unik pärla de förvärvar. Bara husets exteriöra färgsättning är ju så fin; gulvit panel med grönturkosa fönsterbågar!

Jag fick en stor klump i magen när jag gick och tittade i huset. Det MÅSTE bli någon bra som köper det här huset! Någon som tar hand om det och vårdar det utifrån vad det är! Någon som ser kvaliteterna i detaljerna och i den fina trädgården! Lyckligtvis har hembygdsföreningen fått alla verktyg och maskiner från skomakarens verkstad så allt det kommer att bevaras. Men resten? Kan inte någon av er, vettiga läsare, köpa huset? Och bjuda hem mig på kaffe sen?

Erika, min kollega, går också igång på huset, kolla in här!

Mäklarannonsen hittar ni här!

Läs om ett annat fantastiskt hus, tyvärr med väldigt osäker framtid, här!

Skomakaren i Hille

Ibland tänker man på saker man gärna vill göra. Ibland tar man tag i det hela och gör det, ibland faller allt i glömska och ibland gör man det aldrig, för man har inte varit ute i tid... Jag har länge tänkt på att jag vill besöka skomakaren i Hille, byn som jag är uppväxt i och där mina föräldrar och min verkstad forfarande finns. Idag gjorde jag äntligen det!

Han har alltid funnits där. I sin skomakarverkstad håller han till, eller rättare sagt höll till, för nu för tiden blir det inte mycket jobb gjort. Nisse, som skomakaren heter, har jobbat färdigt i sitt liv. Men när jag var liten hände det att jag åkte med mamma till skomakaren. Inte med pappa, han var ju uppvuxen i stan och honom kände inte skomakaren till så väl. Men mamma däremot, bonddotter till Josef Lindén i Oppala, ja henne hade han koll på. För han har koll på människorna i Hille och Oppala, skomakaren. Idag när vi sågs och jag presenterade mig, visste han fortfarande vem jag är! - "Om handtaget sitter i dörren är jag där", brukade skomakaren säga, mindes mamma. För handtaget sitter på väggen bredvid dörren och sätts på plats först när man går in i verkstaden.

Fortfarande idag finns den karaktäristiska lukten kvar i verkstaden. Från läder och lim. Det luktade alltid så gott, tänkte jag när jag var yngre. Tänk att skomakaren har jobbat med skor i hela sitt liv, ända sedan 1937. Och alltid i samma verkstad. Hans pappa var också skomakare, men nu finns ingen som kan ta över. Kanske jag skulle vilja, frågade skomakaren och vi kom överens om att jag ska komma tillbaka en annan dag och prova att laga skor. Han har haft många lärlingar genom åren, skomakaren. Alla har dock inte hållit måttet och då har de blivit utsparkade från verkstaden!

Verkstaden är full av gamla maskiner, fina gjutjärnspjäser med fina namn från förr. Hyllorna dignar av askar och burkar med mystiskt innehåll, där finns lintrådar, nubb och läder. I ett skåp finns alla gamla träformar, som man använde då man sydde skor förr i tiden. Jag tänker på hur det kan ha varit att jobba som skomakare i hela sitt liv, att ha ett hantverk så i händerna... Jag tänker på vilka tankar som kan ha tänkts i verkstaden under alla år och jag tänker på alla samtal som har försigått i rummet genom tiderna.