Min vän Ingvar

Ibland så tänker jag att jag inte kommer att träffa några nya vänner mer i mitt liv. Jag tänker nog mest så när det finns lite tid för socialt umgänge över huvud taget. Men nya vänner kan dyka upp på de mest oväntade platser här i livet. Plötsligt händer det. Jag brukar påminna mig om följande historia:

För några år sedan arbetade jag på Jönköpings läns museum. Jag veckopendlade mellan Stockholm och Jönköping och det var helt ärligt ganska hårt. Jättehårt. Ungefär en månad innan jag skulle sluta fick jag ett nytt projekt, en trädgårdshistorisk undersökning av en stor trädgård, anlagd under mitten av 1800-talet. Trädgården är idag mycket förenklad, men många av de äldre spåren är fortfarande tydliga. Eftersom kommunen planerade arbeten i trädgården var det väldigt viktigt att få fram trädgårdens historia och vad som är särskilt värdefullt där. Det var ju ett toppenprojekt att avsluta hela Smålandsvistelsen med! Ännu bättre blev det när jag fick reda på att Nordiska museet varit där under 1930-talet och ritat upp hela trädgården! Och sen, tänka sig, en man som jobbat i trädgården då han var ung, fanns fortfarande kvar i livet! Han heter Ingvar och vi bestämde tid för träff.

Jag hade med mig den kopierade planen för trädgården då jag åkte till Ingvar första gången och när han fick se den kunde han minnas allt från förr! Vilken sorts päronträd som stått här och vilket äppelträd som stått där. Vad det där buskpartiet bestod av för buskar och huruvida gräset var klippt eller inte på vissa ytor. Jag kunde rita i en massa ny information på min ritning och när jag åkte från Ingvar den gången så kändes det som att jag åkte från en mycket gammal god vän.

Vi träffades flera gånger och min rapport hann bli klar i tid. Under sommaren besökte jag Ingvar på väg till semestern. Jag började återigen jobba i Gävle och pendlade då mellan Stockholm och Gävle, där jag bodde i mitt gamla flickrum under veckorna. Eftersom jag många gånger var borta då Ingvar ringde, pratade han istället med mina föräldrar. De blev kompisar över telefon! Jag och Ingvar fortsatte att skicka vykort till varandra, men han och mina föräldrar började också brevväxla! Förra sommaren, tre år efter att jag slutat i Jönköping, åkte mina föräldrar och hälsade på Ingvar. Så en vän som jag inte trodde fanns, har nu också blivit mina föräldrars vän!

I mitt sovrum växer stora Rosengeranium, skott som jag fått av Ingvar. Varje gång jag ser blommorna så tänker jag på min vän i Småland.