Josef Lindén, född 1900, det var min morfar det. Han är död sedan 20 år nu, men jag kan ändå minnas honom rätt väl. Bilden ovan är från hans värnplikt och bör således vara tagen under sent 1910-tal. Morfar är andra man från vänster i övre raden. Tjusigt, tjusigt!
Morfar var jordbrukare i hela sitt liv. Odlade potatis och grönsaker och jobbade också en hel del i skogen. Jagade gjorde han också. Mest älg.
När han var kring 80 år fick han amputera ett ben. Det hindrade honom dock inte från att jaga. Kan fortfarande minnas ett tidningsreportage i en av lokaltidningarna. Artikeln handlade om morfar och hur han skjutit någon riktigt stor älg och hur han typ kunde höra hur gräset växte! En gång fick jag och min kusin Mona en varsin hartass av morfar. Riktigt läskigt och gulligt på en och samma gång.
En annan gång, han var säkert 85 då, cyklade han till skogen för att knycka näver. När han kom hem igen hade han tappat skon på foten som var en protes. Min moster blev galen, fattade att vem som helst som hittade skon skulle veta att den tillhörde Josef Lindén. Tjyven Josef som var ute och tjyvade näver utan tillstånd. - Nu är det du som cyklar tillbaka och hittar skon, sa hon till morfar. Och han cyklade iväg och han hade skon med sig när han kom hem igen!
Han slöjdade i näver och i trä. Stora kånkar, små väskor och tråg. Det hade varit riktigt kul om han levat nu. Vi hade haft en hel del gemensamt, kan jag tro. Gamla byggnader, slöjd och livet förr. Om han kan se mig från himlen tror jag att han gillar det jag sysslar med!
8 kommentarer:
låter som en härlig och lite knasig morfar!
Jag tycker att man kan se lite av din bror i morfar Josefs ansikte. Ser jag rätt då?
Tur att han hittade skon så din moster slapp bli utskämd!
Teres: kanske det! Har aldrig tittat på honom med de ögonen!
Under vintertid var hans stora hobby att slöjda i näver och att läsa böcker. Han kunde ha 4-5 böcker som han varvade med. Mest naturligtvis om jakt och fiske.
När han råkade komma på sjukhus så tyckte avdelningsföreståndaren att han gott fick ta med lite näver och göra ngn liten kont under tiden, så tiden inte blev så lång.....Det var nog för att han hade så mycket intressen, han hade ett mycket bra liv till 91 års ålder.
Vilken trevlig historia... men... han hörde hur gräset växte, you say? hah.
Ja! Han jagade ju nästan in till sin död vid 91 års ålder. Gräskollen fick väl symbolisera hans pigghet, kan jag tro!
Din morfar låter precis lika härlig som min pappa. Din morfar blev riktigt gammal, min kära pappa däremot, han dog för ett drygt år sedan och blev bara 63 år. Jag tänker ibland på vilken lycka det är att pappa och jag hade ett så bra förhållande, inte alls fritt från krumbukter men bra.
Vilken fin skildring! De där gamla farbröderna rör verkligen vid hjärtat. Extra mycket om det är ens egen förstås.
Skicka en kommentar