Sista rycket är igång! I tre veckor framåt ska jag jobba i min verkstad. Inga långa dagar som tidigare, men ändå - några timmar om dagen. Under tiden som jag drejar härjar Majlis med mamman, AKA mormorn, som väl säkert är helt slutkörd om kvällarna när vi dragit hem.
Har drejat ett gäng tekannor som ska till museets butik sen, lagom till hösten är här och lagom till att man vill sitta inne och mysa och dricka te.
Och igår tog min gamla lera slut och jag började proppa i den nya, gula i lerkvarnen. Egentligen borde jag nog ha skruvat isär den och rengjort den riktigt, men jag är lat så jag lät bli. Trots att lerorna ser så olika ut nu, så blir skärven väldigt lika när föremålen är färdigbrända.
Jag har alltid fått höra att Gotlandsleran, som jag jobbat med sedan 1995, är väldigt svårdrejad. Det har jag inte riktigt trott på, utan tänkt att det bara är något som man säger för att kanske få lite credd, eller något sånt. Men nu, nu när jag provat min nya lera så är jag nog benägen att hålla med. Jisses vad enkelt det var att dreja med den! Jag kommer att spotta ur mig grejer! Var beredd!
3 kommentarer:
så himla fina kannor du gör..och sen svimmade jag lite av det där huset du besökte häromdagen...Herreminje som mormor sa...vilket drömhus.
men jisses, så sjukt fina kannor!
Vad fint att övergången till den nya leran gick så bra! Jag är väldigt förälskad i den gula nyansen på skålarna på sista bilden.
Skicka en kommentar