Jag jobbar med lergods. Men emellanåt kan jag sakna det högre brända stengodset...
Stengodset som inbjuder till arbete med ytan, för att på så sätt få fram olika strukturer. Föremålen behöver inte nödvändigtvis glaseras eftersom de bränns i så pass höga temperaturer att godset sintrar, dvs "smälter" samman så att det blir helt och hållet tätt.
Den här kannan gjorde jag hösten 1995 då jag gick på Konstlinjen i Gävle. Den är bränd i Steven Jones vedeldade anagamaugn. Den var placerad så att den var i den delen där salt slängdes in. Därav den högst varierade ytan där den blanka ytan är just den som fått saltet på sig. Det är kemi på hög nivå, men saltet ger alltså en glaserad yta!
Den andra sidan har en yta med en råare karaktär.
Det var en oförglömlig upplevelse att få vara med om bränningen som varade i mer än ett dygn. Efter ytterligare tre pirriga dygn kunde vi öppna den enorma ugnen och bland en väldig mängd föremål fanns då bl a min lilla kanna. Som jag skattar högt!
Under mitt år på Konstlinjen jobbade jag även en hel del med att shellackera mina former. Det gör man när leran är läderhård. Shellackerade ytor får utgöra det tänkta mönstret. När shellacken torkat till kan man försiktigt putsa formen med en fuktig svamp. Ytorna mellan shellacken nöts då ner och en reliefverkan uppstår. I den första bränningen, skröjbränningen, bränns shellacken bort och sen gäller det att hitta en glasyr som kan framhäva mönstret på ett fint vis. Här en halvtransparent grön glasyr på en vitbrännande lera, men jag jobbade även med mörkare lera med vit matt glasyr.
Spännande sätt att jobba. Ibland längtar jag tillbaka. Men lergods och stengods är svårförenliga i en liten verkstad. Minsta lilla lergodsklutt på en stengodsform bränner ett svart hål. Lergodset tål ju inte lika höga temperaturer som stengodset utan smälter helt ner. Men vem vet, kanske byter jag någongång. Den som lever får se.
5 kommentarer:
Vackert!
Det är det häftiga med att gå i skola eller gå en kurs, att det finns så mycket att prova, att alla grejer finns tillgängliga. Sen när man sitter hemma i sin egen attilje eller vid köksbordet så återfaller man ofta till sina favorit-tekniker.
Vad roligt att se att du har bränt hos Steven som jag också känner genom min man, som känner honom väl eftersom de har bränt ihop många gånger.
Kerstin! Nu ser jag; din man är Anders Fredholm! Om jag inte minns fel så var han även med på den där bränningen! Och även hans syster (?) Lena.
vilken fantastiskt fin kanna! en sån sku' man ha... och appropå det, jag är fullkomligt förälskad i flera av fina koppar och skålar, hur gör jag om jag kanske vill beställa ett par?
Tack Camilla!
Jo! Kolla in min hemsida www punkt ulrikaolsson punkt se Hittar du något där mailar du mig på ulrika at ulrikaolsson punkt se I Gävle säljer jag mina grejer på Länsmuseet Gävleborg i butiken och på Konstra vid SnusMajas torg! Har jag inget på lager så gör jag. Då kan det ta några veckor/kanske en månad.
Skicka en kommentar