måndag 31 augusti 2009

Min vän Ingvar



Ibland så tänker jag att jag inte kommer att träffa några nya vänner mer i mitt liv. Jag tänker nog mest så när det finns lite tid för socialt umgänge över huvud taget. Men nya vänner kan dyka upp på de mest oväntade platser här i livet. Plötsligt händer det. Jag brukar påminna mig om följande historia:

För några år sedan arbetade jag på Jönköpings läns museum. Jag veckopendlade mellan Stockholm och Jönköping och det var helt ärligt ganska hårt. Jättehårt. Ungefär en månad innan jag skulle sluta fick jag ett nytt projekt, en trädgårdshistorisk undersökning av en stor trädgård, anlagd under mitten av 1800-talet. Trädgården är idag mycket förenklad, men många av de äldre spåren är fortfarande tydliga. Eftersom kommunen planerade arbeten i trädgården var det väldigt viktigt att få fram trädgårdens historia och vad som är särskilt värdefullt där. Det var ju ett toppenprojekt att avsluta hela Smålandsvistelsen med! Ännu bättre blev det när jag fick reda på att Nordiska museet varit där under 1930-talet och ritat upp hela trädgården! Och sen, tänka sig, en man som jobbat i trädgården då han var ung, fanns fortfarande kvar i livet! Han heter Ingvar och vi bestämde tid för träff.

Jag hade med mig den kopierade planen för trädgården då jag åkte till Ingvar första gången och när han fick se den kunde han minnas allt från förr! Vilken sorts päronträd som stått här och vilket äppelträd som stått där. Vad det där buskpartiet bestod av för buskar och huruvida gräset var klippt eller inte på vissa ytor. Jag kunde rita i en massa ny information på min ritning och när jag åkte från Ingvar den gången så kändes det som att jag åkte från en mycket gammal god vän.

Vi träffades flera gånger och min rapport hann bli klar i tid. Under sommaren besökte jag Ingvar på väg till semestern. Jag började återigen jobba i Gävle och pendlade då mellan Stockholm och Gävle, där jag bodde i mitt gamla flickrum under veckorna. Eftersom jag många gånger var borta då Ingvar ringde, pratade han istället med mina föräldrar. De blev kompisar över telefon! Jag och Ingvar fortsatte att skicka vykort till varandra, men han och mina föräldrar började också brevväxla! Förra sommaren, tre år efter att jag slutat i Jönköping, åkte mina föräldrar och hälsade på Ingvar. Så en vän som jag inte trodde fanns, har nu också blivit mina föräldrars vän!




I mitt sovrum växer stora Rosengeranium, skott som jag fått av Ingvar. Varje gång jag ser blommorna så tänker jag på min vän i Småland.

9 kommentarer:

Unknown sa...

Men min kära vän, vilken gullig historia!
Jag blir helt rörd. Bra att ha i tankarna tänker jag. Så känns det för mig ganska ofta nu. Jobbar massor och med min föräldrar och det känns som jag inte har något socialt umgänge alls med någon som inte är min närmaste familj.
Men plötsligt kanske det händer. Jag hoppas!
Kramar

Terés sa...

Vad fint! Berättelsen säger ganska mycket om Ingvar men också om dig och dina föräldrar! Jag blir glad av att tänka på att just vi hamnade i samma klass en gång, så vi lärde känna varandra. Och att jag också fick träffa dina föräldrar, vilken bonus! Fast vi brevväxlar ju inte, förstås...

Iris sa...

Vilken mysig historia, och lite hoppfull för mig som tänkt samma tankar! Och vilka fantastiska rosengeranium!

Annika sa...

Vilken himla fin berättelse. Och så trevligt att dina föräldrar hälsade på honom också! Jag tror rent allmänt att det är svårt att få nya vänner vid vuxen ålder, men ger man bara lite av sin tid och intresse så finns det många där ute.

med nål och tråd sa...

En så fin historia och så fint du berättat den. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet.

dorthe sa...

Fantastisk og meget rørende historie!

Celias Spetsar sa...

Så gott det känns i hjärtat när man binder en sådan fin kontakt. Tänk vad Du också betytt för honom. Rosengeranium kommer jag ihåg från min barndom, mina föräldrar hade sådana i sovrumsfönstret.
Hälsning Linda

Mona sa...

Jättefin historia. Tack för att du delade den. Visst kan man få nya vänner vid vuxen ålder. Och det fina är att det finns så många underbara männiksor därute som man inte vet något om och som det är intressant att möta. Även släktingar kan vara oanade vänner som man inte kunnat se utan skygglappar och fördomar.
Kram

Julia sa...

Vad himla fint. Verkligen.