Det var en gång

Hösten 1992 började jag och två vänner på en keramikkvällskurs. Jag hade velat göra det länge och äntligen blev det av! Hela höstterminen gick åt till, i mitt tycke, rätt tråkiga uppgifter. Det var kavling och det var ringling och allt jag ville göra var ju att dreja... Och efter jul fick vi äntligen börja dreja!

Det var svårt att dreja och svårast av allt var att centrera klösen. De allra flesta gånger fick jag ta hjälp av vår lärare, hon fick centrera så att jag kunde fortsätta. De här tre skålarna är bland de första jag drejade och som jag sparade och brände och glaserade. De finns kvar hos mina föräldrar. Vit stengodslera med en ljusblå köpeglasyr och så mörkare blå stänk på det... Jag kan nästan minnas hur jag tänkte; att det liksom skulle vara lite medelhavskänsla över dem. De är helt ojämt drejade, tjocka bottnar och lövtunna kanter. Men jag var supernöjd!!

Hösten 1993 började jag keramikutbildningen på Hantverkets Folkhögskola i Leksand. Jag drejade varje dag. De lediga helgerna tillbringades för det mesta i verkstaden, ja, all tid hängde jag och de andra klasskompisarna där! Framåt jul kunde jag få ihop, jag tror att det var 10, någotsånär likadana glöggmuggar som jag med stolthet gav till mamma och pappa i julklapp. En hel höst hade då gått och äntligen kände jag att att jag, åtminstone litegrann, kunde bestämma vad jag skulle dreja innan jag satte igång . Och att slutresultatet nästan fick den form som jag tänkt.

När människor ser mig dreja brukar de ofta imponeras över min säkerhet och snabbhet och att allt blir så lika. Många berättar också om den gången som de själva drejade. "Ja, jag har också provat att dreja en gång och jag kunde då inte alls!" Då brukar jag svara "att det kunde inte jag heller den första gången jag provade!"

Jag har övat. Övat och övat. Jag brukar försöka påminna mig om det de gånger jag tänker att jag inte kan någonting. "Nä, jag kan inte sticka". Ok, hur mycket har jag övat? " Ibland tänker jag att det skulle vara kul att kunna sjunga, men att jag ju tyvärr inte kan. Men hur kan jag veta att jag inte kan det, när jag inte ens har övat?

Dagens budskap är således: Man kan inte säga att man inte kan, innan man har provat. Vill man bli bättre och kanske till och med riktigt bra, så måste man öva. Och öva.