lördag 16 juli 2011

Om små värdefulla detaljer i vardagen

Alla som sysslar med någon form av hantverk har nog sina alldeles speciella favoritverktyg. Jag brukar ofta tänka på att det är så fantastskt med mina keramikverktyg. De har hängt med så himla länge! När jag var nybörjare på drejning använde jag en mängd verktyg, idag använder jag bara en svamp, en gammal bambupinne och en skärtråd när jag drejar.

När jag hänklar så använder jag mitt absoluta favoritverktyg, en svart liten träpinne som jag räddade undan från att slängas under en stor verktygsrensning på folkhögskolan i Leksand. Året kan ha varit 1994 eller 1995. Den här lilla pinnen har sedan varit med mig i Frankrike och under 8 somrar på Etelhems krukmakeri på Gotland. Pinnen använder jag när jag sätter en liten klutt på insidan av nedre delen av hänkeln. Många gånger har det här verktyget försvunnit men jag har alltid hittat det.

Nu i veckan verkade det dock som att pinnen var borta på riktigt. Ni kanske tänker: jamen ta en annan liten pinne då, men jag kan faktiskt inte alls i min vildaste fantasi tänka ut vad som skulle kunna vara lika bra som den här lilla pinnen. I era öron kanske detta låter fånigt, en pinne, men jag blev så himla ledsen och kunde inte tänka på något annat under en lång stund. Samtidigt så visste jag ju att den varit där alldeles precis innan. Problemet är alla verktyg inklusive leran jag använder, blir jämngrå när leran torkar. Svårt att skilja det ena från det andra med andra ord...

Till slut så insåg jag att det enda ställe den lilla pinnen skulle kunna ligga på måste vara i min slaskhink. Och mycket riktigt, bland all lera och grå gegg låg den. Kan ni se den? Då fattar ni hur lätt små verktyg kan försvinna! Vilken lättnad! Den fina, lilla mjuka pinnen och jag får nu fortsätta att arbeta ihop i min verkstad!


 Här är den mjuka, lena trotjänaren och skönheten.

6 kommentarer:

fale artut sa...

Vilken tur! En del saker ingår nästan i ens själ! Kan Du inte sätta en sökare på den, eller i alla fall en tråd? Ha en skön sommar!

Ulrika sa...

Nja. Den är ju så himla liten. Men ett litet microchips hade kanske varit något!

Annika sa...

Vilken glädje att hitta den igen!

En garnfrökens liv och levene sa...

Åh jag kan känna igen mig i det där. en favorittång eller en lödpinne är lika kär för mig.
Ve och fasa om ens favoriter försvinner!

Anonym sa...

Härligt, jag fick lite ont i hjärtat innan det löste sig!!!

Tyg och otyg sa...

Vilken tur att du hittade den! Det låter som att du kanske borde skaffa dig en reservpinne...