Snart dags

Ja, det är ju inte riktigt dags ännu. För semlor. Men var beredd, imorgon är det fettisdagen! Jag började ladda redan i helgen då jag bakade semlor för första gången i mitt liv. Inga konstigheter egentligen, tog bara det gamla hederliga, säkra bullreceptet och istället för att baka ut till traditionella kanelbullar rullade jag små bollar istället. In i ugnen på 225 grader och där fick de vara i ungefär 7 minuter. Sen blandade jag mandelmassa och vispad grädde, det blir bäst så, tycker jag. Pudra sedan över florsocker.

Smakade en halv igår. Jo, sant, bara en halv, men imorgon blir det fler, helt klart!

Roligare

Ja, ja... Det kan eventuellt ha varit så att det var köpstopp här hos mig... Men, ja, det var ju bara mellan mig och mig. Och när hjärnan har så mycket att tänka på, tänkte jag att jag kanske kunde lura iväg den ett tag. Jag hittade den här klänningen och tänkte bara på den ett tag. Ett ganska kort tag visserligen, men ändå. Livet blev roligare såhär!

Klänningen är mjuk och tunn och grå och vit och min bästa loppiskofta från Gotland passar perfekt! Örhängena har jag bytt med Joanna.

Luft

Vissa dagar räcker inte energin till riktigt. Så har det varit för mig den här helgen. Jag har längtat efter någon som bara ska komma och rensa i min hjärna, som jobbar och jobbar. Den tänker och tänker. Ältar och ältar. Oroas och oroas.

Jag har försökt andas. Försökt att andas djupt, djupt. När jag har såna dagar försöker jag gå ut och gå i skogen. Långt. Där är allt tyst på ett bra sätt. Man hör trafiken långt borta, men skogen är tyst. Träden var idag inbäddade i mjuka snötäcken. Hjärnan fick vila.

Nu är jag hemma igen. Bröden ligger och jäser under en handduk och jag lyssnar på en ljudbok om hur man ska få hjärnan att vila. Hur får ni er hjärna att vila?

Ut på resa

Det var en strålande vacker dag och vi var ute och promenerade. Några minuter återstod av Erikshjälpens lördagsöppet. Vi gick dit. Som vanligt trodde jag att allt bra skulle vara borta, som det ofta är när man kommer sådär sent till en loppis eller auktion. Men så var det inte! Det fanns två fina resväskor kvar till oss! En jättestor till mig. Så stor som knappast längre tillverkas, om den inte har hjul vill säga. Med fiffiga små fack som stängs med små lås och haspar. Inne i väskan ligger en resegalge.

Solen sken och vi stötte ihop med den pratsamma katten som vi pratat med en gång tidigare. I somras. Kanske kände den igen oss.

En dröm som blev sann

Idag har jag arbetat som bagare för första gången i mitt liv. Kafé Spegeln på Silvanum, som jag tidigare jobbade på, har fått en ny ägare och heter nu Bistro Silvanum. Kafé Spegeln på stan finns såklart kvar i sin ursprungsform.

Jag har bakat och bakat och under dagen dragit några viktiga lärdomar:

1. Det behöver inte kännas särskilt sinnligt att baka en hel dag.

2. Läs noga igenom recepten innan du börjar baka.

3. Det är inte samma sak att baka en fyrdubbel sats som en enkel.

4. Bakning är kemi.

Det var varmt och en stor varmluftsbakugn är inte något som man blir vän med i brådrasket, är jag rädd. Men detta var första gången, nästa gång går det nog bättre, hoppas jag.

Nu iväg till dagens andra utmaning; första gången på Lindyhopkursen! So long!

Den nya vännens nya vän

Den tyska hjorten har fått en liten vän.

Vårens blommor

I min verkstad finns nu en massa blommor. Drejade och fina. De ska sitta i rabatten i sommar. Bland alla andra blommor.

Hemma hos mig finns 20 krispiga tulpaner. Dubbla rosa och vita med en vit kant längst ute på de gröna bladen. Jag har faktiskt ett förflutet inom tulpanbranschen. Arbetade under flera säsonger på det som då var den tredje största tulpanodlingen i världen. Växthus fyllda av tulpaner. Kylrum fyllda av tulpaner. Tulpaner överallt. Hemma hos mig, alltid flera vaser fyllda med tulpaner. Då kunde jag en massa namn på tulpaner. Negrita, Leen van deer mark, Abba, Monte Carlo, Ambra och Blenda är några av dem jag minns idag. Vad mina nya tulpaner heter har jag ingen aning om, måste fråga min lokale torghandlare.

Han sa förresten att det snart kommer Ranunklar. Jag längtar.

Hemslöjden hemma hos mig

Det är tur att jag har så många kunniga hantverksvänner i mitt liv. Så jag kan fråga om olika hantverkstekniker; material och årtal... Som Ann-Marie eller Ulla på muséet. Det är så roligt att höra när de talar om textil, för de kan så mycket, så mycket! Om gamla textilier. Om nya textilier.

Idag har jag fått lära mig följande om min matta av Ann-Marie:
Mattan är vävd av en kvinna som hette Margaretha Grandin. Hon arbetade för hemslöjden fram till 1969, då hon flyttade till USA. Där kom hon att bli kvar i resten av sitt liv. Tänka sig att Margaretha har vävt mattor åt bl.a. Jaqueline Kennedy! Om man vill se mer textil som är gjord av Margaretha Grandin kan det tydligen vara en god idé att bege sig till Holmsunds Herrgård, vilken hemslöjden inredde.

Min nya matta har funnit sig mycket väl tillrätta i sovrummet, det känns som om den alltid har bott här. Ända sedan huset byggdes. 1946.

Våren? Hallå, är du där?

Jag var ute och gick och letade efter våren. Inte någonstans kunde jag hitta den. Allt är inbäddat i snö och frost. För några veckor sedan var det nästan vår, men sen kom vintern igen...

Här inne är det lite vår. Mina pelargoner har börjat spira när dagarna blir allt längre och ljusare. Jag funderar som bäst på olika blomkruksmodeller som jag ska göra. Stora, små, mönstrade, rena, raka, rundade... Börjar endera dagen och de blir klara inom någon månad.