Att hänkla

Fina och välgjorda hänklar är en detalj som skiljer bra keramik från dålig, tycker jag. Men det är svårt att dra hänklar, det kräver övning som med allt annat hantverk. Jag lärde mig mycket då jag under en höst arbetade hos keramiker Christine Pedley i La Borne i Frankrike. Christine sa ofta att en hänkel ska komma ut från kroppen precis som en gren från ett träd; naturligt. Jag tänker nästan alltid på det när jag hänklar.

För mig är formen på hänkeln mycket viktig. Den får absolut inte ha en konkav form på den yttre sidan, jag vill att den sidan ska vara lätt konvex. Det känns bäst i handen på så vis. Jag vill gärna att kanterna ska vara så pass markerade att lerans kulör bryter igenom engoben där. Och så är anslutningen nedtill viktig. Den ska också kännas naturlig. För att det inte ska bli ett hårt och onaturligt möte på insidan av hänkelns nedre del, lägger jag alltid i en liten rullad klutt lera där som får jämna ut övergången.

Det är intressant att någon gång prova att hänkla från "fel" håll, dvs nedifrån och upp, eller att, på sidan om formen dra hänkeln, låta den torka en aning och sedan böja till den så att de breda sidorna blir just åt sidorna. En hänkel har stor påverkan på formen som den sitter på. Keramikerna Karin Bengtsson och Mette Antero Kjaer gör hänklar helt i min smak.

Att forma en pip

Så var turen kommen till pipen på kannan. Jag avslutar kannorna med en relativt tjock kant så att jag har ämne att forma pipen från. Självklart finns det olika sätt att forma en pip på, det här är mitt sätt och det har jag till stor del lärt mig av Mette.

Kannorna får inte vara för torra, men det fungerar inte heller om de är allt för nydrejade. Då orkar de inte med pipingreppet. Jag börjar med att dra leran upp. Fingrarna måste vara blöta. Sen tunnar jag ut leran så att jag slutligen kan forma ut pipen. Jag gillar när pipen är generös och självklart är funktionen också viktig, det ska gå bra att hälla ur kannan.

Att dreja en kanna

Mamma fick jobba som fotograf i min verkstad häromdagen. Eftersom jag är keramiker vill jag gärna visa er hur jag jobbar. Kanske kan bilderna vara till någon hjälp till någon som också arbetar med keramik? Fotoserien avslöjar dessvärre min otroligt kassa arbetsställning. Den kan inte rekommenderas! Fantastiskt att jag inte har problem med min rygg!

Jag drejade ett gäng kannor som ska vara med på Gästrik Konst i påsk. Jag vill ha en enkel form. Vanligtvis arbetar jag mest med raka och strama former. De här kannorna ska få ett mjukt blommönster och då tycker jag att en diskret mjuk form passar bättre.

Skomakaren i Hille

Ibland tänker man på saker man gärna vill göra. Ibland tar man tag i det hela och gör det, ibland faller allt i glömska och ibland gör man det aldrig, för man har inte varit ute i tid... Jag har länge tänkt på att jag vill besöka skomakaren i Hille, byn som jag är uppväxt i och där mina föräldrar och min verkstad forfarande finns. Idag gjorde jag äntligen det!

Han har alltid funnits där. I sin skomakarverkstad håller han till, eller rättare sagt höll till, för nu för tiden blir det inte mycket jobb gjort. Nisse, som skomakaren heter, har jobbat färdigt i sitt liv. Men när jag var liten hände det att jag åkte med mamma till skomakaren. Inte med pappa, han var ju uppvuxen i stan och honom kände inte skomakaren till så väl. Men mamma däremot, bonddotter till Josef Lindén i Oppala, ja henne hade han koll på. För han har koll på människorna i Hille och Oppala, skomakaren. Idag när vi sågs och jag presenterade mig, visste han fortfarande vem jag är! - "Om handtaget sitter i dörren är jag där", brukade skomakaren säga, mindes mamma. För handtaget sitter på väggen bredvid dörren och sätts på plats först när man går in i verkstaden.

Fortfarande idag finns den karaktäristiska lukten kvar i verkstaden. Från läder och lim. Det luktade alltid så gott, tänkte jag när jag var yngre. Tänk att skomakaren har jobbat med skor i hela sitt liv, ända sedan 1937. Och alltid i samma verkstad. Hans pappa var också skomakare, men nu finns ingen som kan ta över. Kanske jag skulle vilja, frågade skomakaren och vi kom överens om att jag ska komma tillbaka en annan dag och prova att laga skor. Han har haft många lärlingar genom åren, skomakaren. Alla har dock inte hållit måttet och då har de blivit utsparkade från verkstaden!

Verkstaden är full av gamla maskiner, fina gjutjärnspjäser med fina namn från förr. Hyllorna dignar av askar och burkar med mystiskt innehåll, där finns lintrådar, nubb och läder. I ett skåp finns alla gamla träformar, som man använde då man sydde skor förr i tiden. Jag tänker på hur det kan ha varit att jobba som skomakare i hela sitt liv, att ha ett hantverk så i händerna... Jag tänker på vilka tankar som kan ha tänkts i verkstaden under alla år och jag tänker på alla samtal som har försigått i rummet genom tiderna.

Moki

Den kanske finaste barnboken finns i mitt hem nu. Moki cyklar jorden runt. Den har ett fint format, som gamla tiders LP-skivor och bladen i boken är plastade, men ändå tunna. Boken är skriven och illustrerad av Marc Boutavant. Berättelsen är om Moki, en brun liten björn med ett stort huvud. Han cyklar jorden runt och läsaren får följa med honom på hans äventyr i bl.a. Lappland, Indien, Japan och Madagaskar. Varje land har ett helt uppslag som är fyllt av detaljer och små pratbubblor. Det tar lång tid innan man har upptäckt allt som finns på uppslagen och vissa detaljer fortsätter till nästa land som Moki besöker. Klart värt ett inköp om man vill ha ett lyckligare liv! Bilderna ovan är från Kina och New York.

I fotostudion

Idag har jag haft en liten fotostudio här hemma. Måste fortsätta imorgon för ljuset försvinner så fort så här års. Jag har fotat en del beställningar som ska iväg. Den här gången är det tekannor som ska till två olika hem. Som extra dekoration, men framförallt av praktiska skäl, fick tekannelocken ett litet lås så att de ligger stilla när man häller. Jag tycker mycket om när lerans bruna kulör bryter igenom den vita engoben.

Anledning nummer två till att jag fotar keramik är att jag för första gången ska vara med på Gästrik Konst, den årliga konstrundan här i Gästrikland. Den är i påsk och jag ska snart sätta igång och jobba med grejer till den. Om vädret tillåter så ska jag ha min utställning i den lilla grindstugan vid Forsbacka Wärdshus. Ett fint litet stenhus, som tidigare markerade infarten till Forsbacka Bruk. Sinnligt i miniformat.

Snöig lördag

Idag gick jag upp tidigt för att åka till Erikshjälpens loppis med min mamma. Vi var där länge. Det är stort och där finns en massa bra grejer. Mina bästa fynd idag är en vit flätad keramikskål, med små tassar till fötter. En sån har jag velat ha länge och idag så stod den plötsligt bara där. För mig. Så köpte jag också ett fint grafiskt blad bakom glas och i ram.

Det snöade och jag tänkte mig en fika. Jag gick därför till Gamla Gävle och till Majas Kaffestuga vid Snusmajas Torg och vid Ainos butik Konstra. Det var helt fullt i den lilla stugan, så jag satte mig i det gamla stallet som nyligen gjorts i ordning så att man kan sitta även där. Det var skönt att sitta där själv och se snön falla utanför rutan. Jag satt framför kaminen, men med filtar. Glassiga inredningsmagasin och fantastiskt fika kan ju faktiskt rädda vilken dag som helst! Inne i stugan finns en fin butik med vackra saker och kläder och ägarna är ju också så fina och trevliga. Just som jag skulle gå kom tre fina vänner och jag fick fika en gång till med dem, men denna gång inne i stugan. Jag är så glad att jag både gillar att fika ensam och med vänner!

Nu är det mörkt ute och jag myser med mina fynd här hemma. Full av inspiration från tidningarna vill jag fixa och sy, brodera och måla, men det får bli en annan dag.