I slutet av förra veckan hade jag möjligheten att besöka en fantastiskt fin och välbevarad 1940-talslägenhet. Den ligger ute på landet, ovanpå en gammal snickarverkstad. Den nuvarande ägaren, som står i begrepp att sälja - och den presumtive köparen - var med. Köparen frågade mig fler än två gånger – Så du tycker alltså att detta är värt att bevara? Och det förstår ni säkert att jag gör, vilket jag försäkrade honom om. Gång på gång. Han var ju av samma åsikt men just att behöva fråga så många gånger avslöjade lite hans osäkerhet kring det hela.
För det är väl kanske så, det är vissa äldre ytskikt som förtjänar att bevaras, inte andra. Särskilt komplicerat har jag märkt att det blir när inredningar likt de som finns i den här lägenheten, finns i hus som är betydligt äldre än ytskikten. Då handlar dessa ytskikt om en modernisering av huset och jag har sett så många exempel på att de ryker vid en renovering. För att de inte är lika fina som de äldsta skikten. Eller lika mycket värda. Det går undan när såna här ytskikt ryker för att ge plats för såpskurade golv, ådringsmålade pärlspåntpaneler, murriga mönstrade tapeter och linoljefärgsmålade brädtak. DET är riktig byggnadsvård det.
Tycks många personer tänka.
Välbevarade allmogemiljöer kommer vi att ha gott om i framtiden, både äkta vara och 2000-talets hittepå lantliga stil. Men hur många äkta 1940-talsmiljöer, eller för den delen, –50, –60, –70, –80-talsmiljöer, kommer vi att kunna se i framtiden? Lite för nära i tid, lite för lätt att ersätta med något annat. Gammalt eller nytt, men bara inte DEN stilen.
Jag vet att många, många fler än jag gillar de här relativt sentida miljöerna, men när äldre skikt lurar där under, ja, då lever de farligt.
9 kommentarer:
Vilka härliga tapeter! Särskilt den vid trappan.... Den skulle jag vilja ha i vår lilla hall.
Jag sympatiserar mycket med det du skriver, men betyder det att jag borde bevara 90-talsköket i radhuset....? Gulp.
Nä, jag vet! Det ÄR svårt! Men jag tycker att man kan vara försiktig med inredningar som är byggda i massivt trä och med platsbyggda stommar. Sentida inredningar är av sämre kvalitet och är ofta svåra att underhålla. S a m t i d i g t gör detta att det är lätt att motivera att riva ut sentida delar. Man undrar ju, hur många tidstypiska kök från 2002 kommer det att finnas 2033? Inte så många, om ens något, om jag får gissa.
Det ÄR svårt och ibland är det väldigt tröttsamt att som byggnadsantikvarie behöva motivera varenda jäkla beslut man tar, när man egentligen bara känner i magen att det känns rätt...
Så nej, jag håller för att du tar bort ditt 90-talskök till förmån för ett, i ditt radhus, mer tidsenligt 1960-talskök.
Hej! Läser din blogg ibland... Det är intressant det du säger... För byggnadsvården står ju inte utanför sin tid, man kanske skulle kunna säga att den är en ganska stor maktfaktor idag inom sitt sammanhang, många inom den sfären förkastar det mesta som inte är massivt, kilsågat och lim- eller linoljefärgsmålat och man ser ner på material som producerats under "folkhemmet" och det ligger en hel del identitetsskapande i detta tänkesätt o ideal, där 1700-1800-talet symboliserar något äkta något genuint o handgjort som dagens medelklass i viss mån idealiserar och ser ner på folkhemmets attribut som ändå skapade bättre levnadsvillkor för många ( men som man inte heller ska idealisera med tanke på rashygien, massterilisering etc. Tankar som var rådande då). Ett handgjort bruksföremål från 1700-talet har betydligt högre status än mormors påskpynt från EPA...det äkta och personliga kontra det massproducerade o lite anonyma,korrelerar med dagens samhälle individualistiska samhälle -det blir allt viktigare att framhäva jaget genom tex konsumtion av identitetsskapande produkter... Byggnadsvården är delaktig i detta konsumtions fokuserade samhälle och det är viktigt att inte glömma bort att smak och mode är en tydlig klassmarkör... Den ensamstående mamman från förorten har varken kunskap om eller pengar att konsumera gustavianska möbler på auktioner eller restaurera sin gamla prästgård på landet. Det är med andra ord viktigt att inom både museivärlden anta en kritisk o ifrågasättande hållning angående den egna tiden o dess ideal, vilket inte alltid är lätt... Personligen känner jag igen mig på ett antal punkter, jag konsumerar på ett visst sätt för att skapa mig en eftersträvansvärd identitet o skilja ut mig från andra:Linoljefärg istället för plastfärg kravmärkt istället för billigt massproducerat tex vilket i sig jag tror är något bra men det ligger något identitetsskapande i mina ideal o konsumtionsmönster som jag tror att det i alla fall är bra att vara medveten om (och en aning kritisk till).../ Helena
Ahh, ångest ;-)
Jag som tänker både byta ut och flytta tillbaka köket till ursprunglig plats i huset - tillbaka till 10-talet. Då ryker 70-talets plastmatta, kakel och spånskivekök. En 40-årig årsring som förklarar ett boendevillkor. Jag vet att 70-talet är på ingående igen men det känns svårt att ha kvar det som ersatte morfars och mormors kök som jag minns så väl.
50-talsköket på övervåningen får dock ingen röra en skruv i :-)
Men jag håller verkligen med dig i sak i det du skriver. Hamnar själv i samma yrkesmässiga situationer då och då.
Tack för din utmärkta kommentar, Helena!
Det är precis det som du skriver om som gör att jag emellanåt känner mig skeptisk till min egen bransch. Tack för att andra också ser byggnadsvårdens konsumtionshysteri.
Mycket relevanta synpunkter, Helena. för jag har också tänkt mycket på att köket som finns där i min mammas radhus, det funkar ju. Jag känner mig ganska hycklande som tycker illa vara när jag ser utslitna diskbänkar utanför husen där jag bor nu. Det känns verkligen som en symbol för idiotkonsumtion. Nu står jag inför att jag göra samma sak själv, med motiveringen att det kök som finns där är "fult" och inte så bra gjort och av ganska kackig kvalitet i mycket. /Svårt att underhålla, precis som dus kriver, Ulli/. Men varför inte bara låta det vara och låta det tjäna mig till dess jag flyttar eller det verkligen m å s t e bytas.
Och smak är ju så styrt, just som du skriver, Helena. Ibland kan man få en känsla av att stilkrockar är bra så länge en person med högre utbildning har "skapat" dem, annars är det bara smaklöst och okunnigt.
Konsumtion är ju faktiskt just konsumtion, även om det är av dyra "designklassiker" eller för den delen andrahandsprylar.
Hm, jag får nog tänka ett varv till. Fast jag anar vartåt det barkar, dessvärre. Bra att få dryfta detta.
Spännande och tankeväckande!
Det är ju verkligen en svår balans detta...
Sikke en smuk lejlighed. Lidt poetisk!
Skicka en kommentar