För flera år sedan berättade jag om min kompis Ingvar här på bloggen. Vi lärde känna varandra under mina sista veckor som jag jobbade på Jönköpings läns museum. Vi håller kontakten än, Ingvar och jag. Han skickar mig fina vykort från förr och vi ringer till varandra med jämna mellanrum. Också mina föräldrar håller kontakten med honom. Tänk, en liten farbror i Jönköping, som jag faktiskt bara träffade några gånger. En vän för livet.
4 kommentarer:
Om du tycker att den blir för stor, klipp ner den hårt. Det kommer nya skott överallt. Jag har en som är säkert 15- 20 år och jag beskär den hårt. Ibland tar jag nya skott av nån del.
Det är fint med vänner, och med allt det som påminner oss om dem.
Kerstin! Jomen, jag brukar beskära den rätt hårt och jag klipper den titt som tätt. Men emellanåt är den faktiskt inte så fin med sin tjocka barkiga stam och därefter tunna grenar. Ibland är den finare. Ibland fulare. Nu gillar jag den som den ser ut!
Vad fantastiskt det är att vara vän med äldre människor, jag blev alldeles röd av att läsa er historia! Äldre människor har ett sådant lugn, de är så mycket här och nu. Jag har några tanter som jag brukar umgås med när jag är hemikring, vi dricker kaffe och handarbetar och pratar om allt och ingenting. De har ju varit med om så mycket och det är fint att de vill dela med sig av det. Jag tycker att den är väldigt vacker din doktor Westerberg. Jag fick några skott från samma sort på en skola jag gick på en gång och mina växer också hej vilt, och så doftar de så gott också! Det är fint att få skott, då blir det som att blommorna gömmer en massa minnen.
Skicka en kommentar