17 år senare

Första semesterveckan är avklarad! De sista dagarna spenderade jag i Leksand, på min gamla folkhögskola där jag gick keramiklinjen, 1993-1995.

Jag åkte tillbaka för att gå en kurs - Den lilla oljeugnen. Dit kom också Åsa och Anna som jag umgicks mest med under åren på skolan. Maud och Ulrika som gick året under oss var också med. Vi fick också umgås en del med Fia som också gick i vår klass. Nu arbetar hon en del av sin tid på skolan. Sin andra tid ägnar hon åt sitt företag, Papp Limited. Ja, sen var där också Anna, Towe och Siv. Vår lärare under kursen var keramiker Stefan Andersson. En imponerande kunnig och entusiasmerande person! Det är Stefan som har uppfunnit själva ugnen och bränningstypen.

Den lilla oljeugnen, alltså. Vi byggde en liten ugn av porös sten, Porosil, från Höganäs. Dag två brände vi ugnen. Och detta med hjälp av frityrolja! Den sprutades in i ugnen med hjälp av ett lufttryck från en kompressor. Naturligtvis tände vi på strålen för att få upp värmen. Ett, i princip, gratis sätt att bränna på alltså!

Här har vi lagt ordning ugnens botten.

Ugnsväggarna är påbörjade.

Hela ugnens höjd är färdigmurad.

Och här är locket färdigt.

Sättning av ugnen. Den ser liten ut men rymmer mer än man kan tro!

Nu är bränningen igång. Här syns den fina strålen av frityrolja som ugnen drevs med.



Bränning pågår! I den svarta tunnan finns frityroljan och ytterligare några meter till höger står kompressorn.



Några timmar senare kunde vi tömma ugnen. Jo, jag kan intyga att det var väldigt varmt!

Vi brände upp ugnen till stengodstemperatur, 1300 grader, på ungefär tre timmar! Ytterligare några timmar senare tömde vi ugnen! Snabba ryck! Den går att reduktionsbränna i en sådan här enkel ugn, något som annars är möjligt först då man bränner i en gasugn eller med ved. En gasugn är mycket dyr och en vedugn kan vara svår att tillgå, om man nu inte bygger en själv. Båda bränningstyperna kräver mycket tid och stor kunskap.

Nu kan jag inte påstå att det precis var plättlätt att bränna den här ugnen, men med lite övning skulle jag nog klara det. Just nu känns det ändå inte aktuellt för mig att bygga en sån här ugn. Jag jobbar dessutom i lergods och inte stengods. Men vem vet, kanske bygger jag en liten oljeugn någon gång i framtiden...

Roligast ändå var ju att träffa Anna och Åsa! Anna har jag träffat en gång för några år sedan, men Åsa träffade jag senast 1996! Vi tre bor inte ens långt ifrån varandra, nu måste vi se till att ses oftare!

Tre vänner 1995.



Tre vänner 2012.

Luftombyte, ny inspiration, ny kunskap, vänåterträff och kärt återseende av vackra Leksand. Två roliga dagar!