Det här med prylar. Vissa menar att det är meningslöst att ha en massa prylar, särskilt att personifiera sina saker. Det är ju olika det där. Mina prylar är jätteviktiga för mig. Jag tycker att de är en del av min person, på något vis. Jag tycker om historien bakom grejerna, de ger liksom mitt hem en vidare mening. Och alla de här grejerna berättar också, på något vis, om mig. Om Johan. Hem som är väldigt rena på saker säger mig inte så mycket, jag förstår inte riktigt vem som bor där och hur den personen egentligen är.
Jag har alltid haft med mig rätt mycket grejer när jag bott tillfälligt på ställen. Som när jag bodde i en husvagn i Frankrike, eller då jag pluggade på Gotland, eller då jag bodde i Jönköping och veckopendlade... När allt annat känts vilset i livet, då har mina grejer känts än mer viktiga. De har fungerat som en liten tröst och de har fått mig att känna mig trygg.
Men visst, just precis när jag stått i begrepp att flytta, då brukar jag faktiskt fundera över alla de här grejerna, varför jag har sparat allt, vad jag ska ha allt till. Men sen, väl på plats, när jag får packa upp dem, ja, då är jag så himla lycklig över att allt är mitt.
Hur tänker ni kring prylar? Ja, typ allt som finns i ett hem; böcker, prydnadsgrejer, möbler, textilier, porslin och allt annat krafs som man har?
11 kommentarer:
Precis så Ulrika! Precis! Jag fick panik nu i flytten. Kände att hela min och flickornas trygghet bara gick upp i rök. Sakta men säkert börjar jag må bra igen. Min terapi är just att plocka upp mina kära saker igen.
Du och jag! Vi borde träffas, visst? Var sjutton bor du? Jag bor i Karlskrona. Titta gärna in om du har vägarna förbi! :) Kram!
Julia: Du och jag. Vi borde ses! Vi är nog rätt lika du och jag, det tänker jag i alla fall när jag läser och ser vad du visar. Jag bor i Gävle, inte precis nästgårds. Men vem vet, man vet aldrig när man kan ha ett ärende till Karlskrona!
Åh massor med prylar som säkrar upp tillvaron, men faktiskt på senare tid, altså den senaste veckan om jag skall vara ärlig, har vi kört massor till ÅVC och seconhanden, det känns jättebra att kunna släppa ifrån sig lite:-) och så får det ju plats med lite nytt:-))Skall bara säga att en sådan sparbössehund på näst sista bilden, har jag med ett fynd från Gotland -70-talet,,Tänkte faktisk på dig diga och tösen din, var på gengåvan i Skövde och där hade de en tallrik Gefle med namnet "Majlis!" härligt!
Oj vad jag känner igen mig! Mina prylar är min borg typ. Ibland skäms jag och tänker att det är ju bara materiella ting, varför ska jag läsa in så mycket i dom? Fast sen tänker jag varför skämmas, det gör ju ingenting. Speciellt gör det ingenting om prylarna är second hand/hantverk för då är det ingen som råkar illa ut i tillverkningen.
Anna: Såhär tänker jag, visa mig dina böcker och skivsamling så ska säga vem du är. Visa mig din konst och jag ska säga vem du vill vara, skämt åsido men dessa saker både markerar, förenar och skiljer oss åt. Det är intressant ur ett kulurellt perspektiv men även ur ett politiskt perspektiv. Jag är noga med sakerna i mitt hem, likaså med kläderna jag bär. Intelektuellt har jag en dröm om att vara den som är klädd i svart trikå och bo i ett minimalistiskt hem. Dock är jag mer av en bohem. Jag dukar med omaka tallrikar (noga utvalda), blandar tidsepoker och älskar blommiga klänningar och grova koftor. I min personliga hemma livsfilosofi får det också plats för det som inte matchar, dvs något icke snyggt. I mitt yrke som socialsekreterare är det just avsaknad av saker, stora barnfamiljer i trånga lägenheter och tomma skafferier som är några de viktigaste markörerna. Det är där mitt arbete börjar,så saker och avsaknad av dessa berättar även vem du inte är. Jag är så tacksam över mina ägodelar och känner mig berikad över det faktum att jag är förmögen att köpa från Loppisar. Jag är glad det blivit av en slags folkrörelse så att det inte är så stigmatiserat för de som av ekonomiska skäl måste. Jag är också glad att jag kan välja färg på väggarna själv, att jag har ett val. Mitt botaniserande på loppisar, antikhandlare samt valet av mina kläder är en slags räddning från konsekvenserna av att arbeta med socialt arbete där jag möter många människor i kris och sorg. En slags flykt in i min egen episka värld. Det är min choklad.
Jag gillar när du visar dina saker i din blogg, för det känns inte så ytligt och glammigt som på vissa andra bloggar.
Jag är också en som känner trygghet med saker jag tycker är fina eller har minnen av runt om mig. Kommer nog aldrig att bli en minimalist. En jul försökte jag göra ett minimalistiskt julstilleben i silver på en gammal skänk. Det såg så futtigt ut och jag lade till och lade till saker till det kändes rätt och då var det definitivt inte minimalistiskt längre. Det kan hända att det ser stökigt ut i mitt hem men många brukar säga att det känns så hemtrevligt och opretentiöst hos mig. En mysig stökighet liksom. De andra som bara tycker det är stökigt har haft vett nog att vara tyst;-)! Utom en som aldrig skulle komma tillbaka till oss igen men där tröstar jag mig med att hon har vissa tvångssyndrom etc. även barnens kompisar brukar bli lite förbryllad när de kommer hit, uttalar sig om att det ser ut som i ett slott hemma hos oss. Hm, jag hoppas det är positivt? Själv trivs jag också bäst hemma hos andra som inte har det sterilt rent så håll inte inne med din pryliver, "go bananas"! Men sätt "dyrgriparna" utom räckhåll för barn OCH män, de är opålitliga i dessa sammanhang. //Ekorren
Saker och ting kan vara underbara om de betyder något för en! Inte för att det är fint att ha! En "utten" dag kan man spinna på sin gamla spinnrock med anor, och känna historiens vingslag, eller klappa den vackra burken från Loppis som det ligger knappar i. Gamla saker med patina är favoriter här. Ett gammalt tyg som får fantasin igång är inte heller fel. Annat kan man rensa bort! Det kan vara väldigt trösterikt att använda något som har varit i bruk förut, särskilt om det är släktklenoder, som gamla strumpstickor till exempel. Jag tror att Du förstår hur jag menar!
Jag klarar mig inte heller utan mina saker, jag känner mig så väldans naken då. Visst kommer det perioder då jag bara vill hiva iväg alla saker och leva minimalistiskt och att allt i hemmet ska vara uträknat in i minsta detalj. Men då, just när jag tänker börja rensa, inser jag att jag kommer slänga delar av min personlighet, mina minnen. Jag tror inte att sakerna har ett liv men de är förknippade med känslor av glädje, sorg, trygghet etc. De flesta av mina vänner gör sitt bästa för att leva minimalistiska liv men jag märker att de slappnar av mer hemma hos mig, att det är som att komma hem till farmor eller mormor som en vän sa. Och det gör mig glad, för det förknippar jag med en trygg famn!
Jag har precis som du väldigt många prylar. Och trots att jag varje år sedan sex år tillbaka flyttat minst en gång med den tillhörande jagharförmångaprylar-paniken som infinner sig bland flyttkartongerna lyckas jag ändå samla på mig mer och mer för varje år. Trots ett evigt säljande på tradera och på sommarloppisar. Jag antar att vissa har hamstergenen och vissa inte. Jag mår som bäst när jag få ha saker som är mina kring mig, speciellt gamla saker, kantstötta saker, då känner jag mig trygg. Så jag tycker att det är okej att äga mycket saker, speciellt om man handlar på second hand och ärver av släktingar. Så länge man inte belastar miljön eller andra (tur att min pappa inte kan det här med internet, många av mina prylar har bott i hans lada i väntan på att jag ska slå rot någonstans).
Finfina grejer var det där...och en del finns även här:)
Jag tror jag försöker fylla något personhistoriskt hål med mina grejer. Mina föräldrar och mor-/farföräldrar har knappt sparat något från varken min eller släktens historia. När jag går med mamma och mormor på loppisar eller hos antikhandlare säger de "En sådandär hade din gammelmormor! Sådanadär slängde vi i containern!". Jag blir lite illamående då.
Jag har fem möbler och kanske lika många föremål från mina förfäder. En gul filt och en gosehund är det enda materiella som återstår av min barndom. Kanske är det därför jag vill fylla hemmet med det som ska bli min familjs historia nu.
Skicka en kommentar