Hej lördag!

Jag hade hoppats på att jag skulle kunna visa er lite bilder här hemifrån idag. Köket är i princip klart och det är också Majlis rum. Men inte riktigt ändå... Till nästa helg ska hon få flytta in i sitt rum, så bilderna kommer nog då!

Det är ju så mörkt nu, så fotografering måste koncentreras till helgerna, då jag är hemma. Men inom kort kommer jag att fota även under veckorna, då jag och en kollega planerar en liten hälsingeturné i jobbet. Då, jäddrar i min lilla låda, ska jag bjuda er på smarriga bilder från några av de finaste hälsingemiljöer vi har! Håll ut!

Ok, vad är nu detta? Jo, veckans fynd från Erikshjälpen! Ett par nya stövlar! Hepp! Jomen, de var billiga, snygga och i rätt storlek. Då kan, åtminstone inte jag, bara lämna dem där på hyllan... Detsamma om kappan. Oanvänd, fin färg, stor huva och - rätt storlek! Kappans kulör, i typ mörkt duvblått, gör sig så jättefint mot min gamla Noa Noa-sjal i olivgrönt, tycker jag.

Hoppas att ni har det bra i novembergråheten. Snart vänder det! Det står ju faktiskt inte på förrän vi är framme vid midsommar igen!

Okej då

Den där kursen, ni vet... Den avslutades med ett prov. Knappt så att jag har vågat prata om det. Det var stressigt och det var svårt. Tyckte jag. Kändes inte alls bra när jag gick därifrån. Jag var helt säker på att jag inte klarat provet. Själva syftet med kursen var liksom provet, att man skulle klara det. Kursen var mycket dyr. Det var alltså dubbelt viktigt att klara provet, annars skulle jag behöva göra om det och dessutom även betala för det igen. Och det skulle väl knappast bli lättare nästa gång...

Men så igår. Ett brev med posten. Jag hade klarat provet! Jag var godkänd! Ett mindre bergsmassiv släppte från bröstet. Promenaden till jobbet i morse kändes ganska lätt. Kanske är jag inte helt kass, tänkte jag. Kanske passar jag för det här jobbet ändå?

Men sen, bara efter någon timme, blev jag så himla trött, så trött. Måste vara all spänning som bara släppte.

Hej keramik! Hej verkstad!

Ja, den finns ju där hela tiden, min verkstad. Tiden räcker bara inte till nu sedan jag börjat jobba. Hur ska jag få till det här egentligen? Ibland, eller rätt ofta, brukar jag tänka att det hade varit smidigt att hålla på med ett hantverk som man kunde utöva hemma. Bara lägga åt sidan, ta vid när man har 10 minuter över, lämna i 3 veckor osv, osv. Så är det inte med keramiken. Börjar jag dreja en dag så måste jag vika de två nästkommande dagarna till beskickning, hänkling, dekorering och engobering. Därför blir det svårt att hinna, och prioritera nu. Men samtidigt...det är ju själva processen som jag gillar med keramiken...

Igår kväll drog jag hem till mina föräldrar och till min verkstad. Drejade lite grann, inte så mycket, men kom i alla fall ikapp några beställningar och hann dessutom göra lite nytt inför min julmarknad. Som de här små muggarna. Ungefär samma form som jag brukar göra och mönstret känner ni ju också igen. Bara det att de här muggarna är väldigt små, mycket mindre än vanligt. Har fått en väldig lust till små muggar. Det är något sympatiskt över såna. Här hemma har jag några favoriter, bl a den här och de här.

Stranden - ja, tack!

På vägen hem från ett jobb i Hälsingland idag, stannade jag till en stund vid min favoritstrand. Det är verkligen något speciellt med stränder på vintern, tycker jag. Alldeles stilla och öde ligger de där. Långt ifrån den livlighet som råder där en varm sommardag.

Spåren är kvar i sanden, men det var en tid sedan nakna fötter sprang omkring här.

Det är rogivande med stränder om vintern. När jag bodde på Gotland brukade jag ofta gå utmed stränderna, alla årstider. Idag fick jag lust att stanna vid stranden hela dagen. Bara sitta där och titta ut över vattnet, strosa lite utmed vattenbrynet och kanske plocka lite med kottarna, göra något fint.

Och hörrni. Tack för era kommentarer på mitt förra inlägg! Det är både skönt och tråkigt att läsa att vi är flera om de här tankarna. Jag känner mig i alla fall mindre ensam nu. Och något bättre.

Det här med att räcka till

Snart är vecka 43 slut. Lika bra det, för vi kom inte överrens, jag och veckan.

Jag var på kurs under flera av veckans dagar. En kurs jag vetat om länge och något jag varit stressad över ända sedan sensommaren. Jag vet att inställningen har stor betydelse när man går in i någonting, att man med rätt inställning klarar av det mesta här i livet. Men mina tankar kring den här kursen växte sig liksom bara starkare och starkare och jag kunde till slut inte hejda dem... Sen på kursen... jag kände mig rätt kass. Värdelös. Undrade vad jag gjorde där. Och ni vet, när man väl är fast i såna tankar, ja, då är det svårt att fokusera på det bra och på att man ju   f a k t i s k t   i n t e    ä r   v ä r d e l ö s.

Nu försöker jag ta mig ur känslan. Inte så lätt. Jag undrar om man någonsin kommer att bli så vuxen/klok/vettig att man inte behöver brottas med de här duga-till-tankarna? Någon som vet?

Tacksam för svar. /Förvirrad och kass kräfta

Bilder från en söndag

Idag har jag invigt vår nya granitbänk med bullbak.

Vårt kök är nästan färdigt nu. Fattas bara några lister och lite målarfärg på några andra ställen. Gardinen är på plats och allt det röriga är borta. (Mjae, ok, det är på andra sidan väggen, i det som ska bli Majlis rum. DET är färdigt, men nu belamrat. Blir nästa projekt att ta tag i...)

Vi var ute och lekte i parken. Solen sken och marken och träden liksom glödde av alla gula löv. Visst kan det vara roligt med de andra barnen i parken och visst kan det vara roligt att gunga, men roligast av allt är ändå alla löv på marken, tycker Majlis. Hon går hela tiden runt och plockar löv och håller dem sedan hårt i sina små händer.

På eftermiddagen hade vi kalas för vår lilla bebis som fyllde 1 år nu i veckan. 1 år. Man fattar faktiskt inte alls hur det går till. Nyss nyfödd och nu en liten person som kan en massa kluriga grejer. Som klättrar, springer, vinkar och skrattar. Som nästan kan säga några ord. Fina lilla Majlis.

Hon fick en egen liten tårta i form av fruktsallad med ett ljus i. Så satt hon där vid bordskanten och smaskade i sig av tårtan...

... medan vi andra fikade på de andra godsakerna...

Undrar hur det känns att bo här? Del 6

Igår besökte jag och en kollega den här fastigheten. Fantastiskt! Och sorgligt. På en och samma gång. 1950-talsmodernism när den är som bäst. Orörd fasad och välbevarade lägenheter sedan huset uppfördes. Kök snygga så att man nästan dör. Och ni kan ju själva föreställa er alla andra fantastiska detaljer också...

Och nu? Rivningshotat.

Lite bakgrund och fler bilder hittar ni HÄR.