Mitt i mörkaste, tristaste och tröttaste november överraskade jag mig själv med att köpa en ganska så lysröd kofta. Tänkte att den kanske kan pigga upp?
Vanligtvis köper jag aldrig begagnade stickade plagg som inte är i 100 % ull, men den här koftan är i någon blandning och lite tufsig. Kan man snoffsa till den på något vis, någon som vet? Noppiga plagg är väldigt deppigt, tänker jag. Nya knappar ska den få också, men sen så!
Ser du något självlysande rött i vinter så kan det vara jag.
Allt sedan det stod klart att vi skulle få köpa huset, har mitt loppissug minskat drastiskt. Med ett helt hus som är fyllt med grejer, varför skulle jag ens vilja leta fler då? Nu är det ändå inte så att jag slutat att åka på loppisar, men det där pirret som fanns i magen förut då jag besökte dem, är nästan helt borta nu.
Det ska mycket till innan jag köper fler grejer nu, men det kommer såklart att hända. Däremot är jag i n t e färdig med gamla kläder. Hittills på min semester har jag haft riktig tur på den fronten: det har blivit två riktigt tjusiga klänningar.
Den första hittade jag på en loppis bara några gårdar bort från vårt hus. Lustigt, för jag har besökt den gården för flera år sedan i jobbet. Nu är den såld och jag fick gå runt med ägarna som just sålt och titta på allt de gjort i huset sedan jag var där.
Klänningen är i mjuk bomull. Väldigt sliten under ärmarna men fållen nedtill är bred så jag ska tjyva lite tyg där och laga i. Min för 20 kronor!
Den här klänningen hittade jag på en i övrigt helt ointressant skräploppis. Den bara hängde där och jag såg den på direkten! Min färg, min modell och… min storlek! Att den dessutom har trekvartsärm gör inte saken sämre eftersom den då blir bra även i vinter. (Jag har inte någon direkt uppdelning av mina klänningar i årstider, men visst lämpar sig vissa bättre på sommaren än på vintern.) Min för 40 kronor!
Förra sommaren kom min mamma plötsligt (?) på att Majlis och vår lillkusin Stina skulle få en lekstuga hemma i deras trädgård. Den första tanken var att pappa skulle bygga stugan, men till sist blev det ett köp av en färdig lekstuga ändå.
De köpte den allra enklaste och minsta modellen. Den var helt omålad med ett papptak. Inuti var den oinredd, dvs den hade inga innerväggar och inget innertak.
Stugan kom under slutet av sommaren. Där och då hade jag v ä l d i g t stora planer för insidan. Jag tänkte på allt från små Stringhyllor till en schysst tapetserad eller tygklädd fondvägg… Men, som ni vet, kom vårt sommarhus emellan där i början av september och allt sedan dess var mitt fokus på annat håll… Det hände faktiskt inte någonting alls med insidan förra året, men utsidan blev färdigmålad av mamma innan vintern kom.
Nu i början av sommaren fixade pappa väggar på insidan. Och sen har mamma gjort resten: målat och inrett. Jag har inte gjort något annat än att bistå med smågrejer och lite keramik. Det var skönt det också. Att låta någon annan göra som den vill. Och nu är det färdigt!
Inredningen består bara av sådant som mamma och vi redan har haft hemma. Vi har inte köpt någonting nytt eller nygammalt hit, förutom den lilla torkställningen som står utanför stugan.
Det lilla golvuret kommer från sommarhuset. Det har en lucka som man kan öppna och där innanför sitter ett fint gammalt bokmärke. Klockan är både ganska fin och lite to much. Men den passar ju bra här!
Här bor dockan Tina.
Och här bor Majlis! Och snart även Stina då, som ännu inte har sett det färdiga resultatet.
Det man får göra när man är i lekstugan, förutom att tvätta, är till största del att fika. Mamma har virkat ett gäng dammsugare men ibland fikas det riktiga kakor också. Som gäst får man sitta och balansera på den här gamla galonklädda stolen. Majlis myser i min barndoms korgstol. I den går inte precis min rumpa ner…
Telefonen kommer också från sommarhuset. Majlis förstår, såklart, inte alls hur man gör med hålen med nummer, men hon pratar i luren väldigt mycket.
De här två hyllorna har vi också hittat i sommarhuset. De var trävita då, nu har mamma målat dem.
Några av mina gamla dockor bor i min gamla docksäng som pappa gjorde till mig när jag var liten.
Utsikten är mot den stora stenen som finns i mina föräldrars trädgård. Och mot mammas alla blommor.
Det var allt för denna gång! Hej då!
För några veckor sedan fick jag lite tyger från en kollega som städade ut ett rum som hon nu ska sitta i. Jag fick flera gardinlängder av ett blå- och vitrutigt bomullstyg och så fick jag ett blått vävt ulltyg, som antagligen använts som draperi en gång i tiden.
Det rutiga tyget har nu blivit gardiner både i köket i stan och i sommarhuset. En annan bit har fått åka till Malin för framtida sömnadsprojekt.
Draperiet kanske kommer att användas som överkast i Majlis sovalkov i huset, så småningom. Tapeten som ligger bakom väven, köpte jag på en loppis på Gotland för mer än 10 år sedan. Jag har inte sett till rullarna på ett tag och befarade att de hade kommit bort. Men mamma mindes minsann att rullarna fortfarande ligger nere i deras källare! Så nästan alldeles gratis har vi nu en perfekt 1940-talstapet som ska få pryda väggarna i sovalkoven!
Den som spar hon har!
Lustigt det här med var man hittar sin inspiration. Jag gör det ju från lite olika håll: från bilder, miljöer, mönster, helt andra hantverk, kläder, textilier osv, osv.
Just nu rensar jag i lådor och garderober här hemma och när den värsta klänningsträngseln lättade hittade jag den här klänningen i min samling. Köpt på loppis förra sommaren. Om jag ska vara med på någon marknad med min keramik i framtiden, så måste jag väl nästan ha den här på mig?
Amplarna är pinfärska, plockade dem ur ugnen idag. Tänker att de kan bli fina med krukväxter, blombuketter eller varför inte träslevar i köket? De här kommer jag att sälja på hälsingegården Erik-Anders i Asta, Söderala i sommar.
Livet snurrar på snabbt. Samtidigt som det står stilla. Stora beslut fattas. Beslut som kommer att förändra livet en smula. Till det bättre, det är jag ganska säker på.
Vågar kanske berätta framåt slutet av veckan.
Jag samlar på mig gamla tyger till ett framtida lapptäcke. Flera av tygerna är gamla förkläden som är utnötta på något ställe eller har en fläck någonstans.
När detta lapptäcke ska sys vet ingen. Bara att. Det känns bra så.
Igår köpte jag en fantastisk kjol på Myrorna. Helt rundskuren som vippar fint när man går. Mörkblå botten med sirliga blomrankor med Margueritliknande blommor. 100 % bomull. En finurlig skärning på mönstret högst upp, smickrande för figuren kan jag tro.
Figuren ja. Ser ni det pyttelilla hålet i mitten? Det är där min midja ska få plats i sommar. Helst med en tunn mörkblå t-shirt instoppad innanför. Min midja f å r plats där nu, men inte är det bekvämt inte.
Så nu jäklar. Nu kör jag. Slut på fikabröd. Slut på godis. Mer träning. Ikväll har jag måttat upp midjan. Om en månad kollar jag igen. Nu vet ni, så nu kan jag väl knappas banga va?
(En månad känns idag som en evighet. Här sitter jag i soffan och vill bara moffa i mig något sött. Som vanligt. Idag har jag klarat av att varken äta godis eller fikabröd. Och det mina vänner, det är banne mig en bedrift för mig.)
Alltså, det här med nätshopping är fullständigt livsfarligt för mig! Nog för att jag brukar vara snabb i köpbesluten när jag befinner mig på loppisar, men när det kommer till secondhand över nätet måste jag överträffa mig själv och vara blixtsnabb! Över nätet har jag dålig överblick över vilka hot som finns. Alltså, vilka andra som också har spanat in samma plagg som jag har.
Nu i veckan hade jag turen att vara först på denna klänning! Fullständigt underbar och helt oanvänd. Jag köpte den från Ida som i sin tur köpt den från en gammal lanthandel. En liten, liten rostfläck skvallrar om var den fasthäftade prislappen tidigare har suttit. Nu ser jag fram mot vår. Den kommer jag att möta i den här klänningen, en liten yllekofta, bara ben och träskor.
This is the beginning of a beautiful friendship!
Till Majlis har jag tidigare klickat hem två secondhand-nattlinnen. Så snart hon och Johan kommer hem från förskolan, sliter hon av sig alla kläder och glider i ett av nattlinnena. Och i den outfiten spenderar hon kvällarna här hemma.
När jag under slutet av 2013 ställde till med en tävling här på bloggen, passade jag ju också på att håva in lite tips kring vad jag ska skriva om. Anna undrade om jag minns mitt första loppisfynd.
Det gör jag väl kanske i n t e. Minns dock en låda som jag ropade in på en auktion någon gång under början av 1990-talet. Minns inte vad det var i lådan som jag ville åt. Ett par i 30-årsåldern kom fram till mig sen och undrade om de fick köpa några grejer ur lådan. Det var några 1950-tals porslinsgrejer, vaser eller något liknande Köpa? sa jag, ni får dem! Och de kunde inte tro sina öron och tackade mig så himla mycket. Jag har ju ett enormt bra minne för det mesta, men just i detta fall minns jag ingenting. Och jag tänker att det nog är bra…
I alla fall. Den här klänningen köpte jag sommaren 1990. Har för mig att jag köpte den på Biståndsgruppen i Gävle. Jag var 19 år och hade precis tagit studenten. Jag satte på mig klänningen och cyklade till min mammas barndomsby där mamma redan var på en auktion. Jag använde klänningen en hel del och sen hade mamma den i flera år. Bilden ovan är från min 19-årsdag och bredvid mig sitter min kompis Terés.
Nu är den så tunn, så tunn. Full av håligheter. Går sönder bara man tittar på den. Men jag kan fortfarande ha den. Nedsydda veck under midjan, klädda knappar och ett tungt fall i tyget. Någon gång ska jag se till att få en likadan modell uppsydd. I ett lika slinkigt tyg.
Riktigt lika gammal som loppisfynd är inte den här koftan, som jag tror att jag har skrivit om tidigare. Den är nog från ungefär mitten av 1990-talet. En knapp saknas och jag har tänkt att jag skulle flytta om knapparna lite, så att det inte syns lika bra. Men koftan är lite, lite för lång, tycker jag. Om jag har jeans (och det har jag ju typ aldrig) kan den funka, men till klänning eller kjol går det absolut inte. Så därför blir den för det mesta liggande i min garderob.
Men i alla år har jag ändå sparat koftan. Den är otroligt varm och ullen är blankt sliten. Är det någon av er som vet vad den här typen av kofta kallas?
