Det plagg jag ägt längst

Jag började tänka på vilket plagg i min garderob som jag har ägt längst. Det borde vara den här lilla koftan, tänkte jag först. En sidentrikåkofta från Indiska. Inköpt sommaren 1995. Jag minns det med säkerhet för sen på hösten åkte jag till Frankrike för att jobba hos en keramiker. Under hösten bodde jag i en ruggig och fuktig husvagn. Den lilla sidenkoftan förblev oanvänd under största delen av tiden i Frankrike, eftersom den inte gick att tvätta i tvättmaskin med mina andra kläder utan krävde handtvätt. Och det var för bökigt att pyssla med när jag bodde i husvagnen...

Men sen mindes jag. Jag har ju faktiskt ett än äldre plagg...

Den här koftan köpte jag på Biståndsgruppen i början av 1990-talet. Jag kan inte påstå att den varit en riktig trotjänare men den har ändå fått följa med mig genom alla år. Rätt vad det är så minns jag den och så använder jag den ett tag. Däremellan blir den liggande under långa perioder. Jag tror att det är den höga halsen som gör att jag inte använder den oftare. Det jag tycker mycket om är hur ärmarna liksom är hopstickade med själva koftkroppen.

Visst är den fin? Alldeles sådär blanksliten i ullen och lagad lite här och lite där. Jag tycker mycket om färgerna. Den är väldigt varm. En knapp fattas, funderar på att flytta upp den nedersta, eller ska jag byta alla?

Någon som kan berätta något mer om just den här kofttypen? Vad heter sättet att sticka när man stickar ihop allt på det här viset? Hur gammal tror ni koftan är?

Endast det bästa är gott nog till mitt barn

Tidigt i höstas drogs jag med i någon slags i-mitt-huvud-påhittad-jäkt-med-vinterkläder-till-barn-stress. Jo men, det har man ju hört; vinterkläderna tar slut i affärerna innan vintern, man måste vara snabb. Självklart vill jag inte att mitt lilla flickebarn ska behöva frysa om vintern, så jag snabbade mig iväg jag också. Köpte overall - check. Vantar - check. Mössa - check. Allt nytt. Det känns som rediga grejer.

Och. Vinterstövlar... - c h e c k. Eftersom jag tycker att det är vansinne med barnvinterstövlar för många, många hundralappar, satte snåltarmen in och jag gick till Din Sko, en skokedja jag vanligtvis aldrig sätter min fot i...

Fula. Ändå inte jättebilliga. Och. Några veckor senare såg jag i en sån där föräldrartidning att de fått sämst i test...

Jag vet egentligen inte hur jag tänkte där med stövlarna. Vi har ju värsta förrådet av snygga och funktionella vinterstövlar till barn i allt från 1½ års- till 6 års åldern! Inköpta på loppisar under flera år. Eller ärvda. De här tre paren är alla ärvda.

Och knappt hade jag börjat smälta mitt dåliga stövelköp förrän loppisarna bara bågnade av fina vinterstövlar i storlek 23! Det var Kavat på Kavat, 25 kronor hit och 40 kronor dit. Jag kunde omöjligt låta de där stövlarna stå kvar. Resultat: Majlis har snart lika stort utbud av vinterskor och stövlar som jag och Johan har.

Och de där från Din Sko? Oanvända. Ska säljas.

Här sitter hon, den lilla loppisråttan. I Johans kusins gamla vagn från 1979. Med luva från PoP, inköpt på Erikshjälpen, 20 kronor, overall från PoP, inköpt på Erikshjälpen, 65 kronor och stövlar från Kavat, inköpta på Erikshjälpen, 35 kronor.

Lärdom: låt dig aldrig dras med i paniktankar om vinterkläder till barn. De bra, fina gamla kläderna finns alltid på andrahandsmarknaden. Förr eller senare...

Om ett möte

En gråkall fredag. I fikarummet på jobbet. Kaffe efter maten. Främmande röster i korridoren. Plötsligt svängde hon runt hörnet och vi fick syn på varandra. - Hej, sa hon. Det första jag sa var: - Är det du? - Ja, svarade hon. Sen så kramade vi om varandra.

Det var Malin Bohm som kommit till Gävle och Länsmuseet Gävleborg för att titta på de textilsamlingar som vi har i magasinen. Vad märkligt va, att det liksom känns så självklart att träffa en person som man aldrig tidigare träffat men tycker sig känna rätt bra ändå. Och detta endast genom ord och bild via en blogg.

Jag jobbade och Malin skulle titta på textilier, mötet blev väldigt kort. Men fint. Hoppas vi ses snart igen Malin!

Fotot har jag lånat från Malins blogg. Det är taget av Lina Nääs. Jag har beskurit bilden litegrann.

Aloha!

Tänkte, sakta men säkert, treva mig tillbaka här på bloggen. Tack så mycket för alla era fina kommentarer på mitt senaste inlägg. Så fint ni skrivit om min blogg! Tack för alla komplimanger och hejjarop och allt förstående!

Men nu undrar jag, finns ni kvar än?

Fotot har några år på nacken, är taget av Micke och finns på min hemsida.