lördag 26 september 2009

Karriären, del 3 - La Borne

Hösten 1995, efter första sommaren på Etelhem, åkte jag till La Borne i Frankrike för att jobba för keramiker Christine Pedley. Tillbaka till stengodset. Jag drejade nästa uteslutande hennes former, vilket gjorde att jag lärde jag mig massor! Det var nyttigt och lärorikt med någon som ställde krav på det jag drejade. Det var sällan som det jag drejade dög. Oftast fick jag slänga och börja om. I efterhand förstår jag hur mycket jag lärde mig under den där hösten i Frankrike.

Den här tekannan är en av de få föremål som jag drejade till mig själv under tiden i La Borne. Eftersom jag jobbade heltid med att dreja Christines serier, så fanns tyvärr sällan orken att göra något eget när arbetsdagen tog slut. Då ville jag bara duscha varmt. Sen fick jag, vare sig jag ville eller inte, gå hem till min risiga husvagn som jag bodde i.

Saltbränd i gasugn. Används fortfarande ibland.

Karriären, del 2 - Gotland

Under Leksandstiden sökte jag till keramikutbildningarna på både Konstfack och HDK i Göteborg. Jag kom inte in. Sommaren 1995 jobbade jag min första sommar på Etelhems Krukmakeri och där lärde jag mig mycket! Jag kom att arbeta där sammanlagt 8 somrar. Eftersom jag slutade att skriva årtal under grejerna vid den här tiden, så får jag gissa mig till när de är gjorda. Allt nedan är dock från de allra första åren på Etelhems Krukmakeri.

Första sommaren gick det inte så fort. Jag minns att jag var överlycklig en dag då jag drejat 13 små mjölkkannor. De hade dock för smal bas och blev därför väldigt vingliga. Jag fick slänga alla och göra nya. Det var hårt, men de nya, som jag drejade dagen därpå, blev faktiskt mycket bätttre.

Den olivgröna engoben har följt mig sedan sommaren 1995. Tycker fortfarande att kulören är fin. Till den här serien hörde även tallrikar. Som ingen köpte.

1996, andra sommaren på Etelhem. Eller var det 1995? Jag hade blivit lite bättre på att dreja och jag började göra kattmotiv. Det ville turisterna gärna köpa!

Kanske är det sommaren 1997, som jag gjorde den här serien, som också hade en liten tillhörande assiett. Genomugly kulör och odefinierade och fula avslut, men jag började bli rätt bra på att dra hänklar!

Sommaren 1997 började dessa katter att ersätta de tidigare. En mängd former har genom åren gjorts med denna dekor; skålar, muggar, kannor, tekannor, burkar och fat. Katterna följdes efter några somrar av hundar. Mönstret finns än i dag i min produktion, även fast det blir allt längre mellan gångerna som jag gör serien.

Karriären, del 1 - Leksand

För ett stycke tid sedan skrev jag om de första keramikföremålen som jag drejade. Erika efterfrågade då en tidsresa genom min keramikerkarriär, där man får se utvald keramik från åren som gått sedan 1992, då jag började en kvällskurs. Jag tyckte att det var en bra idé! Inte minst för att jag själv också får chansen att leta upp gamla grejer och minnas olika perioder i mitt liv. Mycket ligger nedpackat, en del används fortfarande och annat bor hos mina föräldrar. Här kommer del 1 och den visar keramik från mina två år på Hantverkets Folkhögskola i Leksand, där jag började hösten 1993. Det var ju här allt började. Det var här jag lärde mig de viktiga grunderna. Jag arbetade i princip uteslutande i stengods då, vilket bränns i ca 1 280 grader, till skillnad från lergodset som jag arbetar med idag. Det bränns vid 1 040 grader.

Glöggmuggarna ovan är de jag skrev om i ovan nämnda inlägg. De drejades under första terminen, till jul. Drejade i porslinslera. Jag kunde inte dra hänklar på det sätt jag nu gör dem, dvs, direkt från muggen/kannan. Dessa är gjorda antingen i en hänkelpress eller dragna vid sidan om och sedan fastsatta. Jag minns att jag tyckte att alla var SÅ lika, jag var mycket nöjd över dessa muggar! Bor hos föräldrarna och används fortfarande varje jul.

Våren 1994 var det dags för den första saltbränningen i vedugn på utbildningen. Det här är en av mina första drejade tekannor. Den är tung och pipens mynning ligger nedanför mynningen på tekannan vilket gör att den inte går att fylla ända upp.

De här muggarna gjordes under våren 1994, då vi hade en drejuppgift att ta fram en muggform och sedan dreja 100 stycken. Jag gjorde alla hänklar i hänkelpressen. Muggarna är stora och tunga och hänklarna är hopplösa att hålla i. Muggarna är reduktionsbrända, dvs, brända i en ugn där man stryper syretillförseln, så att detta måste tas från godset - godset reduceras. Om jag nu minns det hela rätt...

Hösten 1994, vedugnsbränning igen. Inspirationen kom från en studieresa till La Borne, våren 1994. Jag snöade in på de här skålarna ett bra tag framöver. Kallade dem Prinsesskålar och jag ville att de skulle vara rustika och lite tunga. Eller var det kanske så att jag inte kunde dreja dem tunnare?

1994, soppskålar i Majsans vita, tror jag att glasyren hette. De här använde jag länge, dock ej längre.

1995, uppgift Tulpanvas. Eftersom jag arbetat en massa säsonger på en tulpanodling tyckte jag mig veta hur en tulpanvas kunde se ut. Tänkte att en långsmal vas skulle vara fin till tulpaner och därför gjorde jag bara sådana. Dvs, drejade och sedan skar jag upp och ur botten, formade den ovala formen och sedan meckade jag ihop botten igen. Reduktionsbränd, med en askglasyr.

1995, soppskålar i en glasyr som jag vill minnas att jag hyste någon slags hatkärlek till. Nu tycker jag att den är helt fruktansvärd! Vi kallade glasyren Mediterannean Blue.

Våren 1995 var vi ett gäng i klassen som brände saltugnen själva. Den här burken var med och jag hade hämtat inspirationen från La Borneresan våren innan. Tycker fortfarande att den är rätt fin. Mönstret är tryckt med en gipsstämpel.

Samma bränning som ovan. Används fortfarande flitigt i mitt kök vid servering eller förvaring av mat. Gillar den!

Samma bränning igen. En liten tekanna som jag var otroligt nöjd med då, minns jag. Kunde fortfarande inte dra hänklar på ett snyggt vis, den här hänkeln är alldeles för stor och klumpig för den lilla gulliga kannan tycker jag idag. Används fortfarande då och då.

Planen



Det är fula bilder, jag vet. Men de har med planen att göra. I våras när jag hade utförsäljning av mitt keramiklager så trodde jag kanske att det skulle glesna i förrådet... Icke. Det är helt omöjligt att hitta grejer där, vare sig det rör sig om min keramik eller gamla tyger eller en dörr tillhörande min lägenhet.

Jag fick en idé! Ja, den kom mitt under min mest lågproducerande period hittills i mitt 17-åriga keramikerliv. Eller så kanske det är just därför som den kom nu. Kreativiteten måste ta sig andra vägar än genom keramiken.

Det går inte att hitta keramiken när den ligger i lådor så där. Och det är otroligt tråkigt och energidödande att börja leta efter något som kan ligga i vilken låda som helst av de säkert 10 som finns där... Jag behöver ett showroom! Tur att jag då bor i ett hus med fullt med mystiska förråd i källaren. Ett av rummen kallar jag Hemliga rummet. Det är ett gammalt vicevärdskontor, där ingen vicevärd har vistats på ungefär 12 år, av papper och handlingar att döma. Där inne ligger ett dammlager över alla föremål, det är som om den som använde rummet bara reste sig och gick ut och låste dörren! Jag ska få hyra rummet!

Först måste jag sortera och röja. Sen ska där städas och målas. Efter det ska rummet möbleras på ett trivsamt och praktiskt vis. Sen ska min keramik in där. Ett nytt förråd, fast där all keramik syns. Dit jag kan ta folk som undrar vad jag har på lager. Det kommer bara att vara öppet vid speciella tillfällen. Tänker att jag ibland ska ordna små klubbkvällar där, bjuda på snittar och sånt där tjusigt. Tänker mig en invigning i januari 2010.

tisdag 22 september 2009

Ett hantverk av lokala hjältar


Jag har ju tidigare berättat om mina lokala hjältar Skomakarna på Söder i Gävle. Jag älskar att gå dit och lämna in grejer som ska lagas. Oftast är det skor som jag köpt på loppis, emellanåt är det någon väska. Nu senast var det ett par mycket välbevarade jodpurs från Erikshjälpen som fick förlängt liv. Jag tycker mycket om kvalitetsskor och andra lädervaror som är möjliga att laga! Skomakarna har fina gamla maskiner vilka, tillsammans med deras stora yrkeskunskap, verkar göra det mesta möjligt att laga...

Det som var nytt den här gången var en liten skylt vid trappan som leder ner i deras spännande källare. Källaren som jag faktiskt har haft förmånen att besöka de inre delarna av för något år sedan. Second hand stod det på skylten. Vi gick ner för att se vad det kunda vara som de hade där. Där fanns en hylla som var fylld av skor och väskor. Det var grejer som aldrig har hämtats ut av sina ägare och som därför har blivit kvar i skomakarnas förråd i flera år. Nu är det dags att sälja bort lagret! Men där fanns även ett par helt oanvända, inte helt färdiga, äkta Kinnaskor. Skomakarna sålde uppenbarligen det märket när företaget fortfarande fanns. Och så stod den här fina läderväskan på översta hyllplanet. Också helt oanvänd! Paret som ÄR skomakarna berättade att de sydde såna väskor under 1970-talet! Och här är en som fortfarande fanns kvar på lagret, pga att någon har slafsat lite med ett lim på dragkedjan... Väskan fick åka med mig till jobbet idag. Den något buttra minen får förklaras av inställt tåg som ersattes av en buss...

lördag 19 september 2009

Klädd vs. slimskt klädd


Dagen har jag tillbringat i vackra Gagnef. Gagnefs minnesförening firade 100-årsjubileum och ställde till med fest. Jag kom slimskt klädd, trots att jag så sent som igår planerade att ha folkdräkt för första gången i mitt liv. Slimskt klädd säger man i Gagnef när någon kommer oklädd, alltså inte i sockendräkt. Då är man en slimska...




Många av kalasgästerna kom klädda och det råder ju ingen tvekan om att Dalarna har en alldeles speciellt märkvärdig dräkttradition! En mängd sockendräkter fanns till beskådan, den ena vackrare än den andra. Särskilt förtjust blev jag i Bodas dräkt som ni ser här ovan. Den har ett fint smäckert liv och jag skulle gärna ha ett sådant själv, fast då till mina vanliga kläder. Kanske lite mer ihop i fram. Men tänk vad fint över en klänning...


I kyrkan gavs ett icensatt bröllop med helt bröllopsfölje anno 1909, samma år som minnesstugan invigdes. Så fantastiskt genomvackert det hela var! Ni skulle har varit med! Brudens dekorationer med glaspärlor, pappersblommor, spetsar och band är det finaste jag sett på länge!

söndag 13 september 2009

Torgklänningen


Jag har aldrig träffat min mormor. Hon gick bort 1964. Jag är säker på att vi hade haft en hel del gemensamt, jag och min mormor. Det är väldigt tråkigt att jag aldrig fick lära känna henne. Det finns inte så mycket annat kvar av henne än gamla fotografier och det jag hört min mamma berätta om henne. På den nedre bilden står hon i mitten med den mörka klänningen.
Hon bodde i en liten by utanför Gävle och där bedrev hon och morfar jordbruk. De odlade potatis, blomkål, morötter, ärtor och säkert en hel massa mer. De hade kor och och en häst. Min moster och morbror bor nu på gården som mormor och morfar hade. Jag minns från när jag var barn, att i ett litet utrymme i uthuset satt det flera inramade diplom som mormor fått för sina mjölkningskunskaper, tror jag att det var. Jag tror att det var Hushållningssällskapet som hade utfärdat diplomen. Hon var duktig på mycket min mormor, har jag fått veta. Det behövde man säkert vara under första halvan av 1900-talet när man bodde på landsbygden.
För några dagar sedan när jag var hos min moster och morbror i ett annat ärende framkom det plötsligt att det fanns klänningar kvar efter mormor i en klädkammare på vinden! Här har man drömt i hela sitt liv om gamla kläder på vindar och så får man reda på att mormorns gamla klänningar har hängt inne i klädkammaren så länge jag har funnits! Jag och kusin Mona brukade leka precis utanför klädkammaren när vi var små och tänk, därinne hängde skatten redan då!
Jag fick tre klänningar efter mormor och den som jag blev mest lycklig över är den här rutiga klänningen, Torgklänningen. Den hade mormor på sig varje lördag då hon och morfar åkte in till Gävle för att sälja grönsaker på torget. Tänk att hon hade den på sig varje lördag! Ibland så följde mamman och mostern med och fick stå i ståndet och sprita ärtor till tanterna som kom och handlade.
Jag tycker väldigt mycket om gamla kläder med historia. Oftast är det dock jag själv som tåtar ihop den historian utifrån min fantasi. Men här fick jag en alldeles verklig historia bakom plagget och det gjorde mig väldigt glad!


Kanske såg hon ut ungefär så här.

lördag 12 september 2009

Källaren


Husen i min bostadsrättsförening är byggda 1946. Än idag finns en hel del spår kvar från den tiden, även fast de blir färre och färre. 1940-talets flerbostadshus präglas av omsorg om de små detaljerna, som speciella ytor i trapphusen att parkera barnvagnar på. Ibland ser man även ett litet dörrtrycke en bit nedanför portens vanliga dörrtrycke. Detta för att barnen ska kunna öppna porten...

I min förening finns inte ett endaste barn idag. Annat måste det ha varit på 1940-talet. Ett helt förråd för barnvagnar och skidor och ett alldeles eget torkrum för barnkläderna! Förrådet för skidor har varit helt okänt för mig till för någon vecka sedan. Det gamla låset var utbytt och den nya nyckeln visade sig finnas hos mig, i min nyckelpåse. Jag kom in i ett dammigt förråd, fyllt av målarburkar, byråer, fåtöljer och ja, mycket riktigt, även av en massa gamla träskidor! Nu ska vi kanske snart hyra ut förrådet, men helst vill jag att det ska fortsätta att se ut som det gör nu, dammigt och fyllt med gamla grejer...

fredag 11 september 2009

Gulle gull ull





Idag har jag varit i fantastiska Dala-Floda. Jag besökte en gammal snickeriverkstad från 1920-talet. De allra flesta maskiner fungerar än idag och jag hoppas att ägarna kommer att bevara den!

Kvinnan som äger snickeriverkstaden tog med min till Wålstedts textilverkstad som ligger i byn Hagen. Det var ull överallt! I alla möjliga kulörer. Pappsäckar fulla med ull, hyllor fyllda med garner. På golvet ull, i maskinerna ull. Ja, det är väl i sin ordning antar jag när man har ett ullspinneri...

Jag fick titta lite när de matade in ullen i maskinen som liksom kardade upp det hela och sedan spann ihop materialet i trådar. Det var faschinerande att se hur snabbt tråden växte på rullarna. Just den här blandningen av kulörer ska bli garnet med det finaste namnet - Björnmossa.

söndag 6 september 2009

Håret idag


Håret idag. Låter som Världen i veckan.

När jag inte har tid att sätta igång keramikprojekt får kreativitetet ta sig andra vägar...

Men jag har en plan. En ganska stor plan. Den rör min keramik och jag smider planer om kvällarna. Bara Johan vet, ingen annan. Det kan bli bra. Det kan bli en början på något större. Men först måste jag fråga några andra nyckelpersoner om lov. Jag återkommer.

lördag 5 september 2009

En höstig svampklänning




Förra helgen när jag var i Stockholm så gjorde jag ett fint fynd på Beyond Retro. Ett stycke höstklänning för endast 199 kronor! Klänningen är precis i mina färger och passade mig perfekt! Jag har haft den på mig idag när jag jobbart under museimässan på Dalarnas museum. Sällan har jag fått så mycket komplimanger för ett plagg som jag har fått för den här klänningen idag! Jag känner mig fin och alla komplimanger gjorde mig väldigt glad!

Klänningen matchas med tårtpapperen från Knulp. Väskan, som nyligen varit på lagning, har mamman köpt till mig på loppis i Gävle. Det småblommiga paraplyet är från en annan Gävleloppis. Koftan och sjalen köpte jag på loppis på Gotland i somras och slutligen, örhängena har jag drejat själv. Återbruk när det är som bäst!