Årets julmarknad

För fjärde året i rad hade jag julmarknad hemma i min lägenhet. När jag flyttade tillbaka till Gävle funderade jag över hur jag skulle kunna ha en julmarknad eller vara med på någon. Under flera år hade jag varit med på julmarknaden som alla vi som delade på verkstad i Stockholm då ordnade. Efter ganska kort funderande här hemma kom jag fram till att det bästa och enklaste ju vore att ha julmarknaden här. Bland mina möbler och mina saker.

Sagt och gjort. Inför varje julmarknad röjer jag bort nästan allt som står på bord och i hyllor och platserna fyller jag med min keramik. Några år har jag också bjudit in andra utställare som bland annat haft stickade och vävda alster. I år var jag ensam och jag hade inte heller röjt undan så mycket som jag brukar.

Det hela blev en rätt trivsam tillställning, inte jättemånga besökare men i gengäld hann jag prata och fika med alla istället. Nu är lägenheten återigen återställd till sitt vanliga jag, snön yr utanför, jag har fortfarande ont i en handled och hela veckans agenda är tom. Vi får se vad vi ska hitta på.

Då, nu och sen

1977 fick jag en lillebror. Jag kan fortfarande minnas de är gula frottésmåbyxorna och den där vita tröjan har Majlis nu. Jag minns den där marinblå tröjan med något slags seglarbroderi på. Mamma hade en likadan om jag inte minns fel. Och tapeten i mina föräldrars sovrum... och det där stora lapptäcket, vart tog det vägen?

Majlis är ju lite lik min bror, tycker jag. Och på den översta bilden så är jag inte helt olik mitt äldsta brorsbarn Sigge. Man undrar ju vad det är hon kommer att minnas från vårt hem när hon blir lite äldre?

Nu softar hon mest, åker vagn en hel del och äter en massa. 7 ½ cm längre på 5 veckor, inte undra på att hon måste sova och äta hela tiden då. "De växer så snabbt" säger alla. Det motiverar oss att köpa fina kläder på loppis till henne. Även fast de är för stora. Som den här lilla röda kappan. Insydd i ryggen och med dubbelknäppning med knappar av glas. Fodret är mjukt. Blombroschen upptäckte vi först när vi kom hem. Blomman Majlis.

En synnerligen trevlig adventshelg önskar jag er!

Bakning räddar mig från kreativt vakum

Värken i mina handleder har inte släppt än. Det är inte mycket de orkar med. På tisdag har jag en läkartid så då hoppas jag att jag kanske kan få något antiinflammatoriskt så att det hela släpper.

Ett bröd som inte kräver särskilt mycket handkraft är detta som jag bakade väldigt ofta under min studietid på Gotland. Det kräver lite tid och det är något som jag har nu när jag är hemma hela dagarn.

Testa!

BOELS BRÖD

5 dl hett vatten

2 msk olja

½ dl rågkross

½ dl vetekross

1 msk kummin

1 msk salt

2 dl lingonsylt

1 dl linfrö

1 dl vetekli el. havrekli

Blanda och låt stå i 8 timmar. Blanda sedan i:

2 pkt jäst

4 dl vatten

2,1-2,2 liter vetemjöl

Dela upp i två delar och lägg på smord plåt (gärna långpanna med kanter för de jäser något väldiga!) och låt jäsa under bakduk i 40 minuter. Grädda i 275 grader i 10 minuter, sänk till 200 och grädda i ytterligare 25 minuter. (I min ugn måste jag lägga över folie efter de första 10 minuterna.)

Hörrni, ta i högst 1½ pkt jäst! Och. Jag måste lägga på folie efter de första 10 minutrarna. Håll koll alltså!

Om min granne Tore

Vi har inte alltid dragit jämnt, jag och min granne Tore, 89 år. Men nu ser jag kanske en ljusnande framtid för vår grannrelation...

Detta har hänt: Tores hörsel har blivit sämre och sämre under de 4 år jag bott här. Han förvånar mig ständigt med hur högt man kan ha en TV på. Säkert gick detta bra innan jag flyttade hit, för då bodde ju Fru Haglund i den här lägenheten och kanske hörde hon lika dåligt hon också... I alla fall, jag har bett Tore sänka ljudet på TV´n åtskilliga gånger. Via besök, via telefon, via brev. Ibland förnekar han rakt av att han har TV´n på, trots att vi hör den bättre än vår egen... Han har blivit arg någon gång, ursäktat sig en annan och så där håller vi på.

Så fick Tore reda på att jag brukar förse min andra granne, Ingvar 90 år och Tores svåger, med fikabröd då jag bakar. Jag såg att Tore blev lite avundsjuk och föreslog därför följande deal: - Tore, du kan också få fikabröd av mig men då får du lova att sänka ljudet på TV´n eller sätta på dig dina hörlurar, sa jag. Det var visst lika lätt som att avleda ett litet barn för Tore köpte dealen rakt av!

Jag ska inte påstå att det efter det har varit tyst, men mycket tystare. Jag har fått påminna honom någon gång, men i stort är vi nog båda nöjda med dealen.

Igår ringde det på min dörr och Tore stod utanför med en prasslande påse bakom ryggen. Han förklarade att han inte alls hängt med att vi fått barn men samma dag hade han sett oss med barnvagnen genom sitt köksfönster. Han ville bara komma och gratulera till Majlis och tacka mig för att jag är så snäll och ger honom fikabröd. - Därför vill jag ge dig den här, sa han och sträckte fram påsen som förutom en liten kartong också innehöll den lilla papptallriken som det senaste bakverket levererades på förra veckan.

Väl inne öppnade jag kartongen och den visade sig innehålla en gul tekopp, med tesil och lock. Påsen avslöjade att muggen är inhandlad på en Asiatinport som finns här i stan. Skulle gärna vilja veta hur Tore kom fram till att just en sån mugg skulle få bli present till mig...

Tore och jag - friends forewer.

Om min pappa

Dick Olsson

Det är min pappa det.

Idag är jag glad att jag till sist valde att bosätta mig i min födelsestad, nära mina föräldrar. Jag får mycket hjälp från dem. Särskilt nära samarbete har jag med min pappa. Flera gånger i veckan får han små uppdrag från mig. Det är stort som smått; åka till Återvinningen med grejer, skruva på någon konstig skruv i en dörr så att den ska gå igen långsammare, fixa en ny lampa till min bil, besikta min bil... Ja, listan kan göras lång.

Bara en gång kan jag minnas att han har sagt nej. Jag hade missat en buss i stan och skulle hem till dem där jag bodde då. Precis hade han satt sig framför någon viktig match på TV. Han sa nej då jag frågade om han kunde komma och hämta mig. Det lät faktiskt som att han tyckte att det var lite jobbigt att säga nej. - Den här gången måste jag faktiskt säga nej, sa han. Helt ok, tyckte jag och väntade in nästa buss som väl kom inom någon halvtimme...

Han är en hyvens man, Dicken Olsson.

Efter stormen

Ja, inte var det då Majlis idé att vi skulle ut och gå i stormen igår... Det var min. Till Erikshjälpen skulle vi, tyckte jag. Promenaden från helvetet. Blåst, snöblandat regn och gråt. Promenaden var med facit i hand ändå bra på två vis:

- Jag övade mig på att amma på ett annat ställe än hemma i sängen.

- Jag köpte en väldigt fin gammal kofta.

En riktig trotjänare till kofta skulle jag tro för ullen har blivit så där blank som den bara blir på gamla stickade plagg. Att den varit en trotjänare ser man också på de otroligt fina lagningarna som den tidigare ägaren gjort vid ärmbågarna. De syns men ändå inte. Just lagningarna gjorde koftan ännu finare, tycker jag! Jag undrar så vem som kan ha haft den innan mig.

Efter promenaden från helvete igår stannar vi inne hela dagen idag. Majlis fyller 3 veckor, jag ska baka en kaka och så lyssnar vi på några av mina allra bästa skivor.

Rävens år

Min kompis Terés försåg mig med en liten notis från Norrbottenskuriren. Den berättar om att det är ett riktigt rävår i år. Tack vare att det var så mycket snö förra vintern kunde sorkar och möss överleva och föröka sig under marken. På så vis fick även rävarna mer mat. Och nu finns det jättemånga rödrävar i Sverige! Tänk, på 1970-80-talen utrotades så mycket som 80 % av rödrävsstammen på grund av rävskabben...

Vad kunde väl då passa bättre som födelsedagspresent till Majlis än en fin rödräv? Inte precis fyndad, men köpt, på Myrorna i Gävle. Tillverkad på Nittsjö keramik. Läs vad jag tidigare skrivit om rävar här!

Presenter med posten

Just som jag hade min allra tröttaste dag förra veckan damp det till, inte bara en gång utan två, nedanför brevlådan när posten kom. Två paket! Inget av dem med en handstil jag kände igen! Jag bara älskar att få riktiga brev och paket är ju ännu bättre!

Det ena var från mn kompis Johannas lillasyster Frida. I det låg två klänningar, en mössa och ett par strumpbyxor! Fina, mjuka kläder som Majlis snart kan ha om hon fortsätter att äta i den takt hon håller nu!

Det andra var en bok från danska Dorthe som har bloggen Forhistorier som jag följer. Hon har skrivit den själv och den handlar om självförsörjning och gör det själv. På danska naturligtvis, mitt snyggaste språk! Fina bilder och inspirerande miljöer. Nu drömmer jag om att åka till Köpenhamn och cykla omkring på en sån där sinnlig cykel med en cykelkorg full med grönsaker. Mitt bland alla vackra gamla tegelhus!

Tack så mycket Frida och Dorthe för de fina presenterna!