Skröj

Det ligger en alldeles speciell utmaning i att sätta en skröj, tycker jag. Av alla moment inom keramikeryrket, kan jag tycka att det är en av de bästa!

Först så står alla torra former på bordet. Det tycks stört omöjligt att få in hela mängden i ugnen. Så ger jag mig bara fan på att det ska gå. Bestämmer mig, liksom. Jag bygger och tänker, vänder och vrider. Saker ställs i varandra och på varandra. På slutet kan någon enstaka form fortfarande stå kvar på bordet. Det jag gör då är att jag plockar om, tänker till och hepp, så brukar allt gå in!

Ett annat drömhus

Hösten 2007 inventerade jag stora bergsmansgårdar i Torsåker i västra Gästrikland. Det var ett riktigt drömjobb att ensam få åka omkring i landskapet och leta upp de fina gamla gårdarna! Vilka pärlor jag hittade!

Den här byggnaden ligger också i Torsåker. Ingen bergsmansgård, men väl en gammal avlagd kraftstation av slaggsten och tegel. Den ligger avsides, syns inte från vägen. Innanför de stora fönstren finns själva kraftstationen. Utrymmena är stora och luftiga och maskineriet tar inte alls så stor plats faktiskt. Perfekt för ett kafé och en keramikverkstad... På övervåningen finns en bostad, har jag fått berättat för mig. Det enda stället där det går att titta in i bostaden är genom ett fönster ovanför ytterdörren, som leder in via förstukvisten som ni ser till höger. Jag kunde få en glimt av mörka snickerier och spegeldörrar. Här måste jag in!

Röda karamellstövlar

Det här är Pelle. Mitt yngsta brorsbarn. Tre år och ännu lätt att kränga på nästan vilka kläder man vill. För några veckor sedan hittade jag de här fina röda karamellstövlarna för 10 kronor på Erikshjälpen. Ett givet köp till Pelle. Storlek 24 satt som en smäck och han verkade rätt nöjd över gåvan. Bra att hoppa med var de visst också!

Förövrigt glädjer jag mig åt att äntligen ha ett fungerande mobilt modem! Nu kan jag kolla av min och andra bloggar på tåget, på väg till jobbet. En resa som tar lite mer än en timme och en viss del av den tiden jobbar jag också. Tågvägen mellan Gävle och Falun är fin, med mycket att titta på utanför fönstren. Det är gamla gårdar, odlingslandskap och sjöar. Det ska jag berätta mer om en annan gång.

Önskar er en synnerligen god dag!

Slut på verkstadsveckan

Sådärja, nu ska jag ta och tagga ner lite grann! En hård, men väldigt rolig arbetsvecka i en lerig och dammig källare avslutades med en skön söndagsfrukost. Hemmagjord blodgrapecurd och nybakade bröd. Receptet till bröden hittade jag i en tidning hos mamman. De är sk. kalljästa bröd och såna gillar jag! Emellanåt så tror jag att jag borde bli en sån där person som bakar surdegsbröd, men varje gång jag provat kommer jag tillbaka till att mina morgonbullar är godast ändå, i all sin enkelhet.

Här är receptet på de här nya frukostbullarna:

25 gram jäst

1 tsk salt

1 msk honung

5 dl kallt vatten

1 dl vetegroddar

12-14 dl vetemjöl

Blandas. Delas i 16 delar (stod det i receptet) men jag fick inte ihop det, det blev bara 7 för mig... Lägg dessa i en smord, sån där hård, muffinsform. Strö på en blandning av pumpafrön och solrosfrön. Låt jäsa övertäckta i kylen över natten. Grädda i 10-12 minuter i 250 grader.

Imorgon börjar jag jobba igen. Just nu känns det jättekonstigt och väldigt avlägset att jag har ett jobb och en massa trevliga arbetskamrater. Men pausen var välbehövlig och förhoppningsvis känns det bara bra att komma till jobbet imorgon.

En kreativ, ny tanke

Sophie har kommit fram till en väldigt bra idé! Och hon vill ha med oss. Vi som inte är som de andra, vi som är den större gruppen.

Variation

Arbetslägeret i källaren börjar lida mot sitt slut. Endast några örhängen återstår att dreja. Under veckan har jag övat mig i att inte göra så stora serier som jag vanligtvis gör. Det tar längre tid att göra få av varje form. När man gör många kommer jag in i formen och efter ett tag går det liksom av sig själv. Men nu har jag massor av olika muggar, med olika mönster. Olika tekannor, burkar, skålar, fat och blomkrukor. I eftermiddag ska den första skröjbränningen packas.

Min verkstad

Min verkstad är verkligen inte stor. Såklart skulle det vara härligt att ha en större och ännu härligare skulle det vara att ha en ovan jord, med stora fönster. Men, nu har jag inte det och det här funkar det också.

För länge sedan, under utbildningsåren, trodde jag inte att jag någonsin skulle kunna ha en verkstad. Det skulle vara än det ena, än det andra. Det var många måsten, trodde jag. Man måste ha golvbrunnar med slamavskiljare och man måste ha stora gipsbord för att ta hand om blöt lera. Man måste ha ett stort bord att knåda leran på och man måste ha ett fuktrum. Måste, måste, måste.

Nix, säger jag nu. Det visar sig även gå rätt bra med ett minimalt rum i en villakällare.

En oväntad beställning

För några veckor sedan blev jag kontaktad av ett par som just är i färd med att restaurera sitt kök. Kunde jag kanske hjälpa dem med kaklet? Det handlar om fabriksproducerat, färdigt vitglaserat kakel, 10x10, som ska förses med mönster. Efter ett par provbränningar var paret ense om att satsa på ett av de mönster de själva skissat på. Rutor.

Färgen jag använt är en dekorfärg som lämpar sig såväl som under- som överglasyr. Just den här har jag köpt på Lermakeriet i Gävle. Efter 100 målade kakelplattor ser jag rutor framför mig hela tiden! De sista plattorna är i ugnen nu, sen är beställningen slutförd. Bränner till 1040 grader med 20 minuters utjämning. Hoppas kunna återkomma med en bild från det färdigkaklade köket senare.

Det här är en beställning som ju inte är vidare keramisk, mer än att en keramikugn används. Men det har varit kul att prova på och onekligen öppnar det upp möjligheter inför framtiden om man önskar rekonstruera ett äldre kakel. Försökte hitta en bild på nätet på 1910-20-talskakel, såna där fina med stiliserade blommor på, men jag kunde inte hitta någon. Varken hos Centrum för byggnadsvård, Byggfabriken eller Qvesarums byggnadsvård. Tänk om det är meningen att det är jag som ska börja tillverka såna mönster?

Om likheter mellan konsthantverk och loppis

Det finns en del likheter mellan konsthantverk och prylar och kläder från loppisar, tycker jag. När jag går på loppisar brukar jag snabbt lägga ner allt som intresserar mig, i min korg. Besluten tar jag sen. Det går inte att stå och vela framför prylar och kläder, låta dem hänga kvar för att jag ska fundera på saken. Nä, för sen, när jag funderat klart, ja, då är de borta. Nedlagda i någon annans korg. Tillfället att förvärva just den här speciella tingesten, kanske aldrig mer återkommer i hela mitt liv.

Inte fullt lika bra är jag på att tänka samma tankar då jag hittar konsthantverk som jag tycker mycket om, detta trots att jag själv är keramiker. Tänker att åh, den där tekannan ska jag köpa nästa gång jag är i Stockholm... eller när jag bor i hus, då ska jag ha ett sånt där tråg. Bara det att nästa gång jag är i Stockholm så finns inte tekannan kvar och dessutom visa det sig att just den tekannan jag tidigare spanat in var ett prov och inget som keramikern någonsin mer kommer att göra. Och tänk om det tar 10 år innan jag bor i ett hus...

Konsthantverk (och då pratar jag kanske främst om keramik, som är mitt material) är nästan alltid unika ting. Spelar ingen roll hur skicklig drejaren är, hur lika alla muggar ser ut, är det handdrejat så är varje mugg unik. Det här måste jag påminna mig om nästa gång jag hittar en drejad mugg som jag gillar, ett handgjort silversmycke som passar mig eller ett par hemmastickade vantar som ska värma mina händer. Jag kommer att slå till omedelbums.

Den övre vänstra bilden visar min mammas köksskåp, fyllt av keramik främst från mig, men även från Camilla Engdahl, Åsa Olofsson, Emma Bjarnegård och Marie Almgren. På bilden bredvid syns keramik som jag är glad att jag en gång i tiden köpte. Muggar från Svein Hjort Jensen, La Borne, mugg av Emma Bjarnegård, kanna av Eric Astoul, La Borne och burkar av Christine Pedley, La Borne.

De undre bilderna visar loppisfynd som bor i mina föräldrars hus och hemma hos mig.

Jag är igång nu!

Ledig i hela 10 dagar! Dagar som helt ska ägnas åt keramiken. Det har varit ett långt uppehåll nu, alldeles för långt. Mina drejarmuskler har helt förtvinat...

Började arbeta i verkstaden i fredags och nu är jag igång! Först är det en massa beställningar som blivit liggande i en hög, som ska avklaras, sen är det allt inför jul. Jag gillar verkligen att vara i min verkstad. Jag är helt ensam med leran och P1 och det är rätt trivsamt, måste jag säga. För mig är drejningen ett jobb. Ett jobb som måste göras och ett jobb som får mig att må bra. Jag gillar att jobba med sådant som jag omgående ser resultat av; 30 muggar här, 5 tekannor där och 10 skålar på gång...

Ett halvår i Dalarna har fört mig närmare kurbits och allmoge, få se om några av de tankarna går att omsätta i keramiken...

Om en ärlig blogg

Ett samtal med en vän i veckan fick mig att fundera över vad min blogg sänder ut för signaler. Den heter ju Ulrika Olsson keramik- inspiration, ja, alltså så skriver jag om sånt som kan tänkas inspirera. Inte direkt om några tråkigheter. Men den sidan är ju OCKSÅ jag! Jag går faktiskt inte omkring i såna där fina klänningar varje dag. Jag har inte såna där fina frisyrer hela tiden heller. Ibland bakar jag men tyvärr finns inte så mycket tid till det som jag skulle vilja. Och det här med keramiken, ja, nu var det länge sedan jag jobbade med den... Jag väljer att visa en bild av mig och mitt liv som jag tycker känns... ja... inspirerande.

Det gäller ju att komma ihåg det här när man läser bloggar. Det är en del av författarens personlighet som man som läsare får ta del av i en blogg. Och så springer fantasin iväg om deras helt fantastiska, underbara, kärleksfulla och kreativa liv... Men antagligen finns det många andra sidor också. Som inte syns.

Kanske är det därför som jag gillar WhatAlmawears så mycket. Om ni inte har hittat den ännu, så grattis, nu har jag gett er en ny vän i höstrusket! Jag läser den varje dag. Och nästan varje gång när jag läser den har jag tänkt: jag måste berätta om den här bloggen för någon och lägga den i min länklista till höger. Nu har jag gjort det! Det här är den ärligaste bloggen som jag hittills har hittat. Sophie bjuder på alla sina sidor och alla sina funderingar. Och hon är rolig också. Jag läser och förundras över hennes mod. Känner igen mig i så mycket och såklart är det skönt med någon som vågar skriva om allt det där som man helst av allt inte vill prata om. Ikväll läste jag ett av de bästa inläggen på hennes blogg. Det handlar om avundsjuka. Fastnade tidigare även i hennes andra blogg som handlar om när hon var gravid. Det var ju konstigt, jag brukar tröttna på bloggar när det kommer barn in i bilden, för ungarna tenderar att äta upp de tidigare ämnena som bloggen handlat om, men så är det inte här. Och inte här heller, förresten!

Och tänka sig, Sophie gillar min blogg också. Helt fantastiskt!
Bilden är lånad från WhatAlmawears.

Vanja

Det bästa med mitt jobb är att jag emellanåt själv kan välja mina arbetsuppgifter. Det gjorde jag för några veckor sedan. Jag ville träffa Vanja. Så jag träffade Vanja. Jag intervjuade henne för en artikel i Dagsverket, Dalarnas hembygdsförbunds tidsskrift, vilken jag är redaktör för.

Vanja och jag träffades första gången 2007, då jag arbetade som byggnadsantikvarie på Länsmuseet Gävleborg. Hon arbetade då som timmerman på en fäbod i Trönö, där en ladugård var i behov av omfattande lagningar. Vanja var en av de två hantverkare som timrade och lagade ladugården. Förutom timringen jobbar hon även med finsnickeri och slöjd och alla de här ämnena gjorde att vi fick god kontakt rätt omgående.

Vanja har utbildat sig på både Sätergläntan i Dalarna och på Capellagården på Öland. Sina timringskunskaper har hon främst fått genom utbildningen Nordsvenskt timmerbyggande, som gavs av Högskolan på Gotland, men genomfördes i Järvsö, Hälsingland. Slöjd, snickeri och timring, det är fashinerande att höra om allt som Vanja jobbat med! Jag blev själv sugen på att prova på träslöjd efter att jag träffat henne.

Oftast slöjdar hon i färskt virke som hon själv väljer ut i skogen. Det gäller då att se träets former och se vad de kan lämpa sig till. Den översta bilden visar ett skåp som Vanja tillverkat till sig själv. Endast handverktyg har använts till skåpet! På skåpet står tråg som är huggna med slöjdbila och tjäckelyxa. Allt är sedan målat med linoljefärger som hon bryter själv. Även de andra föremålen på den översta bilden är tillverkade av Vanja. Särskilt mycket tycker jag om trågen, skulle gärna ha ett sådant fyllt med röda äpplen...

De nedre bilderna visar de änglaskåp som Vanja gjort. Även här har endast handverktyg använts! Det är så intressant att få en liten inblick i ett hantverk som tidigare inte varit särskilt känt för mig och jag känner mig väldigt inspirerad att få börja med mitt eget hantverk, keramiken, igen.

Alla bilder är lånade från Vanja.

Och sen blev det höst

Och så blev det höst. Dalarna är kallt. På vissa håll har det redan kommit snö. Idag åker jag på den årliga höstresan till Ingårdas Åsa för att hämta hem min keramik som jag haft i hennes butik i sommar. Om en vecka ska jag vara ledig en massa dagar för att bara arbeta med min keramik. Hurra!

Den sinnliga trädgården

För några veckor sedan besökte vi min kompis Kattis som bor en bit utanför Gävle. Hennes familjs trädgård är som en dröm, tycker jag. Den är inte så där perfekt, utan, ja, vad säger man? Sinnlig? Överallt växer det. Det är blommor, örter, grönsaker, bär och frukter. Och lite ogräs och ett gäng höns. På andra sidan vägen har hennes familj för några år sedan köpt en tomt, där bara ett uthus återstår. På tomten planeras växthus och en minihandelsträdgård. Kanske. Det gamla uthuset är fint och inte så stort. Kanske är det byggt i början på 1900-talet. Jag dreglar över världens finaste tegelhus en bit längre ner på Kattis gata. Har till och med skrivit ett brev till ägarna. Men de vill bo kvar där tills det verkligen inte går längre, sa den snälla farbrorn när han ringde upp mig. Men sen. SEN, när vi bor där, då drömmer jag om att ha ett kafé ihop med Kattis i hennes fina uthus, med den fina handelsträdgården utanför.

En annan

Här är en av de andra klänningarna efter min mormor. Den här tror jag att hon har sytt själv. Halsringningen är mycket fin men dessvärre lite sliten. Kanske måste den sys om, eller så kanske den kan lagas upp med hjälp av tyg från nedre fållen. Det man kan konstatera är dock att min mormor hade smalare överarmar än vad jag har, så ärmarna måste också sprättas upp litegrann för bästa komfort. I ryggen knäpps klänningen ihop med 12 tätt sittande knappar, som jag hade ett sjå att få på rätt plats. De få ursprungliga knappar som satt på plats när jag fick klänningen är i transparent glas och de är mycket tjusiga. Det mesta var tjusigare på 1940-talet. Helt klart.

Den viktiga dagen

Önskar er alla en fin fortsättning på Kanelbullens dag och en bra början på en ny vecka!

Karriären, del 4 - Konstlinjen i Gävle

Hösten 1996, efter en hård höst i La Borne och ytterligare en sommar på Etelhem, började jag på Konstlinjen i Gävle. Under våren 1996 hade jag kommit i kontakt med Stewen Jones, keramiker verksam i Karlstad, och under hösten blev jag inbjuden att medverka i en anagamabränning hos Stewen. Jag drejade grejerna på skolan, skickade dem med bussgods och åkte sedan till Stewen när det var dags för bränningen. Tillsammans med flera andra keramiker från hela Sverige, brände jag den vedeldade ugnen under mer än ett dygn. Det är en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma! Jag stannade kvar ända tills ugnen gick att öppna. Morteln är en mycket kär vän i köket.

1991, eller 1992, blev jag väldigt glad en morgon då jag öppnade tidningen. Ragnar Kling från Lövåsen, fyllde ett år och släkten gratulerade honom. Kände inte alls dem. Jag klippte ut bilden och bar den med mig i min plånbok i flera år. Hösten -96 hade vi en screentryckkurs med Jacob Danhard. Jag använde bilden på Ragnar på min keramik. Flickorna på de andra muggarna är min mamma och min moster när de var barn.

Skulle tro att jag drejade dessa burkar under vårterminen 1997. Mediterannean blue igen. Ligger nedpackade i en kartong i förrådet.

Under våren började jag dreja såna här skålar. Jag kallade dem Smartiesskålar. De är drejade uppochner och med dubbla väggar. Underst ligger en svart engobe och däröver en matt vit glasyr. Håller än idag!

Jag började förbereda för slututställningen. De här kannorna, plus en massa fler, var med på utställningen och jag kalllade dem Vårkannor. Mönstret är gjort med schellack som jag målade på kannorna innan skröjbränningen. Sen så torkade jag med en fuktig svamp, så mycket så att leran mellan mönstret, torkades bort en aning och en relief uppstod. Under skröjen brändes schellacken bort. Kannorna är glaserade med en ganska transparent ljusgrön glasyr. Idag har jag svårt för vita stengodsleror med ljusa glasyrer. Jag undrar hur kannorna blivit med en mörkare lera med en ljus glasyr över. Gillar kannorna!

De här tallrikarna är inte drejade under mitt år på Konstlinjen. De är tillkomna därefter, då jag i mycket liten skala startade upp min verkstad i källaren hos föräldrarna. De är nog gjorda under hösten 1997, eller kanske våren 1998. Två glasyrer på varandra. Användes flitigt under 1900-talet, ligger sedan dess nedpackade i en kartong i källaren.

Vad som hänt sedan den här tiden hände mest på Gotland. Både på Etelhem om somrarna men även i Visby resten av året, då jag under tre år utbildade mig till byggnadsantikvarie. Jag arbetar nu nästan uteslutande i lergods. Hösten 2003 blev jag medlem i Konsthantverksföreningen KNUT i Stockholm, sedan dess har jag kontinuerligt arbetat med min keramik. 2004 var jag tillbaka i min verkstad i Gävle igen och där arbetar jag sedan dess. Såklart har en hel del hänt inom mitt skapande under de här åren. På min hemsidan kan ni se hur min keramik ser ut idag.