Undrar hur det känns att bo här?

Om någon hade frågat mig för tio år sedan, hur mitt drömboende såg ut, så skulle jag antagligen ha svarat att det var ett gammalt trähus långt ute i busken eller kanske en riktigt gammal gotlandsgård i sten. Idag bor jag i en lägenhet mitt i stan och trivs bra med det.

Eftersom jag trivs så bra och inte funderar på att flytta, är jag i princip aldrig ute på Hemnet och kollar på hus och lägenheter. Men emellanåt så får jag nys om objekt som är till salu. Det här är två boenden som har kommit i min väg under den senaste tiden. Så brutalt olika och belägna på helt skilda platser i Sverige. Men så underbart fantastiskt fantastiska.

Det blir ganska tydligt, tycker jag, när jag drömmer mig bort i de här boendena, att drömboendet verkligen kan se ut hur som helst. Att jag inte innan kan säga h u r mitt drömboende ser ut. Det är sånt man bara v e t när man ser det…

Tänker att jag måste visa er de här boendena. Lite inspiration så här nu när man börjar längta efter att vintern ska övergå i tidig vår. Jag höll verkligen på att kissa på mig när jag fick se bilderna för första gången. Finns såna här boenden på riktigt?

Vi börjar med lägenheten i Gröndal i Stockholm. Nu är den såld, (till en överlycklig person, antar jag) så jag har ingen länk till annonsen.

Eller vad sägs om 850 kvm disponentvilla i Strömforsbruk i Småland? Jugend när den är som bäst. Och störst.

Alltså.

Jag och mina kollegor håller på att D Ö när vi tittar på bilderna. Håll i hatten!

Ett kärt återseende

Det är ljuset jag pratar om. Det börjar komma fram igen efter en mörk vinter. Nu står det inte på förrän det är ljust när jag cyklar hem från jobbet.

Jag drejar blomkrukor. Massor. Tänker på pelargoner. Gullar med de jag har och letar såna som jag gärna vill ha. I mars åker jag och min kompis Terés till Trädgårdsmässan. I smyg tänker jag på en trädgård, men nej, än är det inte klart med sommarhuset. Zzzzzzz…

Hoppas att ni har det bra i ljuset!

Tålamod, självförtroende och utveckling

Ända fram till i somras hade jag knappt tvivlat i min roll som mamma. För mig var det en väldigt skön känsla eftersom jag brukar kunna känna mig osäker i ganska många situationer i mitt liv. När jag nu ser tillbaka på tiden innan sommaren, så förstår jag hur jag kunde ha så gott mammasjälvförtroende. Vi hade ju världens snällaste, gulligaste, medgörligaste och gladaste barn. Det innebär inte så mycket motstånd, nej.

Sen kom trotset.

Inte nog med att man ska försöka förstå sitt barn och hur man ska handskas med det. Som mamma och pappa ställs man också inför en ny situation som man ska hitta sina roller i. Man ska hitta en gemensam väg att möta trotset. Det är inte så lätt som det kanske låter, med tanke på alla hundratals tips och råd det finns om just trots.



Jullovet var liksom trotsets crescendo. Det var ingen hejd på det hela. Ena sekunden kunde allt vara frid och fröjd här hemma, nästa sekund fick vi motta slag, skrik, hårt stängda dörrar mitt framför näsan osv, osv. Trotsanfallen var inte över på en grisblink heller, de kunde pågå upp till en halvtimme ibland.

Men något hände. Förra tisdagskvällen hade Majlis ett riktigt utbrott men allt sedan dess – i n g e n t i n g ! Det är verkligen helt otroligt. Igår kväll vid nattningen var jag helt säker på att jag hade glömt bort något viktigt moment, för allt flöt på så overkligt lätt! Plötsligt har vi fått en fantastiskt rolig och glad liten flicka. Nu kan vi fråga henne saker som typ – Ska vi borsta tänderna nu? och få svaret – Ja, det vill jag! iställer för ett totalt break down. Vi har kul ihop alla tre och kan ge och ta när vi leker.



Jag kan inte låta bli att tänka på det som min gamla bildlärare från Leksands Folkhögskola sa under en bildlektion en gång. (Och det är möjligt att jag har skrivit om detta tidigare på bloggen.) Han sa att ens skapande (och jag tänker att man kan byta ut ordet “skapande” till “livet”) kan liknas vid en trappa. När allt flyter på, svårigheter uteblir och livet leker, ja då befinner man sig i själva verket på plansteget. Det känns skönt, men egentligen står man bara och stampar på samma punkt. Man utvecklas inte och kommer inte vidare.

Men när man verkligen kämpar och sliter, när allt känns mörkt och tungt, då befinner man sig vid sättsteget. Jobbigt, men man är faktiskt på v ä g u p p å t. Man kommer framåt och man utvecklas.
Under den här hösten har jag lärt mig mer om mig själv än jag gjort på väldigt många år, även fast det verkligen har kostat på. Jag - och hela min familj - har kämpat och slitit, livet har känts tungt.

Men nu förstår jag ju,  jag var ju på väg upp.

Fler och fler, mer och mer

Enstaka former är inget för mig då jag drejar. Jag vill dreja massor av samma form! Alltid minst 20, helst 50 eller fler. Det är någonting med massproduktionen som är hela grejen med drejningen för mig. Att sitta och nöta. Och nöta. När jag efter ett tag nästan kan en form utan och innan. När alla former blir lika vida och lika höga, utan att jag mäter. Utan att jag tänker.

Det är bara genom nötning det går att lära sig ett hantverk riktigt bra, tror jag.

Vad jag tänker på när jag drejar

Idag körde jag igång årets första pass i verkstaden! Det förra passet ägnade jag åt att pimpa upp bloggen, så det var bra länge sedan jag var i min verkstad nu.

Det är skönt så här i början av året. Nu funderar jag mycket över vad det är jag ska göra inför sommarsäsongens försäljningar. Det känns som att det kommer att bli många olika typer av blomkrukor i år. Och så hoppas jag på ett nytt försäljningsställe. Idag har jag drejat några nya former som jag ska visa upp på det stället. Hoppas att jag får anledning att återkomma till detta framöver!

Idag har jag tänkt mycket på blomskott när jag har drejat. Små pelargonskott som börjar växa till sig där i början av våren. Ni vet, när snön fortfarande ligger kvar men när solen och ljuset har återvänt. Den där bästa tiden på året, när man har hela våren och sommaren framför sig.

När jag drejar tänker jag mycket på vad formen ska rymma, hur maten ska te sig i formen och var formen ska stå. Det tänkte jag även på idag och jag tänkte också mycket på sommar, soliga fönster, trädgårdar, rädisor och jordgubbar.

Och så är det det här med att kreativitet föder kreativitet. Jag tänker inte bara på keramik när jag drejar, idag har jag t ex tänkt väldigt mycket på tyger och lapptäcken också.

Imorgon åker jag tillbaka för att jobba vidare med keramiken.

När jag blir pensionär

Tänk när man blir pensionär, tänk vad mycket tid man kommer att ha. Det är just den här fritiden som jag är ute och far efter och självklart skulle jag gärna vilja ha den när som i mitt liv. Som typ nu…

Under jullovet passade jag på att lyssna på en dokumentärserie på P1 som heter Livet på hemmet och som handlar om ett gäng pensionärer på ett äldreboende i Stockholm. Ålderdomen speglas både ur de äldres synvinkel och genom personalens och anhörigas berättelser. Det är fina, sorgliga och roliga berättelser man får ta del av. Och mycket tänkvärda. Jag har funderat mycket på den där serien efter att jag lyssnat på den.

Det kan bli underbart att bli pensionär om man får ha hälsan i behåll. Sin syn och rörlighet osv. För det där jag drömmer om handlar ju till stor del om kreativt skapande och det går bara att förverkliga om jag kan röra på mina armar och fingrar och om jag kan se det jag håller på med.

Lyssna på programmet ni med.

Men om jag kommer att bli så lyckligt lottad att jag får vara frisk och något så när kry när jag blir gammal, då tänker jag att det vore väldigt kul att prova på växtfärgning. Det verkar intressant att laborera fram nya möjligheter till nya kulörer.

Den här fina härvan, eller vad det nu kan tänkas heta, räddade jag från en låda som skulle slängas på jobbet. Lådan innehöll en massa material från vad jag tror har varit en liten vandringsutställning om bland annat växtfärgning men också om traditionellt måleri. Till varje nystan finns också en förteckning som berättar hur färgerna är tillkomna. Ett fint fynd!

Fotografiet högst upp är ett av de finaste jag vet. Det föreställer Lönns-Lena i Västra Höle socken i Rengsjö, Hälsingland. Fotograf är Hilding Mickelsson, 1963. Om ni inte redan har sett Mickelssons fotoskatt, så försök göra det! Lämnar ingen oberörd.

Viktiga funderingar

Har ni läst barnboken Herr Bohm och sillen någongång? Inte?

G ö r   d e t !

Boken handlar om Herr Bohm “som inte alls är någon dum karl” men som ofta brukar fundera över livets mysterier.

I boken får Herr Bohm en idé, en fundering. Han funderar över varför inte fiskar kan leva på land. “Kan det vara så att fiskar lever i vatten mest av gammal vana?” Med den funderingen i huvudet fångar Herr Bohm en sill och vänjer den undan för undan av med vatten. Till sist kan sillen leva helt utan vatten och hänga med Herr Bohm på allehanda uppdrag om dagarna.

Hur berättelsen slutar får ni läsa själva. Texten är skriven av Peter Cohen och illustrationerna är gjorda av Olof Landström, en av mina favoritillustratörer när det kommer till barnböcker. Den här boken köpte jag för ganska precis 20 år sedan. På den tiden köpte jag massor av barnböcker, många med illustrationer av just Landström. För någon månad sedan tog jag fram boken från vår stora bokhylla och läste den för Majlis och hon gillade den jättemycket, vilket gjorde mig oerhört glad!

Just det här “Ingenting tycks för stort eller för smått för att intressera honom.” är en mening som brukar eka i mitt huvud flera gånger i veckan. För det är så jag känner med mina tankar; Ingenting tycks för stort eller smått för att fundera över. Vända och vrida på. Och det är just med ungefär samma formulering som jag och min kompis Téres brukar inleda mess med funderingar kring… just det: både stort och smått.

Till exempel brukar jag fundera rätt mycket över vad jag ska ha för mig som pensionär. Verkar vettigt? Nja.

Ni ska få höra mer en annan gång.