Vårens doft

Visst är väl våren här nu? Jo, så är det. Absolut!

När alla visningar var över kunde jag äntligen plantera om mina blommor och även sätta alla små skott i krukor. Det känns alltid så speciellt att göra det. Hoppfullt på något vis! Vi kommer att mer än fördubbla antalet fönster när vi flyttar och då gäller det att ha bullat upp med nya blommor!

Jag har letat upp alla mina gamla loppiskrukor från Bo Fajans, Uppsala Ekeby och Steneby. Oftast saknas de svarta faten till de gamla krukorna man hittar på loppisar. Ett litet fat går kanske sönder lite lättare än en kruka, vad vet jag. Ibland är krukorna kompletta med fat men då blir priset därefter; en liten förmögenhet. Jag har en hög med egna svarta fat så jag kan få krukorna kompletta igen!

I krukorna sätts pelargoner. Alltid. De är finast, tycker jag. Det är så härligt att gå och plocka med bladen och titta på nya små knoppar. Och sen, ja, sen får man njuta av alla de olika blommorna. Och doften; sommar, dåtid och trygghet.

Mina nerver, mina nerver...

I´m back! Dock lite stukad efter att lägenhetsaffären inte riktigt gick som jag hade hoppats. Precis när jag skulle sälja min lägenhet blev det totalt stiltje på lägenhetsmarknaden över 2:or. Allt medan stadens 1:or budades upp flera hundra tusen. Vi visade lägenheten 4 gånger och till sist fick jag ge med mig och gå ner från utpriset för att sälja till en rätt humorbefriad kille. Det visste jag ju inte då, men det upptäckte jag snart när vi skrev kontraktet i fredags. Så trots att lägenheten såldes till sist kan jag inte känna mig riktigt glad än. Killen var liksom helt kall, drog inte på munnen en enda gång. En sån där person som käkar upp all energi som finns i ett rum... MEN! Han ska spara köket, så det ska jag försöka tänka på mer än på hans torrhet!

Livet går ju trots allt vidare, det är bara en lägenhet. Vi tar det lugnt. Kanske börjar jag sy något i veckan. Och jag börjar tänka på vårt nya boende allt mer. Hur skönt det ska bli. Hur fint det kan bli! Majlis är glad mest hela tiden. Gladast när hon får studsa upp och ner i sin hoppgunga!

Att kränga en lägenhet kräver en paus

Det behövs många färska blommor när man ska kränga iväg en lägenhet! Den senaste veckans fokus har legat vid att städa lägenheten inför visningar. Däremellan har vi försökt att inte röra till allt för mycket. Aldrig hade jag trott att jag skulle tänka så giriga tankar som jag gör nu. Först: -Jag blir nöjd med utpriset. Sen: - Om den går upp si och så mycket kan vi ha den här tapeten i inre hallen. Sen: - Om den går upp ännu mer kanske jag kan lösa in lånet på bilen... Johan kanske kan få ta körkort... Vi kanske har råd att köpa nya köksstolar...

Det här håller på att stiga mig åt huvudet!

Jag behöver en paus från bloggen tills det här spektaklet är över. Kanske längtar jag tillbaka innan dess, kanske blir det lite längre. Men jag kommer tillbaka! Tills vi ses igen önskar jag er först och främst en trevlig och skön helg och sen en fin ny marsvecka!

Undrar hur det känns att bo här? Del 4

Det här lilla gårdshuset hör till Dybeckska gården, eller Haegerstrandska gården som den hette från början, om jag inte minns fel. Gården byggdes upp i början på 1870-talet, efter att stadsbranden hade tagit stora delar av Gävle 1869. I det lilla huset fanns en tvättstuga från början och alldeles säkert någon form av bostad på ovanvåningen. Kanske för tjänstefolket som arbetade för familjen i huvudbyggnaden? Den ser ni direkt till höger om det höga planket på första bilden.

För ungefär 10 år sedan funderade jag mycket över hur det skulle vara att bo på övervåningen i det lilla huset. Ovanpå Posas cykelverkstad. Huset var i dåligt skick och man kunde se att inget var gjort åt lägenheten där ovanpå. Jag drömde om en liten 2:a med egen ingång och inga grannar. Med en vedspis i köket och kakelugnar i de andra rummen. Med ådringsmålade snickerier och knarrande gamla brädgolv som kanske var täckta med fina mönstrade linoleummattor. Funderade över hur det såg ut där uppe.

För några år sedan var jag, som antikvarisk kontrollant, inblandad i yttre renovering av såväl gamla stallet som huvudbyggnaden på gården. Jag fick komma in i det lilla huset som då hade ställts i ordning till kontor till fastighetsfirman som äger gården. Jag blev besviken. Det var så hårt renoverat där inne. Perfekt liksom. Absolut ingen charmig patina kvar. Och lite trist med de allra vanligaste standardtapeterna som brukar användas vid renoveringar av äldre interiörer. Men jag gillar fortfarande gården och att själva byggnaden fortfarande ser så ruffig ut. Huvudbyggnadens väldiga våning fick jag också gå in i. Där finns inredning av Ferdinand Boberg. Jag höll på att få dåndimpen. Men det är en helt annan historia som möjligen kan berättas en annan gång!

Hej verkstad, trevligt att ses igen!

I torsdags checkade Majlis och jag in i föräldrarhemmet, alltså hemma hos mormorn och morfarn. På uppfostringsanstalten. Under de senaste veckorna har nattrutinerna galopperat iväg till nivåer som varken hon eller ännu mindre någon annan egentligen klarar av. Eller vad sägs om mat varje halvtimme och däremellan sprattel och skrik?

Det där var vi alltså tvugna att bryta så vi fixade oss ett miljöombyte. Det gick faktiskt bättre än vad jag trott och efter tre nätter kom vi hem igen igår. Nu kan hon sova själv hela natten med avbrott för ett mål mat! Vagnen är räddningen just nu. Kanske blir det en vana, just nu bryr jag mig inte om det!

När vi var på uppfostringsanstalten passade jag på att kvarna lite lera. Har gjort det några gånger sedan jag slutade dreja förra sommaren, annars finns ju en risk att den börjar hårdna där inne och det skulle sannerligen inte vara roligt! Hejjade lite på verkstaden också, kollade in alla slumrande verktyg och burkar. Än vågar jag inte börja dreja, min handled är inte helt ok, men jag känner att den blir bättre och bättre!

Meh! Vad är detta? Jo, under tiden jag varit borta därifrån har några ytor blivit upptagna av annat än keramik och lera. En gigantisk tågbana har byggts upp. Visserligen uppbyggd så sent som förra helgen när brorsbarnen var hemma. Men nu får jag nog försöka komma igång med keramiken snart, annars vet man inte vad som finns kvar av verkstaden nästa gång jag tittar ner där igen...

Om att avpersonifiera ett hem

Den här trenden som råder inför försäljning av lägenheter. Avpersonifieringen. Tomt ska det vara. Allra helst inte en endaste pinal. Har folk verkligen så dålig fantasi att de omöjligen kan sätta sig in i hur det är att bo på ett ställe där lite för mycket personliga ting fortfarande finns kvar vid visningstillfället?

Så här tom var min lägenhet då den fotades inför försäljning. På ytan alltså. I garderober, klädkammare och skåp trängs allsköns bråte som måste bort inför visningen. Annars kanske inte spekulanterna kan tänka sig in i hur deras kläder kommer att te sig på galgarna och hyllorna i garderoberna...

Undrar hur det känns att bo här? Del 3

Ja, hörrni, den tanken har sysselsatt min annars rätt lågpresterande hjärna i några veckors tid nu. Lägenheten som var till salu. Vi var där. Det var en massa andra personer också. Personer som kliade sig på hakan och funderade över vilka väggar de skulle riva om lägenheten blev deras. Som skulle ta bort både serveringsgång, klädkammare och jungfrukammare till förmån för ett stort, luftigt och frescht kök...

Det otroliga hände! Vi var de enda som budade på lägenheten. Eller ja, det gjorde vi ju inte, eftersom vi var de enda! Vi fick den! Vi kommer att flytta till den! Lägenheten som har så många fina detaljer som vi verkligen uppskattar! Fina gamla mattor i garderoberna, en serveringsgång och breda fönsterbänkar i ljusgrön marmor! Och tapeten med krukor... kanske är den menad till en keramiker?

Här har Bernt och hans familj bott sedan 1958. Huset byggdes 20 år tidigare. Nu är Bernt borta men hans dotter bor i lägenheten ovanpå vår. På vinden finns ett stort torkrum med brädgolv. Herregud, jag myser ihjäl mig! Jag kommer att få många anledningar att återkomma till vårt nya boende här i bloggen!

Med anledning av vår kommande flytt och vårt nya boende skapar jag en ny kategori som heter Hemma hos oss. Den tidigare Hemma hos mig har ju handlat om min nuvarande lägenhet. Min lägenhet. Men den här nya... vår lägenhet!

Med smak från förr

Jag har fått låna en liten anteckningsbok från min moster. Det har tillhört min mormor. I den varvas korta noveller, poem, minnesanteckningar och kakrecept. Känns fint att tänka på att det är min mormor som ligger bakom alla de där bokstäverna och raderna. Jag undrar om hon hade fler anteckningsböcker eller om det här var den enda?

Recepten andas dåtid. Måtteneheterna är punschglas och lagom. Inte sällan ska bakverken gräddas i medelmåttig ugnsvärme. Än har jag inte testat något recept, men jag är lite sugen på de här: Mariebakelser.

Mariebakelser enligt Siri Lindén

3 ägg

3 punschglas socker

dito mjöl

2 punschglas kallt skirat smör

Vaniljsocker efter smak

Gräddas i plättpanna i varm ugn. Garnera med skållas och skuren mandel.

Lite om min morfar

Josef Lindén, född 1900, det var min morfar det. Han är död sedan 20 år nu, men jag kan ändå minnas honom rätt väl. Bilden ovan är från hans värnplikt och bör således vara tagen under sent 1910-tal. Morfar är andra man från vänster i övre raden. Tjusigt, tjusigt!


Morfar var jordbrukare i hela sitt liv. Odlade potatis och grönsaker och jobbade också en hel del i skogen. Jagade gjorde han också. Mest älg.

När han var kring 80 år fick han amputera ett ben. Det hindrade honom dock inte från att jaga. Kan fortfarande minnas ett tidningsreportage i en av lokaltidningarna. Artikeln handlade om morfar och hur han skjutit någon riktigt stor älg och hur han typ kunde höra hur gräset växte! En gång fick jag och min kusin Mona en varsin hartass av morfar. Riktigt läskigt och gulligt på en och samma gång.

En annan gång, han var säkert 85 då, cyklade han till skogen för att knycka näver. När han kom hem igen hade han tappat skon på foten som var en protes. Min moster blev galen, fattade att vem som helst som hittade skon skulle veta att den tillhörde Josef Lindén. Tjyven Josef som var ute och tjyvade näver utan tillstånd. - Nu är det du som cyklar tillbaka och hittar skon, sa hon till morfar. Och han cyklade iväg och han hade skon med sig när han kom hem igen!

Han slöjdade i näver och i trä. Stora kånkar, små väskor och tråg. Det hade varit riktigt kul om han levat nu. Vi hade haft en hel del gemensamt, kan jag tro. Gamla byggnader, slöjd och livet förr. Om han kan se mig från himlen tror jag att han gillar det jag sysslar med!