Ja, det var länge sedan nu, kanske någon gång i höstas, som jag berättade att jag skulle lätta på trycket i mitt stövelförråd. Sedan dess har flera par hittat nya ägare bland mina närmaste vänner. Tre par finns dock fortfarande kvar hos mig. Finfina skor så här framåt vårkanten! Kanske passar de dig? Du hittar dem på Utvalt. Om de inte försvinner därifrån innan 15 februari kommer jag antagligen att lägga ut dem på Tradera. Skynda fynda!
fredag 28 januari 2011
Nytt på fötterna?
Ja, det var länge sedan nu, kanske någon gång i höstas, som jag berättade att jag skulle lätta på trycket i mitt stövelförråd. Sedan dess har flera par hittat nya ägare bland mina närmaste vänner. Tre par finns dock fortfarande kvar hos mig. Finfina skor så här framåt vårkanten! Kanske passar de dig? Du hittar dem på Utvalt. Om de inte försvinner därifrån innan 15 februari kommer jag antagligen att lägga ut dem på Tradera. Skynda fynda!
onsdag 26 januari 2011
Snabbspolning framåt
Ok, nu börjar jag förstå det där folk brukar säga till småbarnsföräldrar: - Ta vara på tiden, det går så fort!
Alldeles nyss nyfödd och nu redan en liten människa. Den gigantiska hättan som jag köpte i höstas, sitter nu snart som ett korvskinn... Och det lilla livstycket, inköpt vid samma tillfälle, tänkte jag skulle vara så perfekt i sommar. Gulligt när hon sitter där i vagnen, tänkte jag. Ja, ni ser ju själva, det blir något annat linne i sommar, tror jag...
Nu står det väl inte på förrän vi går hand i hand, hon och jag, på väg till första skoldagen.
måndag 24 januari 2011
Man kan ju alltid hoppas
Börjar det bli vår nu? Isen har i alla fall smält lite från ån och det droppar från taken. Jag har bytt till en tunnare jacka och Maljis har inte så många filtar i vagnen längre. Min vårlängtan är svår i år, kanske för att vi är inne så mycket om dagarna nu. Den dagliga promenaden räcker liksom inte till, jag vill ha mer ljus och mer värme!
När vi är hemma plockar vi lite med vissnade gamla pelargoner. Vi pratar, sjunger och försöker leka lite. Jag längtar mycket efter leran och efter att dreja. Tänker på vad jag ska göra när jag väl sitter där igen. Tänker att jag ska ta det lugnt när jag återigen börjar. Ja, jag ska sannerligen njuta av den stunden!
Och så inspireras jag av vackra bilder hos Fröken Ö, Malin Bohm, Ä I A Gart och hos Krickelin-Krickelin. Kanske kan man få till bilderna lite så där genom tipsen som Underbara Clara lämnar här?
fredag 21 januari 2011
Orsaken
När jag var kring 23 jobbade jag en massa säsonger på en tulpanodling utanför Gävle. Faktiskt Sveriges största på den tiden och bland de allra största i hela världen. Hela dagarna skördade och packade jag tulpaner. I fler än 15 växthus växte tulpanerna och på den tiden kunde jag namnen på säkert över 20 olika sorter.
Det var ett hårt jobb. Ofta var växthusen kalla för att tulpanerna inte skulle slå ut för fort. När man skördar tulpaner lägger man dem över ena armen, i mitt fall var det den vänstra. Så fyller man på tills det är helt fullt, typ ända upp till hakan. Befann jag mig då längst in i en gång och såg att det återstod ungefär 10 tulpaner att plocka, ja, då plockade jag dem oavsett hur mycket jag hade på armen. Det var jobbigare att gå ut och tömma tulpanerna i en låda än att stå där med hur många som helst på armen. Tyckte jag då. Skulle jag nog inte ha tyckt idag.
Vet inte hur många gånger tanterna sa till oss yngre att ta det lugnt och inte bära för tungt eller ha för många tulpaner på armen. Men när man är 23 och pigg och fräsch, ja, då känns det ju allt lite avlägset att tänka på att man skulle kunna få ont av att köra på. Som om detta inte var nog så arbetade man på ackord när man packade tulpanerna till buketter. Självklart ville jag ligga på det högst ackordet...
Åren gick och jag började med keramik och har väl haft problem med handlederna till och från, men aldrig så väldigt mycket som en termin under min keramikutbildning i Leksand. Då trodde jag faktiskt att jag skulle få sluta för jag hade handledsinflammation och kunde inte dreja. Och så i höstas drog jag igång den där virkningen från helvetet. Mormorsrutefiltprojektet. Då fick jag ONT i handlederna, särskilt den vänstra. Efter flera läkarbesök vet jag nu att min vänstra handled har det här felet. Läbbiga grejer, tycker jag!
Den sista januari ska handleden opereras, man karvar helt enkelt upp lite och lättar på trycket och syr sen igen det hela. Typ. En enkel operation som bara tar 10 minuter. Enkel men ack så viktig för mig. I mars kanske jag kan börja dreja igen!
måndag 17 januari 2011
Om mitt kök. Om tekannorna.
Mitt kök. Nu tar jag och knyter ihop påsen på temat Mitt kök och vad som gömmer sig i skåpen. Vi har kommit till tekannorna och de står högst upp på skåpet. Jag tror att där ursprungligen varit ännu en del med dragskåp, något lägre än själva huvudskåpen och med helt vertikal front. De är kvar på motstående sida i mitt kök.
Tekannorna ja, jag använder de nästan aldrig. Tycker det verkar så mysigt när folk använder tekannor vid sitt tedrickande men jag är väl helt enkelt inte en så stor tefantast... Men desto roligare är det att göra dem. En verklig utmaning eftersom det är så mycket som man ska tänka på. Hur pipen är placerad i förhållande till den övre kanten i öppningen. Hur pipens yttersta ska formas för bästa tänkbara hällförmåga. Hur locket ser ut, hur det ligger och hur lätt det är att lyfta på. Själva tekannehuset får inte vara för stor och inte heller för tung förstås, man ska ju orka lyfta tekannan även när den är fylld... Slutligen - och inte minst - är det viktigt med handtaget, vilken tyngdpunkt det har, hur det är placerat och hur det känns i handen...
Jag gör nästan alltid mina tekannor med små hål vid pipen. Dessa fungerar som tesil. Ibland använder jag bambuhandtag, ibland drar jag hänkeln.
Tekannorna ja, jag använder de nästan aldrig. Tycker det verkar så mysigt när folk använder tekannor vid sitt tedrickande men jag är väl helt enkelt inte en så stor tefantast... Men desto roligare är det att göra dem. En verklig utmaning eftersom det är så mycket som man ska tänka på. Hur pipen är placerad i förhållande till den övre kanten i öppningen. Hur pipens yttersta ska formas för bästa tänkbara hällförmåga. Hur locket ser ut, hur det ligger och hur lätt det är att lyfta på. Själva tekannehuset får inte vara för stor och inte heller för tung förstås, man ska ju orka lyfta tekannan även när den är fylld... Slutligen - och inte minst - är det viktigt med handtaget, vilken tyngdpunkt det har, hur det är placerat och hur det känns i handen...
Jag gör nästan alltid mina tekannor med små hål vid pipen. Dessa fungerar som tesil. Ibland använder jag bambuhandtag, ibland drar jag hänkeln.
Två väldigt tidiga tekannor som jag har gjort, båda under min studietid på Hantverkets Folkhögskola i Leksand i början av 1990-talet, eller kanske under mitt studieår på Konstlinjen i Gävle något år därefter. Båda är i stengods och de är brända i en vedeldad saltugn. Gillar den övre väldigt mycket, den är rustik och riktigt... tekannig! Den undre är väldigt liten men fin på sitt sätt.
En tekanna i lergods som jag gjort. Gillar verkligen den olivgröna kulören som har hängt med mig ända sedan jag började med lergods 1995.
Den här tekannan har Christine Pedley, La Borne, Frankrike, gjort. Jag fick den av henne när jag skulle åka hem efter hösten som jag tillbringat hos henne och jobbat för henne. Stengods och bränd i gasugn med salt.
I flera år har jag önskat mig en tekanna från Karin Nyström, men jag verkar aldrig komma till skott. Älskar hennes former och vackra glasyrer!
Om du vill lära dig mer om lera och drejning så rekommenderar jag dig att gå in på den här sidan. Det är Mats Svensson, keramiklärare vid Hantverkets Folkhögskola, som genom korta filmer visar på allt från knådning till centrering och drejning.
En tekanna i lergods som jag gjort. Gillar verkligen den olivgröna kulören som har hängt med mig ända sedan jag började med lergods 1995.
Den här tekannan har Christine Pedley, La Borne, Frankrike, gjort. Jag fick den av henne när jag skulle åka hem efter hösten som jag tillbringat hos henne och jobbat för henne. Stengods och bränd i gasugn med salt.
I flera år har jag önskat mig en tekanna från Karin Nyström, men jag verkar aldrig komma till skott. Älskar hennes former och vackra glasyrer!
Om du vill lära dig mer om lera och drejning så rekommenderar jag dig att gå in på den här sidan. Det är Mats Svensson, keramiklärare vid Hantverkets Folkhögskola, som genom korta filmer visar på allt från knådning till centrering och drejning.
torsdag 13 januari 2011
Om mitt kök. Om skålarna och faten.
Mitt kök. I de vänstra dragskåpen finns skålarna och faten, tallrikarna och burkarna. Här finns både handdrejat och industiellt framställda former. Många loppisfynd blandat med min egen keramik och keramik från vänner och keramik som jag längtat efter och till slut köpt.
Bland skålarna tenderar mycket till att vara prover som jag gjort. Testat en ny engobe eller en ny glasyr. Några är andra sortering men som jag ändå inte haft mage att slänga bort eller sälja som just andra sortering. Här finns också skålar som jag inte använt på de senaste 10 åren men som liksom ändå måste stå där för att jag gillar dem! Så är det med de tre översta skålarna på mittenbilden. De två undre gjorde jag för 15 år sedan då jag gick på Konstlinjen i Gävle, den översta är en Harry Stålhane, tror jag. De gröna faten till höger är från Gefle. Godset är så där sprött som bara gammal keramik kan vara. Älskar ljudet av det där spröda. En dag vill jag ha en sommarstuga fylld av såna gamla skålar och fat.
Ett litet spillekum av mig. Rymmer precis 1 dl. Känns lite extra roligt att baka när man använder det. Under ett litet, litet kattfat som jag gjort för många år sedan. Perfekt att använda när man, som jag, bara äter pyttelite yoghurt.
Turkos trave med skålar från IKEA underst, från Ingela Karlsson, Fide Fajans där över. Den blå där över är från Uppsala Ekeby. Tunn och skör men används ofta ändå. Överst en till liten skål från Ingela Karlsson. I bakgrunden en skål från danska Nina Lund. Jag fick den när jag skulle åka hem från La Borne. Hon hade just bränt den i sin stora vedeldade ugn. Hon var jättenöjd med den men jag fick den! Jag var så glad! Över den skålen jag räddade från att krossas. Mats Svensson, keramikläraren på keramiklinjen på Hantverkets Folkhögskola, skulle precis hiva iväg den. - Stopp! skrek jag och så fick jag den!
Tallrikar från Svein Hjort Jensen, La Borne, Frankrike. Används nästan varje dag och jag är så rädd om dem. Stengods när det är som bäst!
Gamla, gamla grejer från mig. Den skurna skålen är bränd i en gasugn och tillhör en av de grejer som jag aldrig använder. Nästan. Men den är så fin med sin askglasyr! Där bakom syns två skålar med lock som jag gjorde i Leksand. Brända i vedeldad saltugn och perfekta till löksoppa! Här underst en burk med lock som Christine Pedley, La Borne har gjort och bredvid den en liknande som jag gjorde sen för jag var så inspirerad! Används ofta till mat och matförvaring. Känner mig väldigt sinnlig när jag har dem på bordet!
Ett litet spillekum av mig. Rymmer precis 1 dl. Känns lite extra roligt att baka när man använder det. Under ett litet, litet kattfat som jag gjort för många år sedan. Perfekt att använda när man, som jag, bara äter pyttelite yoghurt.
Turkos trave med skålar från IKEA underst, från Ingela Karlsson, Fide Fajans där över. Den blå där över är från Uppsala Ekeby. Tunn och skör men används ofta ändå. Överst en till liten skål från Ingela Karlsson. I bakgrunden en skål från danska Nina Lund. Jag fick den när jag skulle åka hem från La Borne. Hon hade just bränt den i sin stora vedeldade ugn. Hon var jättenöjd med den men jag fick den! Jag var så glad! Över den skålen jag räddade från att krossas. Mats Svensson, keramikläraren på keramiklinjen på Hantverkets Folkhögskola, skulle precis hiva iväg den. - Stopp! skrek jag och så fick jag den!
Tallrikar från Svein Hjort Jensen, La Borne, Frankrike. Används nästan varje dag och jag är så rädd om dem. Stengods när det är som bäst!
Gamla, gamla grejer från mig. Den skurna skålen är bränd i en gasugn och tillhör en av de grejer som jag aldrig använder. Nästan. Men den är så fin med sin askglasyr! Där bakom syns två skålar med lock som jag gjorde i Leksand. Brända i vedeldad saltugn och perfekta till löksoppa! Här underst en burk med lock som Christine Pedley, La Borne har gjort och bredvid den en liknande som jag gjorde sen för jag var så inspirerad! Används ofta till mat och matförvaring. Känner mig väldigt sinnlig när jag har dem på bordet!
tisdag 11 januari 2011
Om mitt kök. Om muggarna.
Mitt kök. Ena skåpet är fyllt av muggar. Muggar fyllda av minnen. Alla har sin historia och varje gång jag ser en mugg minns jag en speciell tid, en person eller kanske en händelse. De allra flesta muggar jag har framme nu är i lergods. Har vant mig vid det spröda godset, kan handskas med det. Men ibland saknar jag det stabila och hårda stengodset. Kanske går jag tillbaka till det någon gång eller så stannar jag troget vid lergodset. Ingen vet.
Här står Mettes höga tekoppar med rosenmönster. De gjorde hon sommaren då vi jobbade ihop på Gotland. Tänk vad kul vi hade den sommaren, Mette och jag! Mönstret är inspirerat från ett stickmönster från Yllet. Muggarna i förgrunden är loppisfynd. Den turkosa har ett "S" i botten och de små gullpluttarna med blommorna på är från Arabia.
Här finns en karaktäristisk Åsa Olofssonmugg. En klassisk monstermugg! Vi har jobbat många somrar ihop på Gotland och Åsa har inspirerat mig mycket. Hon var också den som fick mig att begripa lite mer om lergods. En mugg att bli glad av!
Här finns en karaktäristisk Åsa Olofssonmugg. En klassisk monstermugg! Vi har jobbat många somrar ihop på Gotland och Åsa har inspirerat mig mycket. Hon var också den som fick mig att begripa lite mer om lergods. En mugg att bli glad av!
En liten mugg av Emma Bjarnegård som jag också jobbat med under flera somrar på Gotland. Liten men naggande god att dricka kaffe ur!
En mjuk och varm glasyr på muggen som Svein Hjort Jensen i La Borne, Frankrike, har gjort. Den är skön och lite hal att hålla i och kanske är det den muggen jag är mest rädd om av alla mina muggar. De flesta går ju att, relativt enkelt få tag i igen, men här blir det svårare. De grönprickiga muggarna till vänster används ofta till kaffe.
En mjuk och varm glasyr på muggen som Svein Hjort Jensen i La Borne, Frankrike, har gjort. Den är skön och lite hal att hålla i och kanske är det den muggen jag är mest rädd om av alla mina muggar. De flesta går ju att, relativt enkelt få tag i igen, men här blir det svårare. De grönprickiga muggarna till vänster används ofta till kaffe.
Andra muggar från La Borne. De här har Christine Pedley gjort. Det var hos henne jag jobbade en hel höst 1996. En hård höst. Fuktig kall och mörk. Men muggarna gör mig glad och får mig ändå att minnas tiden som... bra och lärorik. Det var Christine som lärde mig se hänklar på ett nytt sätt. Om det har jag skrivit här.
Fassettskurna små muggar av mig själv. Använder dem aldrig men har inte heller mage att packa ner dem i en kartong och förpassa dem till källaren. Där finns en massa andra muggar som väntar på att återigen se dagens ljus. De kommer att få vänta för dagens ljus får de nog inte se förrän vi bor större och har fler skåp... Den lilla muggen till vänster har Åsa Lindström gjort.
Den ljusa muggen med blå ringar är den jag använder mest nu. Har svårt att slita mig från den. Vissa morgnar tvingar jag mig till att ta en annan mugg, bara för att. Den här muggen är enkel, har perfekt storlek, skönt handtag och skön kant. En av mina bättre muggar, tänker jag.
Fassettskurna små muggar av mig själv. Använder dem aldrig men har inte heller mage att packa ner dem i en kartong och förpassa dem till källaren. Där finns en massa andra muggar som väntar på att återigen se dagens ljus. De kommer att få vänta för dagens ljus får de nog inte se förrän vi bor större och har fler skåp... Den lilla muggen till vänster har Åsa Lindström gjort.
Den ljusa muggen med blå ringar är den jag använder mest nu. Har svårt att slita mig från den. Vissa morgnar tvingar jag mig till att ta en annan mugg, bara för att. Den här muggen är enkel, har perfekt storlek, skönt handtag och skön kant. En av mina bättre muggar, tänker jag.
Högt upp i muggskåpet står småkannorna och där över de större kannorna. Den lilla längst till vänster har Christine Pedley gjort. Kannan invid kommer från Gustavsberg, nästa är "Dill" från Uppsala Ekeby. Längst till höger en liten kanna från Gefle porslin, tror jag. Små kannor är gulliga och användbara, tycker jag.
söndag 9 januari 2011
Om mitt kök. Om kök.
Mitt kök. Det bästa med hela min lägenhet. Hur jag ska kunna skiljas från det här köket, ja, det är en gåta. Nu är jag inte precis på väg att ta adjö av mitt kök, men inom en överblickbar framtid kommer vi säkert att flytta till något större. Emellanåt kan jag nästan gripas av panik när jag tänker på bristen på gamla fina bevarade kök. Hur ska jag någonsin kunna flytta till en lägenhet eller hus med lika fint kök som jag nu har, det har jag tänkt många gånger.
Tänk vad lättad jag blev då jag för något år sedan såg att Kvänum gör nya kök inspirerade från 1940-1960-talens stil. Nya, gamla kök men med dagens finesser. Köket på bilden ovan finns i tre olika kulörer och jag skulle lätt kunna tänka mig detta som påminner om mitt eget kök!
Är man tillräckligt händig bygger man ett kök själv eller som här, kompletterar ett redan befintligt. Om ni vill titta på och låta er inspireras av många fina gamla kök, klicka er då in på Länsmuseet Gävleborgs byggnadsantikvariers kökskatalog som ligger på museets Facebooksida.
onsdag 5 januari 2011
Om ett litet ansikte
Tidigare, när jag var under 30 var jag säker på att jag aldrig ville ha barn. Förberedde till och med min mamma på att hon aldrig skulle bli mormor. En av de största anledningarna till att jag inte ville ha barn (tänker jag nu) var nog mitt dåliga tålamod. Tänkte att jag skulle drabbas av psykbryt med en gråtande unge.
Åren gick och jag ändrade mig. Nu finns Majlis. Mitt tålamod är fortfarande väldigt dåligt. Intressant då att upptäcka att mitt eget grinande barn inte är stressande utan mer bara... fint. Att det där lilla ansiktet kan uppvisa så många miner. Nya varje dag. Tur man kan ändra sig...
lördag 1 januari 2011
Om den sista och om den första
2010 års sista klädinköp blev det här förklädet från Erikshjälpen. Jag känner mig som en Babuschka med det på. Det är så fint med sina små, små veck och sitt blommönster. Men jag undrar; hur behåller man de där vecken även efter en tvätt? Någon som vet?
Under januari ska jag utmana mig själv med ett köpstopp. Inga små bodys för 15 kronor från Myrorna, inga fler naturfärgade läderväskor från Erikshjälpen. Inga stövlar. Inget annat heller. Det borde väl inte vara så svårt att avstå från alla de där småinköpen? Och alla de större? Blott för en månad? Men vi får se. Som sagt, det är en utmaning!
Under januari ska jag utmana mig själv med ett köpstopp. Inga små bodys för 15 kronor från Myrorna, inga fler naturfärgade läderväskor från Erikshjälpen. Inga stövlar. Inget annat heller. Det borde väl inte vara så svårt att avstå från alla de där småinköpen? Och alla de större? Blott för en månad? Men vi får se. Som sagt, det är en utmaning!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)