2012

Året är snart till ända. Här är lite av det som 2012 bjöd mig.

Jag sydde några fina blusar till Majlis i början av året. Hon lekte med sina dockor och hon började på förskolan. Det känns som tusen år sedan nu.

Även under vinterhalvåret är jag ibland ute och åker runt i länet i mitt jobb. Här är en vy som jag fångade på väg hem från Alfta i februari.

Jag tog ledigt från jobbet under en vårvecka och drejade inför en stor beställning till sommaren. Roligt med beställningen men herrejävvlarr vad jag drejade. Det var nästan inte kul att känna en sån press. Men det blev riktigt bra till slut!

Sen blev det äntligen sommar. I jobbet höll jag en vandring i spåren av de kulturhistoriska skyltar som jag jobbar med. Jag ordnade ett fint trädgårdsseminarium på en hälsingegård. Jag besökte några av hälsinglands hembygdsgårdar. Hälsingegårdarna förklarades som världsarv!

Jag fick äntligen semester och vi åkte till Hälsingland och bodde på en hälsingegård, precis som förra sommaren. Majlis badade ute för första gången i sitt liv.

Anna och jag åkte på en fantastisk loppistur. Jag gjorde saft.

Mest regnade det. Hela tiden. Plötsligt var det höst och allt kändes bara jobbigt. Jag vilade från bloggen ett tag.

I oktober fyllde Majlis två år och vi ställde till med ett litet kalas. Två år! Vi har en liten människa här hemma som springer omkring och säger en massa kul grejer hela tiden. Som har finurliga funderingar, som älskar sina dockor Sigge, Siv, Anette, Hille, Bosse, Lisa och Anna. Som tycker mycket om böcker och som har provat pottan på riktigt en gång. - Malis stoooor flicka, som hon själv säger. Hemskt kul person!

Jag började, i brist på annat kreativt sysslomål, att virka en sjal. Allt enligt Malins beskrivning som jag efter många om och men förstod. Nu fattas bara det där sista. Hoppas jag får till det hela innan jag ska börja jobba igen efter nyår.

Finfredagar. Stickade koftor och gamla kläder. Vad skulle hösten vara utan dessa inslag?

Och nu är det vinter. Jullov. Johan och jag vill helst bara slappa i en varsinn soffa men Majlis kan inte sitta stilla en längre stund (läs: 3 sekunder). Nästa jul kanske...

2012 tar snart slut. Inte mig emot. Det har inte varit något toppår för mig, även fast bilderna kanske får det att se ut så. Jag hoppas mycket på 2013 som ett bättre år. Jag ska jobba mer med min keramik och jag ska jobba mer med mig själv.

Hoppas ni vill hänga med mig nästa år också! Jag har så många kloka och fina bloggläsare, många som jag liksom tycker att jag känner nu efter flera år! Ett riktigt GOTT NYTT ÅR önskar jag er!

Dä en häst!

Jo, visst! Här på gardinen ser vi en häst!

Dä en spindel!

Dä en spindel!

Det är så roligt att höra om alla de här funderingarna som finns hos vår lilla 2-åring. Igår pratade vi om att spindlar sover under jorden på vintern. För att det är för kallt för dem att vara ute i snön. - Inga gummistölval!, sa hon på det.

Såklart! Inga konstigheter.

En synnerligen GOD JUL önskar jag er!

Igår köpte vi en julgran. Den första jag haft själv sedan jag precis flyttat hemifrån 1991. Sedan dess har jag knappt haft något julpynt alls hemma. Julen har liksom aldrig riktigt varit min grej. Men nu... plötsligt känns det viktigt med julgrejer, med en julgran. Det tycker jag själv och det tycker jag för Majlis skull.

Jag kan fortfarande minnas det där pirret i magen kvällen före julafton, då mamma bar upp den stora lådan med julgranspyntet i. Det där kära återseendet av den där lilla, lilla gulliga tomten som jag fått av farmor. Den där andra garnflickan som också brukade få hänga i granen... Det är ju så jag vill att det ska bli för Majlis också.

Lägenheten är städad. Julklapparna är inslagna. Barnet sover sedan länge. Det är lugnt och skönt.

Jag önskar er alla en riktigt fin jul!

Kakans dag

Den 18 december var det Kakans dag, allt enligt ett väldigt viktigt dokument som vi har utskrivet på mitt jobb. Dokumentet innehåller alla möjliga dagar under ett helt år. Dagar som Fettisdagen, Kanelbullens dag, Gräddtårtans dag, Värnlösa barns dag och många, många fler. Det är en speciell dag näst intill varje dag, visste ni det?

Vi var några stycken på min avdelning som hade bespetsat oss på Kakans dag i flera veckor och äntligen var det dags! Vi bjöd in till kafferep men för att få vara med var man tvungen att bidra genom att baka något själv. Finurligt, tyckte vi. Tänk så mycket gott vi skulle få in. Det var alltså så det gick till när vi satt och valde mellan 14 olika sorters kakor i tisdags... Där var jitterbuggare, brysselkex, kolachokladkakor, rullrån, korintkakor, nougatkakor, nöttoppar och mycket mer...

Självklart bjöd Daniel även på stenkakor, precis som han brukar dagar som den här. Dagen till ära spelades den gamla slagdängan Bullfest, bullfest hela dan. Nu har vi börjat ladda inför Fettisdagen som infaller den 12 februari nästa år. I början av mars kommer vi att köra skottbytardag igen.

Jag har tidigare berättat om våra bra påhitt på jobbet här, här och här.

Johans koftor, del 3

Den här grönbeiga koftan är helt klart bland de snyggaste han har! Den är virkad och sitter helt perfekt på honom! Jag tänker 1960-tal. Kan jag ha rätt där? Den är stadig och blank i kvalitéten. Han hittade den på Erikshjälpen för omkring 60 kronor.

Den här bruna är också lite stilig med sin mockaframsida. Ett mellanting mellan kofta och kavalj. Lite casual så där. Från Myrorna. Behöver tvättas!

Sist, men inte minst, har vi den här ljusblå och bruna koftan med pilarna som pekar ner i fickorna. Snygg färgkombination och snygg modell på kofta. Den känns också lite 1960-tal. Eller är den yngre?

Det var allt från Johans koftsamling. Innan man hunnit blinka har det säkert kommit nya. Då berättar jag om dem!

Johans koftor, del 2

Lite hemstickat ur Johans garderob. Den här benvita koftan tycker han själv mycket om. Jag tycker att den är sådär, om jag ska vara helt ärlig. Och det ska jag väl. Modellen är absolut fin, det tycker jag, men ullgarnets rätt kackiga kvalitet drar ner helhetsintrycket. Hela koftan blir lite oformlig. Tyvärr.

Desto finare är den här grå koftan med flätmönster och fint instickade fickor. Den har jag köpt till honom på Myrorna. Väldigt fin modell och väldigt fint garn. Vad heter det när man stickar in fickorna på det där viset? Vad tror ni om den grå koftans ålder?

Johans koftor, del 1

Det blir mycket om koftor här nu. Inte konstigt när det är världens bästa plagg! Jag lovade ju att jag skulle visa Johans koftor också och här är del 1 i den lilla serien. Vi är nog en riktig koftfamilj, för här hemma finns en mängd koftor. De allra flesta är köpta secondhand.  Jag börjar med två riktigt fina mönstrade koftor ur Johans garderob.

Först köpte han den bruna. På Myrorna. Redan då hängde den blå där också. Den gick han iväg och köpte redan dagen efter. De är av det norska märket Husfliden och kostade under 100 kronor styck. Jag har för mig att de är i olika storlekar men tänker att de väl bör komma från samma tidigare hem. Kanske ett par som köpte på sig de här båda koftorna. Så fint med två personer bredvid varandra som vandrar fram med lika koftor!

En sak som jag tycker mycket om med de äldre koftor som vi har, är att de ofta är rätt raka i formen. Jag tycker att det blir fint med en liten nätt kofta som hänger rakt och liksom inte bullar upp sig över nedre resårkanten.

Förövrigt så handlade P1´s Stil härom veckan om cashmere. Och om ull i stort. Om varför inte gamla ullkläder noppar sig. Hemskt intressant! Lyssna!

Kulturhistorisk tätning

Inte sällan kan man hitta rester från gamla klädesplagg som tätning mellan stockvarven i gamla hus. Det var där kläderna hamnade till sist. Då det inte fanns fler vis att återanvända tygerna på.

Under våra fönster finns finfina vädringsspjäll från då huset byggdes under slutet av 1930-talet. Perfekta under vår, sommar och höst, då man kanske inte vill ha fönstren öppna. Men under vintern, så himla dragiga. Det är ju faktiskt helt öppet mellan ute och inne i de där spjällen. Bara den där lilla fronen som stänger till. Jag tror att det är tänkt att man ska ha en liten tätningslist mellan front och vägg i vädringsspjället, för metall mot metall blir inte så himla tätt. Förra vintern hade vi så, men sen i somras tog jag bort listerna. Nu när kylan slog till för några veckor sedan forsade kalluft in genom spjällen.

Då mindes jag de där gamla benvärmarna från försvaret som ligger och skrotar i en låda i Majlis rum. Klippte sönder dem och petade ner en sträng som jag klämde fast då jag skruvade ihop spjället. Perfekt! Och vet ni, ulltätning är ultimat! Ullen släpper nämligen igenom luft men så pass långsamt att den faktiskt hinner värmas upp en aning under resans gång. Nästa sommar ska vi banne mig täta alla fönster med ullister!

Höstens färger

Jodå, jag har faktiskt fått fram en del keramik under hösten. Mycket vill ha mer, det är ett talessätt som stämmer väl på mig. Jag är sällan nöjd, självklart hade jag önskat mig mer tid till keramiken. Men ändå, jag tog mig en del tid i verkstan under senhösten.

För att inte göra det allt för komplicerat för mig själv har jag mest jobbat med enfärgade former under hösten. Lortgrågrön, ljust rosa och babyblått. Särskilt fina tycker jag att färgerna är ihop. De hjälper liksom upp varandra, tänker jag. Krukorna är rätt stora, rymmer att plantera en blomma i. Fast finare kan jag tänka att de kan vara fyllda med en färskpotatissallad om sommaren. Eller varför inte rädisor? Eller jordgubbar?

Skålarna har jag inte provat själv men jag är säker på att de är riktigt fina att använda till någon färgstark soppa av något slag. Klargrön ärtsoppa, spenatsoppa med ett ägg i eller kanske en rödbetssoppa... Muggarna är stadiga. Jag tror att en redig kaffe med mjölk kan smaka bra i dem.

Det är så det går till. Tidigt i skapandeprocessen brukar jag tänka på vad grejerna kan komma att rymma. Vem som ska äga dem och vart de ska få bo. Det kan man läsa mer om här.

De små tavlorna på översta bilden har Johan målat. Och. Jag hade tänkt mig riktigt fina bilder på keramiken. Ljuset räckte inte till någon annanstans än i trapphuset. Strax innan fick Majlis ett riktigt psykbryt och genom dörren hörde jag hennes hysteriska skrikande ut i trapphuset (jo, Johan var där inne med henne) Jag kände mig som ett riktigt egosvin som tyckte att min fotografering var viktigare än allt annat just då. Jag tänkte bara - Men tystna någon gång då unge, låt mig göra det här nu, i lugn och ro. Men jag kunde inte göra det i lugn och ro. Det var... frustrerande.