tisdag 16 februari 2016

Vad mitt hjärta bultar för

Ända sedan innan jullovet har det här huset varit närvarande i mina tankar. Huset heter Villa Sjötorp och ligger efter Gävlekusten. Huset uppfördes i sin tidigaste form redan 1864, men fick sitt nuvarande utseende efter en ombyggnation 1883. Sedan dess har inga större förändringar skett utvändigt. Även invändigt är mycket av den äldre karaktären välbevarad. I samband med ombyggnationen anlades också en park kring huset. Ägaren, som ofta vistades på Franska Rivieran, lät anlägga parken med många för våra breddgrader ovanliga buskar och träd. Ända in till mitten av 1970-talet var byggnaden i privat ägo, därefter har det varit i Gävle kommuns ägo, och nu: i Gävle hamns ägo.
 
Det är dessvärre av en sorglig anledning som jag tänker så mycket på huset. Gävle hamn har nämligen lämnat in en ansökan om rivning. Hamnen menar att de inte har någon användning av huset och att det ligger i vägen för deras utbyggnadsplaner. Villa Sjötorp var rivningshotad en gång redan under mitten av 1970-talet, men räddades då kvar tack vare en stark folklig opinion. En förening som hette Sjötorps vänner bildades och genom ett hyresavtal med hamnen skötte de om byggnaden och höll den dessutom öppen för allmänheten genom kaféverksamhet, visningar, föredrag och liknande. Byggnadens kulturhistoriska värden var dokumenterade och kända redan då, för såväl allmänheten som för kommunen och hamnen.
 
Fram till 2006 fanns det alltså någon som månade om Villa Sjötorp och dess omkringliggande trädgård. Någon som skötte det löpande underhåll som följer när man har en byggnad. 2006 sade Gävle hamn upp hyresavtalet med Sjötorps vänner. Som jag har hört, jag vet inte om det stämmer, hade hamnen då planer på att använda Villa Sjötorp för representation. Dessa planer genomfördes dock aldrig. Huset stod utan hyresgäst och hamnen hade inget intresse i byggnaden. Huset lämnades utan vård. Det lämnades att förfalla, helt enkelt. Under åren har hängrännorna fyllts med skräp, vattnet har tagit sig andra vägar, plåtavtäckningar har rostat sönder, huset har utsatts för vandalism och trädgården har lämnats att slya igen. Det hamnen har gjort under åren är att försöka hålla dörrar och fönster stängda och skyddade genom att skruva för öppningarna med skivmaterial.
 
Villa Sjötorp ligger inom hamnens område och ingen som inte varit på plats kan nog förstå h u r pass nära hamnen är idag. Från huset kan man ropa till gubbarna nere på området. Och. Nere på området stämmer väl kanske inte riktigt, nere på närmaste området, kanske passar bättre. För Gävle hamn är så enormt stor, faktiskt en av Sveriges allra största hamnar. Och nu vill de alltså riva Villa Sjötorp. Ni kan ju själva förstå hur litet och hotat detta hus är i sammanhanget. Personligen kan jag inte alls begripa hur huset ens kan utgöra ett hot för hamnen i deras framtidsplaner. Huset, med omkringliggande trädgård, upptar en m i n i m a l yta av hela hamnens område och även en yttepytteyta av den yta de planerar att växa på. Som jag ser det är det klart att hamnen kan fortsätta att växa och utvecklas, även med ett bevarande av Villa Sjötorp!
 
Min arbetsplats, Länsmuseet Gävleborg, är en av remissinstanserna till hamnens ansökan om rivning. Jag har, tillsammans med en kollega, skrivit vårt yttrande. Jag brukar väl kanske inte skriva så här specifikt om vad jag gör på jobbet om dagarna här på bloggen, men nu känns det extra viktigt för mig att sprida så mycket information jag bara kan, i kampen för ett bevarande. Helt ärligt kan jag säga att jag nog aldrig har lagt ner så mycket tid och engagemang i en jobbfråga som denna. Det är framförallt i museets kanaler jag försöker sprida informationen, men också genom min privata facebook, genom Instagram och så nu, genom bloggen.
 
I mars eller april ska ärendet upp i Samhällsbyggnadsnämnden i Gävle kommun, så vill ni göra er röst hörd i detta fall, så är det till nämndens representanter ni ska vända er. Det finns också en facebooksida som kämpar för husets framtid, "Rädda Villa Sjötorp" heter den. Har ni facebook, gå gärna in och stöd sidan! Fallet är vida känt i Sverige genom att byggnaden sedan flera år finns med på Svenska Byggnadsvårdsföreningens "Gula lista" över miljöer som är hotade.

Jag har skrivit om Villa Sjötorp på vår jobblogg två gånger. Ni kan läsa en sammanfattning av remissyttrandet här. Här kan ni läsa om olika frågor och svar kring huset.

Ja, hörrni. Sådana här sorgliga och kämpiga ärenden kan man som byggnadsantikvarie få jobba med ibland. Ärenden där man får kämpa för värden som många, med mig, tycker är fullkomligt självklara i vårt samhälle. Men som andra ignorerar. Frågan är vilken av parterna som i slutänden kommer att höras bäst?

söndag 17 januari 2016

Erlings grejer

Vi köpte ju sommarhuset all inclusive, det vill säga med a l l a grejer som fanns i både hus och uthus. Vi visste redan från första besöket i huset att det fanns mycket grejer där, det såg vi ju med egna ögon! Men aldrig anade vi att så mycket mer dolde sig bakom väggar, uppe på oinredda vindar och långt, långt in bakom bråten... 
Erling, som han hette, mannen som hade varit gift med Maggie, som vi köpte av, var uppenbarligen en riktig samlare. Han är död sedan många år nu, men det är omöjligt att inte tänka på honom när vi är i huset. Han drev bensinmack inne i Söderhamn, under hela sitt yrkesverksamma liv. Tror jag åtminstone. Först hade han en Texaco-mack. När Texcos verksamhet 1947 överfördes till det amerikanska oljebolaget Caltex (namnet bildat av California och Texaco), fick Erling alltså byta ut alla Texaco-skyltar till Caltex-skyltar. Och alla andra grejer märkta med Texaco också, för den delen. Men Caltexeran i Sverige blev kort, redan 1967 överfördes nämligen Caltex europeiska verksamhet åter i Texaco. Erling fick åter igen byta märke på sin mack. Det är förresten Erling som syns på bilden ovan. Jag hittade den i en bok som handlar om Söderhamn för inte allt för länge sedan.
Han måste ha insett att han skulle spara de kvarvarande Caldexgrejerna. Caltex hade ju troligen för alltid gått ur tiden i Sverige. Men Maggie och Erling bodde i en lägenhet inne i stan, och där fanns säkerligen ingen plats att förvara alla Caltexgrejer. Nä, de fick följa med till sommarhuset, där de stoppades in i uthusen, in i skåp och byråer, upp på vindar och in bakom bråte. Vissa grejer kilades till och med fast bakom väggar. Och där blev de liggande.

Många år senare kom vi till huset och började rota. Och rota, det är faktiskt något av vårt paradnummer. Herregud vad vi har rotat! I sågspånen på uthusens vindar har vi hittat skidor, gamla väskor, möbler. I skåpen en massa gamla blomkrukor, under huset plåtburkar och i lådor en massa gamla fotografier. I ett av uthusen finns till och med ett riktigt stort butiksfönster med ekkarm. Går knappt att flytta. Jag undrar om också det kommer från macken.


Mackprylar har vi hittat i massor. Klistermärken, plåtburkar, tuber, blåställ, kepsar, flaggor, vepor, verktyg, hyllor och en massa, massa reklamprodukter. Inte visste jag, innan vi köpte huset, att det finns en ämnesgrupp på Tradera som heter "Bensinia". Jo, men klart det gör det! Där har vi sålt otaliga grejer nu, under de snart två år som vi haft huset. Blivit lite tjenis med vissa av köparna och haft mailkonversationer utanför Tradera, med vissa andra. För nu snackar vi riktiga bensiniaentusiaster! Mestadels män, såklart, och jag gissar att många av dem har som ett alldeles eget liv kring sina bensinmacksgrejer, ett liv som kanske inte någon annan i familjen riktigt har grepp om. Vid ett tillfälle fick jag ingen återkoppling från en köpare, så jag ringde helt enkelt upp honom. En kvinna svarade och jag frågade efter mannen. Han var inte hemma och hon undrade vad det gällde. Jag berättade om affären på Tradera varpå hon suckade fram: - Vad är det han har köpt nu då? Jag berättade om den stora textila vepan med Caltexloggan som han budat hem. Hon frågade trött: - Hur mycket har han köpt den för då? När jag sa att det var för närmare 3 000 kronor, sa hon: - Jadu, herregud, jag har ingen som helst koll på allt han köper.
Vissa män som vi haft kontakt med har riktiga museala miljöer, vissa har nog sina samlingar i garaget, kan jag tro. Den allra, allra finaste grejen vi har hittat, är den här glashuven. Den har suttit högst upp på en bensinpump på den tiden då Caltex fanns. Huven låg skyddad bakom sågspån på en av vindarna. Den har inte en skråma, trots att den ju måste ha varit utsatt för väder och vind då den krönte toppen. Vi älskar den och har bestämt oss för att behålla den. Åtminstone ett tag.

Efter nästan två år har vi sålt bort de flesta av de absolut bästa godbitarna, men visst finns det en massa småpryttlar kvar än. Och säkert än mer som bara väntar på att bli hittade...