tisdag 29 oktober 2013

Mitt nya kall


Idag har jag jobbat i museets ateljé, STUDION. Det är höstlov i min stad och under tisdag - torsdag håller vi workshops för barn i ateljén. Vi bygger hus av små trästickor, lika som vi gjorde under sommarlägret som jag ledde i somras. Idag var STUDION fylld med 13 barn i åldrarna 7-12 år, som byggde som om de aldrig gjort annat.



I slutet av dagen var jag tvungen att åka iväg för att köpa mer lim till limpistolerna som vi använder för att limma ihop trästickorna med. Kände mig hög på energi efter att ha jobbat några timmar med barnen. Tankarna for i huvudet. Det är ju sånt HÄR som jag ska jobba med! Det är ju sånt HÄR som jag är bra på! Jobba med barn, hjälpa, prata, komma fram till nya lösningar tillsammans, credda, skratta och se hur barnen jobbar. Det är verkligen fascinerande att se hur mycket fantasi ett litet barn kan rymma. Imorgon är Majlis förskola stäng och jag måste därför vara hemma med henne. Och det ska faktiskt bli väldigt mysigt. Men. På torsdag är jag tillbaka till STUDION igen för att jobba vidare med nya barn.



Jag börjar känna mer och mer åt vilket håll mitt jobb bör ta vägen. Mer åt det pedagogiska. Mer åt det kreativa. Mer åt det hantverksmässiga.

söndag 27 oktober 2013

Hur går det?


Ja, alltså, frågan är inte ställd till er, utan till säljaren av huset samt mäklaren som ska förmedla det.

Om ni frågar oss så går det seeeeeegt som sirap. Fastighetsaffärer i min del av Sverige kan gå så skrattretande långsamt i jämförelse med takten på desamma i en storstad. Långsamhet kan förstås vara bra ibland men personligen har jag för det mesta väldigt svårt att acceptera allt som går segt och långsamt...


Vi har lagt ett bud. Det gjorde vi förra veckan. När jag fortfarande inte hört något från mäklaren sent på fredagseftermiddagen ringde jag upp henne. Nä, nu ska säljaren fundera. Fundera och fundera till långt in på nästa vecka. Och vi, vi kan inte göra annat än att vänta. Och vänta. Till långt in på nästa vecka.

tisdag 22 oktober 2013

Välkommen ner i den osinnliga grottan!


I den digitala världen som jag rör mig inom, både vad gäller bloggar men kanske framförallt med Instagram, är det det vackra och sinnliga som råder. Det finns så många bilder och texter att inspireras av och det gör jag verkligen också. Men emellanåt kan jag verkligen känna mig stoppmätt på allt underbart; alla perfekta liv, underbara män, mysiga barn, härliga sommarhus, utedagar i soliga lövskogar... ja, ni fattar. Såklart förstår jag också att det bara är bilder. Små utvalda ögonblick från personernas liv. Precis som jag själv väljer ut mina bilder och formulerar mina texter. Och de visar långt ifrån h e l a mitt liv.

Men nu ni, nu ska ni få följa med mig till en osinnlig del av mitt liv. Min verkstad. Välkomna med ner i grottan!



Min verkstad har jag alltså i källaren hemma hos mamma och pappa. Det är ju verkligen vänligt av dem att vilja ha en så kletig och dammig verksamhet inhyst i sin källare. De är mycket vänliga mina föräldrar. Min verkstad börjar redan i det före detta hobbyrummet (där vi bland annat hade ett pingisbord när jag var i tonåren). Jag har ungefär halva det rummet. Här står ugnen och lerkvarnen. Här har jag hela mitt lerförråd och här glaserar jag. Här ställer jag också grejerna när de är färdigglaserade, i väntan på bränning. Det är ingen knivskarp gräns var "min" del i rummet börjar, utan jag breder ut mig lite hit och dit, in i en av mammas porslins- och loppissamlingar som upptar resterande del i rummet... Det är bakgrunden till att mina ugnsstöttor har fint sällskap av några av hennes tavlor.

I varje fall, på ena sidan av ugnsrummet ligger tvättstugan och det är där jag hämtar vatten och diskar. Och ja, det är i samma tvättstuga som mamma och pappa tvättar... På andra sidan ugnsrummet ligger min verkstad. Ungefär i mitten på ugnsrummet går skogränsen. Där står mina verkstadstofflor. Skulle jag såsa runt i dem i hela huset skulle alla golv bli väldigt lerdammiga...




Min verkstad är liten. Det är begränsat hur mycket jag kan dreja åt gången. Eftersom jag jobbar stötvis i min verkstad brukar det funka bra. Varje månad jobbar jag tre mycket effektiva dagar i verkstan och däremellan hinner jag bränna bort det jag gjorde senast, innan det är dags för ett nytt pass igen.


Allt som jag drejar ställer jag på spånskivor i ett format som är tillsågat efter en hylla som finns i rummet men som jag sällan använder. Jag ställer alla skivor på ett stort bord som jag har i rummet och på en lång bänk som också finns där. I verkstan förvarar jag alla mina engober i 10-15 litershinkar. Här finns alla verktyg och här finns all plast som jag använder till att täcka keramiken med då den inte får torka ifrån mig. Jag har alltså inget torkskåp som många andra keramiker har. Jag använder tunna plastpåsar, såna där avfallspåsar, ni vet. De är väldigt mjuka och fina och ger inga märken på sådant som inte är helt torrt.

Jag återanvänder ingen lera, vilket annars är vanligt bland keramiker. Jag har förhållandevis lite svinn på leran, misslyckade drejningar viker jag ihop på en gång och lägger tillbaka i lerpaketet. Lerspån som blir efter beskickning, eller svarvning av bottnarna, lägger jag i en plastback som pappa brukar köra till återvinningen när den är fylld. Jag har helt enkelt inte plats - eller tid - för den hantering som krävs om jag skulle återvinna all lera.


Så det är alltså här nere jag häckar när jag håller på med min keramik. Längst in i en källare i ett hus byggt 1974. Lyssnande på P1. Min verkstad är liten, mörk och lite opraktisk. Men jag har har lätt att hitta rutiner för det jag sysslar med och jag tycker ändå att det funkar fint att hålla till här nere. Mamma är min privata plastpåläggare om kvällarna. Och pappa kan sätta igång ugnen med hjälp av instruktioner från mig via telefonen. Självklart ska jag inte sticka under stol med att jag mer än gärna skulle vilja ha en stor verkstad i markplan. Med stora fönster som släpper in ljuset och en dörr direkt ut på en gård. Med praktiskt uttänkta ytor och plats för en läs- och skissdel med ett litet bibliotek med litteratur om keramik. Men, nä, nu har jag det inte så, utan så här. Osinnligt. Och det funkar!

söndag 20 oktober 2013

Idag var ingen vanlig dag...


för det var Majlis födelsedag!

Ja, idag har vi firat Majlis hela dagen. Tre år har hon funnits. Samtidigt som det känns som evigheter sedan som vi var på BB med vår pyttelilla bebis, så är ju tre år verkligen inte lång tid.


Vi ställde till med fika för släkt och några vänner. Jag dukade med flera gamla broderade dukar och en salig blandning porslin. Bland annat en fin servis från Karlskrona Porslinsfabrik som jag fyndade på Erikshjälpen nu i veckan. Den är från 1940-talet och så där härligt pudrigt vit. Det där kafferepet satte visst djupa spår i mig... Nu drömmer jag, förutom om riktigt gamla serviser, även om kristallvaser och kristallassietter...






Min kompis Teres hade med sig en fin bukett blommor, kanske de sista från trädgården för i år. I morse var det närmare 10 minus här. Förutom bullar och några kakor, hade jag bakat två enkla, men ack så goda, tårtor efter det här receptet hos Miriam.

Av mamma, aka mormorn, fick Majlis ett fint dockskåp med komplett möblemang. Ett loppisfynd såklart. Nu ikväll ställde vi in alla möbler och grejer och jag kunde, för nästan första gången, känna att jag var helt i nuet då vi lekte. Det var så himla kul och jag minns hur mycket jag brukade pyssla med mitt eget dockskåp som liten.

Tre år, nu börjar vi leka på riktigt!

onsdag 16 oktober 2013

Välkomna på kaffe!


I söndags var det äntligen dags för kafferepet som jag och några kollegor har planerat för under hösten. Det blev succé! Alla platser fylldes snabbt! Kakbordet dignade av godsaker. Vi hade lånat ihop dukar, serviser, gräddkannor, sockerskålar, kaktänger, kaffekannor och vaser. Vilken tur att jag och mina kollegor är är riktiga samlartorskar. Det är lätt att få ihop gamla fina grejer när man behöver.

Jag och min kollega Ted inledde med ett föredrag kring kafferepet, såväl ur historisk synvinkel som nutida. Det blev mycket vett och etikett om kafferepet. Hur dukades borden? Med vilka dukar? Hur skulle man vara klädd och inte minst - i vilken ordning ska kakorna avnjutas. Dessutom refererade jag kort från en nyligen framlagd magisteruppsats i etnologi på temat kafferepet. Det är Malin Hägg från Institutionen från kulturvetenskaper vid Lunds universitet som har undersökt kafferepet idag. Malin kontaktade mig tidigt i våras och frågade om jag ville svara på hennes frågelista inför att hon skulle börja skriva. Det var någonstans där som tanken föddes om att ordna ett kafferep på museet. Om ni tycker det är spännande att läsa om kafferepet idag, hur vi genom kafferepet iscensätter dåtiden och skapar oss ett alldeles eget kulturarv, ja, då ska ni läsa Malins uppsats med titeln Kafferepet som kulturarv - En kulturanalytisk studie av kafferepet som revitaliseringsprocess. Finns att tanka ner som PDF. Jag gillar uppsatsen mycket!


Fler bilder från kafferepet hittar ni på Länsmuseet Gävleborgs Facebooksida. Gå in under foton och vidare på album, så ligger det där.

På söndag ordnar vi ett kafferep light här hemma. Då fyller Majlis 3 år.

Fotografiet med det lilla kidet i porslin har Anna tagit.

onsdag 9 oktober 2013

Jag är rik!


Jag känner mig verkligt rik då jag har möjlighet att byta min keramik mot något annat hantverk. Eller någon annan grej över huvud taget. Det känns som om jag får något fint alldeles gratis. Jag får liksom så mycket!

Den senaste veckan har några fina byten nått mig.



Just nu sitter jag och myser i världens mysigaste och skönaste sockar som Dödergök har stickat till mig. Jag förklarade för henne att jag önskade ett par låga sockar, mer som ett par tofflor. I vändande mail frågade hon mig vilka färger som jag ville att tofflorna skulle ha. Jag ville gärna att de skulle ha varma hösttoner som olivgrönt och varmt gult. Sen så var hon igång! Själv är jag ju ingen stickerska men jag tror ändå att jag vågar påstå att Dödergök tillhör en av Sveriges vassaste stickerskor. Snabbt går det också. Jag är grymt imponerad!

Dödergök å sin sida har inte fått sin del av bytet än, men i min verkstad står två muggar och väntar på bränningar och glasering. Inom några veckor har hon nya tekoppar att höstmysa med!



Från en mästerstickerska till en annan! Det gäller ju att omge sig med rätt personer... Jag har gjort ett fantastiskt byte med Clara också. Sju soppskålar skickade jag till henne och som byte har jag fått v ä r l d e n s finaste vantar! Ja, ni ser ju själva. Det mest fantastiska är att det är Clara själv som gjort mönstren. För mig är det helt ofattbart hur man behärskar det men självklart förstår jag att det ligger en massa övning bakom kunskapen. De här vantarna och torgvantarna är framtagna av Clara inför att hon skrev sin bok som släpptes helt nyligen. Tidiga exemplar alltså. Jag är så glad över dem! Och kolla in hos Clara så fint hon har skrivit om bytet, jag blir alldeles stolt över att ha fått möjlighet att byta hantverk med henne!


Ytterligare ett byte som jag gjort nyligen är ett med Frida. I ett litet paket kom ett par toppenfina skor till Majlis. Märket är Kickers och det är Fridas två flickor som haft skorna tidigare. Det är så kul, för vi har bara träffats en gång, jag och Frida. Det måste ha varit kring 2000. Min klass från Högskolan på Gotland var och murade ett valv på Skansen och Frida är min gamla klasskompis Johannas syster. Minns att vi sågs som hastigast. Men genom att jag får så mycket om Frida berättat för mig genom Johanna (som jag heller inte träffar särskilt ofta numer, tyvärr) så känns det som att vi känner varandra, jag och Frida. I Majlis klädskåp finns en hel del kläder som vi ärvt efter Fridas flickor, det mesta sytt av henne själv. Klänningar som vi använt flitigt under två somrar nu. Planerar ett kit till Frida framöver. Tänker mig att det bland annat ska innehålla en tvålkopp som jag gjort.

Byta grejer - bästa grejen!

(Gemensamt för alla oss som nämns i inlägget är att vi följer varandra på Instagram. Instagram - connecting people).

lördag 5 oktober 2013

Tick, tack, tiden går


Håhåjaja, det går långsamt framåt i vår hushistoria. Vad inte mäklaren kände till, och än mindre säljaren, är att en del av den idag inhägnade tomten ligger på en samfällighet... Det som i prospektet presenteras som till salu är med andra ord bara det till en viss del. Två av tre uthus ligger på samfällighetens mark och tillhör alltså inte den fastighet som vi så gärna vill köpa.

Nu har vi kommit så långt i våra efterforskningar att vi vet att samfälligheten har sammanlagt 27 delägare.

T j u g o s j u  s t y c k e n.

Nästa vecka kommer jag att få alla fastighetsbeteckningar som äger samfälligheten, från Lantmäteriet. Sen återstår bara lite jobb med att pyssla ihop dem med namnen på fastighetsägarna och att därefter kontakta alla för att bjuda in till möte där vi i första hand skulle vilja skriva ett nyttjanderättsavtal med samfälligheten för att få använda den lilla tomtsnutt som de äger. En liten snutt för dem men ack så viktig för "vår" tomt. I andra hand kommer att köpa loss tomtsnutten. Lite mark, mycket jobb, mycket pengar för oss, lite pengar för var och en av ägarna i samfälligheten...

Mon dieu.


Annars då? Jolåsåatteh, bara bra, tack. Jag håller på att sätta ihop min del av föredraget som jag och min kollega Ted ska hålla på kafferepet som äger rum nästa söndag (13/10) på Länsmuseet Gävleborg. Senare i veckan ska det bakas. Och samlas in serviser. Och dukar. Köpas kaffegrädde och mockabitsocker. Servetter. Och några Nejlikor.

Simma lugnt.