Min vän Ingvar

Ibland så tänker jag att jag inte kommer att träffa några nya vänner mer i mitt liv. Jag tänker nog mest så när det finns lite tid för socialt umgänge över huvud taget. Men nya vänner kan dyka upp på de mest oväntade platser här i livet. Plötsligt händer det. Jag brukar påminna mig om följande historia:

För några år sedan arbetade jag på Jönköpings läns museum. Jag veckopendlade mellan Stockholm och Jönköping och det var helt ärligt ganska hårt. Jättehårt. Ungefär en månad innan jag skulle sluta fick jag ett nytt projekt, en trädgårdshistorisk undersökning av en stor trädgård, anlagd under mitten av 1800-talet. Trädgården är idag mycket förenklad, men många av de äldre spåren är fortfarande tydliga. Eftersom kommunen planerade arbeten i trädgården var det väldigt viktigt att få fram trädgårdens historia och vad som är särskilt värdefullt där. Det var ju ett toppenprojekt att avsluta hela Smålandsvistelsen med! Ännu bättre blev det när jag fick reda på att Nordiska museet varit där under 1930-talet och ritat upp hela trädgården! Och sen, tänka sig, en man som jobbat i trädgården då han var ung, fanns fortfarande kvar i livet! Han heter Ingvar och vi bestämde tid för träff.

Jag hade med mig den kopierade planen för trädgården då jag åkte till Ingvar första gången och när han fick se den kunde han minnas allt från förr! Vilken sorts päronträd som stått här och vilket äppelträd som stått där. Vad det där buskpartiet bestod av för buskar och huruvida gräset var klippt eller inte på vissa ytor. Jag kunde rita i en massa ny information på min ritning och när jag åkte från Ingvar den gången så kändes det som att jag åkte från en mycket gammal god vän.

Vi träffades flera gånger och min rapport hann bli klar i tid. Under sommaren besökte jag Ingvar på väg till semestern. Jag började återigen jobba i Gävle och pendlade då mellan Stockholm och Gävle, där jag bodde i mitt gamla flickrum under veckorna. Eftersom jag många gånger var borta då Ingvar ringde, pratade han istället med mina föräldrar. De blev kompisar över telefon! Jag och Ingvar fortsatte att skicka vykort till varandra, men han och mina föräldrar började också brevväxla! Förra sommaren, tre år efter att jag slutat i Jönköping, åkte mina föräldrar och hälsade på Ingvar. Så en vän som jag inte trodde fanns, har nu också blivit mina föräldrars vän!

I mitt sovrum växer stora Rosengeranium, skott som jag fått av Ingvar. Varje gång jag ser blommorna så tänker jag på min vän i Småland.

Om avgränsningar

Staket kan se ut på en mängd olika vis. Runt moderna villor finns oftast låga, ganska stabbiga staket, med brädor och däremellan ett relativt smalt mellanrum. Effekten blir att man mest ser brädorna och inte mellanrummen.

Gamla spjälstaket tillhör mina favoriter. Som ett smycke ringar de in gården. En bra tumregel är att det bör vara minst 1½ gång spjälans bredd i mellanrum. Det gröna staketet ovan är det finaste jag har stött på hittills. Mellanrummet är så brett som 2½ gånger spjälans bredd. Ett avgränsande staket som ändå gör gränsen mellan utanför och innanför diffus. Det finns i den lilla byn Kalvsnäs i västra Gästrikland.

Hjältinnorna

Man kan ju fundera över vad svensk slöjd hade varit idag om inte de här fyra rådiga kvinnorna hade handlat under början av 1900-talet...

Första bilden visar systrarna Elsa och Wilma Långbers, vilka var grundarna till Sätergläntan, hemslöjdens gård i Insjön i Dalarna. De ville starta något eget i sin hembygd och de ville värna om den svenska slöjdtraditionen och de ville skapa nya arbetstillfällen. Så de flyttade en mängd äldre byggnader till Knippboberget i Insjön. De inredde med gamla möbler och Sätergläntans kursgård kunde invigas 1922.

På den andra bilden syns Ottilia Adelborg som föddes i Karlskrona, men som från 1903 kom att bo i Gagnef i Dalarna. Ottilia ville rädda den folkliga konsten och föremålen från förstörelse i industrialiseringens Sverige. Hon började därför samla in föremål och textilier från gårdarna. Hon såg att kunskapen kring knyppling höll på att dö ut och startade därför en knyppelskola. Den finns faktiskt kvar i Gagnef än i dag! Inte minst så var det Ottilia som tog initiativet till Gagnefs minnesgård som invigdes 1909 och som idag är Sveriges äldsta hembygdsgård. 100-årsjubiléet går av stapeln den 19 september! I Gagnef finns också Ottilia Adelborgmuseet, där knypplade spetsar trängs med allehanda ålderdomliga textilier.

Den tredje kvinnan är Gästriklands stolthet Hedvig Ulfsparre, som jag ju skrivit om tidigare. Hon såg samma hot som de tre andra kvinnorna, vilket resulterade i Sveriges största textilsamling, en samling som sedan 2005 ägs av Länsmuseet Gävleborg. Hedvig reste runt i hela landet och samlade in textilier och föremål och även hon var mycket intresserad av hembygdsrörelsens framväxt under 1910-20-talet.

Jag vill veta, kände de här kvinnorna varandra? Brukade de göra gemensamma inköpsresor och brukade de ses hemma hos varandra för att se på nyinskaffade alster?

För några veckor sedan var jag i Insjön i ett jobbärende och jag tog därefter tillfället i akt och besökte Sätergläntan. För första gången i mitt liv. Jag besökte butiken som är fylld av vackra ting, skapade av några av de främsta konsthantverkarna/slöjdarna i Sverige. Här finns även ett stort utbud av verktyg, textilier och inte minst litteratur. Dessutom har butiken mycket trevlig personal! En verkligt fin plats, med ett väldigt fint kafé (som jag dock inte hade tid att prova). Hade jag mer fritid skulle jag nyttja tiden för flera av Sätergläntans kurser, såväl längre som kortare.

Bilderna på hjältinnorna är lånade från ett výkort och respektive hemsida.

Kompisar från förr

Ett mail innehållandes en fråga, kom till mig för några veckor sedan. Tre av de sex muggarna som inhandlades på Gotland sommaren 2003, hade nu gått sönder. Kunde jag göra nya även fast flera år gått och de kanske inte ingår i min ordinarie produktion?

Såklart jag kan! Det är ju faktiskt en av de bättre sätten att få en beställning på! Från någon som redan provat och som gillar mina grejer. Att keramik går sönder, det händer. För mig visar det att muggarna verkligen har använts och det är det jag tycker är viktigast med min keramik. Den ska inte bli stående i något skåp, eller på någon hylla. Den ska brukas.

Brukskeramik.

Det var en gång

Hösten 1992 började jag och två vänner på en keramikkvällskurs. Jag hade velat göra det länge och äntligen blev det av! Hela höstterminen gick åt till, i mitt tycke, rätt tråkiga uppgifter. Det var kavling och det var ringling och allt jag ville göra var ju att dreja... Och efter jul fick vi äntligen börja dreja!

Det var svårt att dreja och svårast av allt var att centrera klösen. De allra flesta gånger fick jag ta hjälp av vår lärare, hon fick centrera så att jag kunde fortsätta. De här tre skålarna är bland de första jag drejade och som jag sparade och brände och glaserade. De finns kvar hos mina föräldrar. Vit stengodslera med en ljusblå köpeglasyr och så mörkare blå stänk på det... Jag kan nästan minnas hur jag tänkte; att det liksom skulle vara lite medelhavskänsla över dem. De är helt ojämt drejade, tjocka bottnar och lövtunna kanter. Men jag var supernöjd!!

Hösten 1993 började jag keramikutbildningen på Hantverkets Folkhögskola i Leksand. Jag drejade varje dag. De lediga helgerna tillbringades för det mesta i verkstaden, ja, all tid hängde jag och de andra klasskompisarna där! Framåt jul kunde jag få ihop, jag tror att det var 10, någotsånär likadana glöggmuggar som jag med stolthet gav till mamma och pappa i julklapp. En hel höst hade då gått och äntligen kände jag att att jag, åtminstone litegrann, kunde bestämma vad jag skulle dreja innan jag satte igång . Och att slutresultatet nästan fick den form som jag tänkt.

När människor ser mig dreja brukar de ofta imponeras över min säkerhet och snabbhet och att allt blir så lika. Många berättar också om den gången som de själva drejade. "Ja, jag har också provat att dreja en gång och jag kunde då inte alls!" Då brukar jag svara "att det kunde inte jag heller den första gången jag provade!"

Jag har övat. Övat och övat. Jag brukar försöka påminna mig om det de gånger jag tänker att jag inte kan någonting. "Nä, jag kan inte sticka". Ok, hur mycket har jag övat? " Ibland tänker jag att det skulle vara kul att kunna sjunga, men att jag ju tyvärr inte kan. Men hur kan jag veta att jag inte kan det, när jag inte ens har övat?

Dagens budskap är således: Man kan inte säga att man inte kan, innan man har provat. Vill man bli bättre och kanske till och med riktigt bra, så måste man öva. Och öva.

Gotland - drömhuset

Ungefär mitt på ön ligger det, Drömhuset med stort D. Det har funnits i mitt medvetande i nästan tio år nu. Förut, när jag jobbade på Gotland om somrarna, brukade jag åka och titta på det flera gånger varje sommar. Nu, när jag besöker ön med ojämna mellanrum, blir det alltid en tur förbi huset för att se om det fortfarande står kvar. I samma skick som tidigare, eller om någon äntligen har börjat ta hand om det.

För ungefär en åtta år sedan pratade jag med en av Fornsalens byggnadsantikvarier om huset. Jo, då, det är väl känt för byggnadsvårdarna på Gotland. Såklart! Jag fick reda på att det var en trädgårdsmästare som lät bygga huset och nu minns jag inte riktigt när, men det kan ha varit under slutet av 1800-talet - 1920-talet. Trädgården vittnar om gamla fruktträd och buskar. Säkert har det varit en mycket vacker trädgård än gång i tiden!

Jag fick också veta att hela huset vilar på sand. Det rör sig hela tiden, därav alla stora sprickbildningar... Ägarna bor inte längre i huset, utan i ett annat hus på gården. Jag har snokat i fönstren en gång, men kunde inte riktigt se in. Jag vill gå in för jag VET att det är fantastiskt inuti! Gissa HUR många gånger jag fantiserat om att äga det här huset och den fina trädgården?

Någon murare som är villig att ställa upp på sin livs murarutmaning?

Gotland - Kapellet i Tofta

Jag har ju redan berättat om vårt boende i pastorsbostaden i det gamla Baptistkapellet på Gotland. Huset rymmer dock så mycket mer än bara en pastorsbostad!

Mona, som äger huset, driver kafé och galleri på nedervåningen. När hon har öppet kommer hon om morgnarna och bakar stora, fina bullar som smakar mycket bra. Hon bakar allt annat själv också, finfina baguetter och små skorpor. I rummet där man beställer, har Mona tapetserat med en smårutig tapet i lortljusblått och brunt. Till den en bård från Lim och handtryck. Pärlspontväggarna är målade i en av mina favoritkulörer, just lortljusblått.

Disken är vadderad och ger hela rummet sin karaktär. Överallt finns Monas skira keramik, för det mesta gjuten i porslinslera. Här och där hänger hennes tavlor också. Vid regn, eller varför inte också annars, kan man njuta av sitt fika i den stora salen där gamla hårt stoppade madrasser är utlagda på golvet. Lamporna i taket är från 1960-talet, uppe på vinden finns de tidigare stora klotlamporna bevarade. Men oftast kanske man sitter ute i trädgården när man fikar. Kanske helst i den fina gröna gungstolen som står där.

Nu ska Mona sälja kapellet för att helt koncentrera sig på sin konst. För 750 000 kronor blir det ditt.

Jag köper en Trisslott varje dag.

Gotland - loppisar

Lite märkligt är det allt, att man alltid tror att man ska göra det ultimata loppisfyndet när man är på Gotland... Ön som kryllar av turister sommartid, många på jakt efter just det ultimata loppisfyndet... På loppisarna möter man sökarna, alla med irrig blick efter just den där grejen. VAD det är för grej vet man aldrig i förväg, men man är helt säker när den står där framför en!

Konstigt egentligen att man gör de där fynden ändå. Liksom hur mycket bra grejer finns det att plocka fram ur förråden och sälja? Här hemma försöker jag alltid vara på plats när de stora loppmarknaderna precis öppnar, för jag vet att mycket av det bra går på en gång. På Gotland kan man komma till en loppis lite när som och där tycks alltid vänta något bra.

Jag har ju skrivit om jakten efter skogshuggarstövlarna flera gånger tidigare. Här och här. På Gotland hittade jag nu de ULTIMATA skogshuggarstövlarna! Helt unikt snygga! Inte i storlek 38, som jag tidigare hoppats, utan kanske några nummer för stora för mina fötter. Men det syns nog inte... Och med sockor i kan det ju funka? De andra bruna stövlarna påminner om de svarta slyniga damstövlarna som jag hittade i vintras, men de här är av fint finskt märke och mycket fina, tycker jag. Att de kostade fem kronor gjorde ju inte känslan av fynd sämre heller!

Övriga fynd blev bl a en tjock oanvänd yllekofta, helt perfekt i storleken, en blåvit klänning, diverse porslin och ett par finfina små barnstövlar att lägga på lager. Nu längtar jag lite efter en kall vinter där raggsockor är ett måste i stövlarna!