Det fina med att bo i en rätt liten stad

När jag var lite yngre brukade jag ibland göra mig rolig över min stads litenhet. Sådär som många personer brukar göra i yngre dar. Sen så flyttade jag härifrån. Var borta från stan i många år, till och från. Leksand, Frankrike, Stockholm och Jönköping. Skaffade mig lite perspektiv på tillvaron och fick också lite distans till staden. 2004 började jag jobba i Gävle och då började jag veckopendla från Stockholm. 2006 flyttade jag tillbaka.

Jag gillar stadens storlek. Visst kan jag också sakna delar eller platser som inte finns här, men det positiva överväger. De senaste dagarna har jag funderat över vardagliga grejer som jag gillar med min stad. Här är några händelser som gjort mig glad på sistone:
- I måndags morse, efter ett jobbmöte i Boulognerskogen, stadens stora park, mötte jag plötsligt pappa där. Mina föräldrar bor 6 km utanför stan, men han hade tagit en promenad in till stan och skulle promenera vidare i Boulognerskogen för att sedan avsluta med en kaffe på Johans jobb.
- Nästan varje morgon då jag går till jobbet möter jag min forna gympalärare Eva-Lotta, som jag hade i gymnasiet. Det var mer än 20 år sedan. Vi hejjar på varandra och jag tycker att det är fantastiskt att hon känner igen mig än! Eva-Lotta, ja hon ser faktiskt precis likadan ut idag som under slutet av 1980-talet!

- Varje dag då jag går hem från jobbet sneddar jag över Stortorget. Där hejjar jag på Leffe som så länge jag kan minnas har varit torghandlare. Han brukade komma och köpa tulpaner på tulpanodlingen som jag jobbade på när jag var yngre. Redan där lärde vi känna varandra litegrann. Vi pratar fortfarande tulpaner och han frågar ofta hur det är med Majlis.
- I måndags morse, när jag närmade mig jobbet, hörde jag plötsligt någon säga Godmorgon! bakom mig. En man bromsade in sin cykel invid mig bara för att säga hej och berätta att han läser min blogg.
- Varje dag när jag går hem från jobbet möter jag Matilda. På precis samma ställe. Det var för någon månad sedan som hon kom cyklande mot mig och såg jätteglad ut. Jag hade ingen aning om vem hon var och funderade under bråkdelen av någon sekund vad hon kunde tänkas vilja. Hon hade bara bestämt sig för att hejja på mig nästa gång vi möttes, eftersom jag lite bett om det i ett inlägg.

Det är såna här små händelser gör att jag gillar vardagen och litenheten i min stad!

Äntligen Hälsingland!

Jag är mitt i ett akut Hälsinge- och sommarlängt just nu! Jag längtar så fruktansvärt mycket efter att besöka gamla gårdar och efter att strosa omkring i de solvarma rummen som alltid luktar på samma vis. Liksom gammalt. Och gott. Och sommar. Får nästan ont i hjärtat när jag tänker på det, så mycket längtar jag!

Vilken tur då att jag kan få utlopp för min längtan genom att i jobbet rodda en föreläsningsserie på tema hälsingegårdar! En föreläsningsserie som kommer att ges på sammanlagt fyra platser under våren. Föreläsningarna kommer att handla om allt från inredning med måleri och tapeter, till gårdens byggnader och den odlade prydnadsträdgården. Den första föreläsningen kör igång redan nu på tisdag. I Alfta klockan 18.30. Då kommer min kollega Ingela Broström och Lars Nylander från Hälsinglands museum att föreläsa om inredning på hälsingegårdar genom tiderna.

När våren har övergått i sommar, avslutas hela föreläsningsserien med ett heldagsseminarium på temat historiska trädgårdar. Det kommer att hållas 16 juni på Erik-Anders i Asta, Söderala. Gården är väldigt fin och har en fantastisk rekonstruerad trädgård. Den dagen ser jag verkligen fram mot!

Läs mer om föreläsningsserien och seminariet på museets hemsida! Mer om hälsingegårdar hittar ni HÄR!

Jag har skrivit om detta även på jobbets blogg. Kolla in!

Något lättare

79,3 mil och 883 726 stycken steg senare är jag i mål! Delar av min arbetsplats har mellan 3 februari till 20 mars deltagit i en stegutmaning på nätet. Utmaningen låg i att gå sträckan Stockholm - Sälen under den tiden. För att klara det behövde man gå minst 10 000 steg om dagen. Jag slutade på ett steggenomsnitt på närmare 19 500 steg om dagen! Det betyder att jag har gått en hel massa under den här tiden! MYCKET mer än jag brukar!

Sedan jag började jobba i oktober har jag knappast rört på mig alls, samtidigt som jag stannade kvar i samma fikaintag som jag hade under min föräldrarledighet. Men då höll jag ju liksom jämn takt på sockerintag och motion genom att jag var ute och promenerade flera timmar varje dag med Majlis i vagn...

Jag blev grymt imponerad och inspirerad av Clara då hon berättade att hon slutat med socker. Så samtidigt med att stegutmaningen drog igång, bestämde jag mig för att sluta med godis och fikabröd helt. Och faktiskt, det har gått SÅ mycket enklare än vad jag någonsin trott! Resultat: Mitt omfång har minskat! Nu kommer jag i nästan alla mina gamla kläder!

På bilden har jag dock inte något gammalt plagg på mig, utan en helt ny klänning från Åhléns. Ser tjurig ut men är mycket gladare än så där. Nere i vänstra hörnet: Majlis. Glad nästan jämt!

Instagram och Blogger

Min blogg känns lite eftersatt. Jag har brist på inspiration och längtar efter utesäsongen på jobbet. Och jag längtar efter Hälsingland.

Just för tillfället får jag utlopp för min kreativitet genom Instagram! Det är perfekt för en otålig, orolig och inspirationstörstande själ som min. Här duggar uppdateringarna tätt och det finns alltid nya intressanta, vackra och roliga bilder att titta på! Jag delar med mig av det som händer under min dag. Ibland flera gånger om dagen och med bara några enkla beskrivande rader om bilden jag lägger upp. Jag kommer på något vis närmare mina Instagrammande IRL-vänner som bor i andra städer, tack vare att jag kan följa dem på Instagram. Och bloggvänner som finns på Instagram... på något vis känns det som att jag lärt känna er lite bättre nu. Och andra personer, som jag hittat på Instagram och börjat följa, de blir liksom nya vänner.

Bloggar följer jag genom min iPhone. Men sedan några veckor tillbaka har Blogger och kanske även andra bloggprogram, gjort om inställningarna för bloggars utseende i mobilen. Det gjorde de en gång tidigare också och då skrev jag om det här. Jag gillar det inte! Den här inställningen gör att alla bloggar ser ungefär likadana ut. Borta är det personliga utseendet som personerna bakom bloggen en gång givit sin blogg. Borta är länklistor, etiketter och historik på bloggen. Allt blir slätstruket och rätt trist. Jag vet, jag kan klicka i Visa webbversion längst ner i bloggen, men, den speciella känslan med många bloggar har ändå minskat...

Tycker jag. Samtidigt inser jag att det säkert finns en vits med den här inställningen, eftersom de flesta bloggare ändå behåller den. Men jag förstår inte den här inställningen och därför har jag klickat bort den på min egen blogg. Men alltså, vilka är fördelarna? Jag vill gärna veta!

Den årliga urladdningen

Nu i veckan var det dags för den årliga omplanteringen av pelargonerna här hemma. Stackarna står och lider i helt näringslös jord. Och med alla nya skott från jobbet sen... Jag var riktigt laddad! Precis som jag brukar vara varje år då jag drar igång omplanteringen.

Funderade över vilka gamla pelargoner som jag skulle slänga och vilka nya som skulle få ta deras plats i krukorna. Massor av jord hade jag laddat upp med också. Och en massa krukor.

Och där i början. Och då menar jag så långt som typ tre omplanteringar... Så långt känns allt som det ska. Det känns sinnligt och fint att stå där med fingrarna i jorden. Och mitt lilla sticklingskrukverktyg... det är ju så finurligt!

Men sen, typ när jag börjar med den fjärde omplanteringen, då brukar jag börja tröttna...

För då börjar hela köket att bli riktigt jordigt! Det är jord överallt! Gamla rassliga pelargoner ligger i en salig röra tillsammans med de fina små skotten. Klockan tickar på och jag börjar på riktigt undra hur jag ska orka med den där röran och all jord. Det känns inte sinnligt någonstans. Jag orkade inte med alla heller. Det är fortfarande många pelargoner som inte är omplanterade. En massa små skott sitter i enkla sticklingkrukor gjorda av tidningspapper. Jag får samla kraft och fortsätta en annan kväll.

Och då tänker jag på min kollega Ann som i veckan berättade att hon klippt ner sina 84 pelargoner... Och att det tar henne en timme att vattna alla sina krukväxter... Undrar hur lång tid det tar för henne att plantera om dem?

Fynd med fråga

För en tid sedan hittade jag ett par riktigt fina skor till Majlis på Erikshjälpen. Ett par mjuka canvasskor från Viking. Gummistövelmärket, ni vet. 25 kronor. Jag lade ner dem i min korg på en gång!

Det var inte förrän jag stod i kön till kassan som jag upptäckte att det fanns lite text på dem. Skriven med kulspetspenna. Från tjejerna i 9 e 1976, står det. Men herregud, vad intressant! Någon har alltså fått de här små skorna från ett gäng tjejer för mer än 30 år sedan! Varför? Vilka var de? Och hur kommer det sig att skorna nu hamnade på Erikshjälpen? Undrar om jag någonsin kommer att få veta?

Snälla, kan inte ni hitta på en historia så att jag blir nöjd?

Keramikworkshop

Nu på lördag, 17/3, håller Geflekeramikens vänner keramikmässan Keramik i kubik, på Länsmuseet Gävleborg. En mässa där all keramik är till salu! Mässan anordnades för första gången i fjol. Jag var där och trängdes. På borden fanns en hel massa smarrigheter. Säkert lika inbjudande i år.

Samtidigt med mässan, i Studion en trappa upp, håller jag en keramikworkshop. Studion är en ateljé för barn och unga. Har du barn, välkommen till länsmuseet och Studion på lördag mellan 13-15 för att skapa i lera!

Ja... jo, den funkar!

Många skulle nog bli lite förvånade om de fick besöka min verkstad. Den är verkligen liten. Säkert inte mer än 15 kvm. Mörk också, eftersom den ligger i en källare.

När jag gick på keramikutbildningen på Hantverkets Folkhögskola i Leksand, såg jag framför mig hur en keramikverkstad skulle behöva se ut; många bänkar, flera med gipsskivor så att man kan torka upp feldrejad lera och lerslicker, för att kunna återanvända leran. Massa vägghyllor såklart. Ett fuktrum, naturligtvis. Alltså ett rum där man kan slå på vatten på golvet och förvara fuktiga drejade grejer i, så att de inte torkar för fort. Och så skulle jag ju också behöva ha ett golv med golvbrunnar med slamavskiljare i. Lerkvarn måste man också ha. Och ugn. Helst stora fönster. Ett ljust, sinnligt rum med andra ord.

Nu är jag alltså i ett rum i källaren i mina föräldrars hus. Vatten tar jag från tvättstugan ett rum bort. Jag har inga bänkar med gipsskivor, torkad lera slänger jag helt enkelt bort. Det blir inte så mycket och jag skulle aldrig orka att passa lera på gipsskivor så som jag jobbar i min verkstad just nu. Jag har inget fuktrum, däremot en egen, privat plastpåläggare i form av mamma. Några golvbrunnar finns inte i min verkstad, jag sopar och torkar golvet efter nästan varje gång jag är där och jobbar.

I många år klarade jag mig utan lerkvarn, men jisses Amalia, kanske är min lerkvarn ett av de allra bästa köpen jag någonsin gjort i mitt liv! Under ännu fler år hade jag ingen ugn, utan packade varsamt ner obrända former i lådor och körde in dem till stan, bar upp alla lådorna för tre trappor, packade upp och brände i en lånad ugn. Återvände efter någon dag, glaserade och brände igen. När den bränningen var klar packade jag ner allt igen, bar ner alla lådor för alla trappor och körde hem allt igen. 2008 köpte jag en egen ugn och det köpet förenklade mitt keramikerliv en hel massa! Drejskivan har jag faktiskt haft nästan ända sedan jag slutade skolan 1995, svårt att dreja utan...

Men alltså. Den här verkstan funkar ju den också! Fördelen jag har är att verkstaden ligger i mina föräldrars hus. Pappa är min privata ugnsstartare och mamma har koll på fuktläget i godset. Imorgon ska jag dit igen och ta reda på en hel massa blomkrukor som jag drejade idag!

Ny grönska och nya brallor

Igår var det dags! Skottbytardagen på mitt jobb! Vi hade laddat upp med både skott och kakor, allt för en riktigt mysig förmiddagsfika! Sin vana trogen hade flera av mina kollegor gjort skriftliga sammanställningar över vilka skott de hade bidragit med. Jag kan inte så mycket om krukväxter och har bara pelargoner hemma. Igår var jag riktigt djärv och tog skott av både Rumsbjörk och Rumslönn! Och en hel massa olika pelargoner också förstås...

Därefter stod det inte på förrän de ringde från förskolan och ville att jag skulle komma och hämta Majlis som inte riktigt hängde med i tempot där igår. Nya tänder påverkar både humöret och magen hos henne. Bättre att vara i hemmatempot en dag. Men först tog vi en promenad i det soliga vädret och hamnade till sist, inte helt oväntat, på Erikshjälpen. Där hittade jag inte mindre än två riktigt fina gamla hängselbyxor. Ett par som passade helt perfekt på Majlis!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen - kläder var definitivt snyggare förr i tiden!

Lite om våra finfredagar

Strax efter jul införde vi finfredag på min avdelning på jobbet. Bara för att ha något att se fram mot. Och bara för att få vara fin. Ja, bara för att. Det är fritt att själv bestämma nivån på det fina. Det kan vara en liten brosch, en handknuten fluga eller hela kitet; fin från topp till tå! Vi har även planer på att införa sluskmåndag, men av någon anledning har den idén inte fått något vidare genomslag. Än.

Veckorna går rätt fort nu. Rätt vad det är så är det dags för finfredag igen! Jag kör alltid på klänningar och ofta med broscher och olika örhängen. En bra grej. Det blir roligare på jobbet på det här viset!

Nu är jag helt slut efter en vecka, finfredagen har sedan flera timmar övergått till mysbyxfredag. I morgon ska jag och Majlis träffa min äldsta kompis Terés och hennes lilla son Erik. Hoppas på sol och värme. Önskar er alla en riktigt fin och trevlig helg!