Igår var sista dagen med Kafé Spegeln. I 15 år har kaféet funnits och knappast förr eller senare kommer det nog att finnas ett kafé i samma klass som detta... Så många minnen som jag har härifrån... 1996, eller var det kanske 1997, började jag jobba här. Jag gjorde mackor i snabb takt, fixade kaffe och te och lade upp bakverk på de små glasfaten. Min musiksmak har nog till stora delar sina tidiga rötter från stället. Det som strömmade ut högtalarna här fick snart även flytta hem till mig. På den tiden var rökning tillåten inomhus och här röktes det, det vill jag lova! Om kvällarna kom jag hem fullständigt inpyrd! Men det var ändå en kreativ och bra miljö att jobba i, jag tyckte mycket om det!
Ibland kände jag mig kanske lite gammal. Och ibland kände jag mig som någon som inte visste vad jag skulle göra med mitt liv. Jag hade redan min keramikutbildning men jag ville göra något annat, fast då visste jag ännu inte vad. När alla jullediga gamla Gävlebor kom hem på jullov kunde jag känna mig som den enda som var kvar i stan fortfarande. När jag tänker på det nu så känner jag att det var väldigt längesen och att det var synd att jag kände så. Jag hade ju ett jättebra jobb och fick träffa jättebra människor hela dagarna! Men, visst, både jag och de där jullediga människorna i fikakön var nog ganska ängsliga av oss på den tiden...
Det här var det enda kaféet som jag fikade på. Det fanns inget annat att välja på. Tyckte jag. Hur många fetaröramackor jag ätit genom åren har jag ingen aning om. Och jag minns tidiga bakverk som fanns på Spegeln; vallmokaka, morotskaka utan sån där kräm, kardemummakaka, banankaka och så de där små, små kaffekaramellerna... Kikärtsröran på mackorna. Halloumin som aldrig grillades och som jag för mitt liv inte heller kunde förstå varför man skulle grilla... Ibland svartbönspastej. Latten och alla olika strösockerförpackningar... Alla oljeflaskor som jag varsamt fick bära genom lokalen till kylarna på andra sidan...
Alla konserter som jag varit på här. Fredagseftermiddagarna som kokade av förväntningar. På kvällen var det dags för klubben Don Pedro, fast i annan lokal. Lördagförmiddagarna med frukost på Spegeln. Ägaren Magnus och hans familj som jag lärde känna så bra att jag till och med är gudmor till det yngsta barnet. Många andra som jag också träffat och genom åren allt bättre lärt känna. Johan, som på den tiden bara gick i gymnasiet och var alldeles blyg när han stod där vid disken och skulle handla. Många år senare bor vi ihop och har ett barn ihop. Hade det inte varit för Spegeln hade det och mycket annat sannolikt aldrig inträffat i mitt liv...
Kanske återuppstår Spegeln i annan regi i framtiden, det får man se. Som tur är finns nu Sparven med samma ägare och det är där Majlis kommer att få starta sin fikakarriär. Hennes allra första kafébesök skedde dock på Spegeln igår. Första och sista gången på Spegeln, det var finfint där tyckte hon när hon sov sig igenom hela fikat...
13 kommentarer:
Oj, man kan verkligen säga att en epok går i graven! Och vad kul att du är gudmor till min jobbarkompis barn, det hade jag ingen aning om!
Åh, mine kind of kafé. Det ser verkligen mysigt ut där. Och det låter ju nästan som att ditt liv på Spegeln skulle platsa fint som film.
Vilket snajdigt ställe, Spegeln. Känner så igen mig i det där med att känna sig lite gammal och fast, gjorde samma sak som du, bara staden var en annan.
Nu längtar jag nästan tillbaka till det där enkla livet!
Ser att du har fått en fin Majlis, grattis!
Men vilken fin liten berättelse. Jag kommer ihåg när du pratade om Spegeln när vi läste på Gotland. Vad synd att jag aldrig hann komma till Gävle i tid för att få fika där. Men det jag sett av Sparven här på din blogg ser ju också väldigt trevligt ut. Hoppas vi snart får gå dit och fika ihop.
Oj, det är mångas liv från Spegeln som skulle platsa fint som film. Och Frida, jag håller helt med dig! Fattar inte att jag kunde tänka så, jag hade ju ett så mycket bättre liv än många av de där personerna som jag avundades då. Det förstår jag nu i efterhand, efter flera år i andra städer, i sunkiga andrahandlägenheter, efter studieångestår, vad ska man göra med sitt liv, osv osv. Det var härligt att jobba på kafé, ibland är jag helt säker på att jag borde ha valt ett serviceyrke istället för att bli byggnadsantikvarie. Att få direkt uppskattning över det man gör på jobbet är fint!
Johanna: Vi får gå till Sparven när du kommer!
Från andra sidan disken såg du världsvan, cool och snygg ut.
Vilken fin skildrig och historik av Spegeln! Du är duktig på att dokumentera händelser, som jag tror många har förtängt eller glömt. Därför passar du så bra som byggnadsantikvarie! Det måste vara
trist för många Spegeln besökare att de ej kan träffas där under dagtid!
Det är inte utan att man fäller en tår över att Spegeln tar farväl. Just julfikorna där tar nog priset, tycker jag som kanske var ängslig, men också njöt av den där obetalbara stämningen. Och en tår över hur livet hampar sig, sett lite i perspektiv. Film var ordet! Men också; hej Sparven! och hej det nya livet!
Världsvan, cool OCH snygg! Tackar, tackar!
Och Terés, nä, du var nog aldrig ängslig, ängsligheten satt nog mest i mitt eget huvud när jag tänker efter...
vilken vacker beskrivning du gjort om din relation till Spegeln. jag har inte varit där fullt lika många gånger som du men det var det fiket som besöktes flitigast under mina Gävleår. jag har fina minnen därifrån. det känns sorgligt att Spegeln går i graven.
Jag bodde inte så många år i Gävle och fikade alldeles för sällan på Spegeln. Stället hade varit en favorit även om det låg i Stockholm bland alla coola ställen där. Så bra gillade jag det också. Ska besöka det nya stället när jag är i Gävle. Återigen, vilka snygga bilder! Grattis till dottern förrästen.
ojdå, trist. ett av de få bra platserna i gävle, så som jag minns det..(bodde tidigare ett tag i ockelbo)
vad sker spelningarna nu i stan?
Spelplats Gävle är fortfarande kvar, det är Kafé Spegeln, i Magnus regi, som försvinner.
Skicka en kommentar