Det var sommaren 2003, jag jobbade på Gotland och min bror, svägerska och Den Finaste kom på besök. På en av öns otaliga loppmarknader hittade vi Staffan, som ni ser i mitten. Staffan är så fiffigt konstruerad att man kan sticka in en hand någonstans i närheten av svansen och med handen kan man sedan forma hela ansiktet och munnen. Vi hade väldigt kul med Staffan under alla dagar som de var kvar. Sen flyttade han med dem till Stockholm.
Lite senare under samma sommar, men på en annan loppis, låg Stefan och bara väntade på en ny familj. Han fick flytta hem till mig. Stefan ser ni närmast kameran. Lika fiffig som Staffan och lika mjuk och skön och med bra gripfingrar. Nu hade två bröder funnit varandra!
I flera år levde de två bröderna utan vetskap om sin tredje bror. Visserligen bor Stefan och Staffan inte ihop, men de har ändå träffats emellanåt. Men förra sommaren dök plötsligt Herman (borterst) upp på en Gävleloppis. Mamman hittade honom och han fick flytta hem till henne. För första gången sedan de blev tre fick de träffas hemma i mammans trädgård, hänga lite i äppelträdet och snacka gamla minnen.
5 kommentarer:
Bröderna ser lite rädda ut högt uppe i äppelträdet....Eller är det så att de är blyga för varandra?
åh! finaste! hemma hos mej bor deras kusin, han heter bara apan o han blev illa tilltygad av en hund som bet honom i ansiktet för ca 25 år sedan... men han är still going strong fortfarande, lite fläckig i om nosen men himla trevlig ändå!
Snacka om goda minnen. Vi hade en sån apa på dagis. Han brukade hänga i ribbstolen i stora lekrummet. Visst är det en grej i munnen också så gör ljud?
Jo, visst! Staffan hade en sån pipgrej först, men den är dessvärre borta nu...
Sickna härliga apbrorsor!
Skicka en kommentar