Vem var hon egentligen, Fru Haglund, kvinnan som mellan åren 1952-2006 bodde i det som numer är min lägenhet? Tänk, den där specialbyggda hyllan som rymdes bakom köksdörren, hyllan som var fylld med diabilder. Bilder från ett helt liv, kan jag tro. Säkert också en massa bilder från den här lägenheten. Jular som har firats, födelsedagskalas och kanske en och annan gårdsfest... Jag undrar, var det hon som hade det där fotointresset eller var det hennes man, som hade gått bort flera år tidigare? Köket hade Fru Haglund tagit mycket väl hand om, läs lite om det här.
Fru Haglund finns inte mer, det var hennes dotter som sålde lägenheten till mig. Dottern har vuxit upp här. Hon hade bott här i hela sin barndom. Hon kunde berätta om det platsbyggda grå stenbadkaret som hennes pappa på senare dagar hade målat vitt. Badkaret som sågades mitt itu bara ett halvår innan jag flyttade in. Det var stamrust då och såna badkar kunde man inte ha kvar. Badrummet är nu lägenhetens fulaste rum, standardlösningar och ganska fult kakel.
Desto finare är mattan i garderoben i sovrummet! Den blev kvar trots att Fru Haglunds dotters sista drag var att ta bort alla mattor i lägenheten och låta slipa alla trägolv och därefter lacka dem i en snorig lack. (Som pappan och jag på en gång slipade bort och ersatte med olja istället.) När det var klart att jag "vunnit" budgivningen var jag tvungen att ringa dottern för att verkligen understryka att hon absolut inte fick ta bort mattan i garderoben... Den blev kvar och jag blir så väldigt glad varje gång jag ser den! I en annan garderob ligger en gammal matta som leker parkettgolv. Den är antagligen också från slutet av 1940-talet då huset byggdes.
Det fanns en del spår kvar efter Fru Haglund när jag flyttade in. Först efter flera månader upptäckte jag den ihoprullade pappersflaggan som råkat fastna bakom ett hyllplan i min klädkammare. Jag tror säkert att Fru Haglund tog fram den varje nationaldag för att vifta med den på gator och torg. Flaggan får ligga kvar där bakom hyllplanet. Det känns bra.
I början när jag bodde här brukade jag smyga runt i källaren på upptäcksfärd, det fanns ganska mycket bråte där då, bråte som idag är bortstädat och slängt på återvinningen. Gamla originalköksdelar, (som jag dock lade beslag på innan de slängdes!)gamla saftflaskor med porslinskork och med märkning "Svartvinbärssaft 1964". I en lite skrubb upptäckte jag ett skidpaket i mörkblå smärting. Fint, tänkte jag och kikade på namnlappen. Valborg Haglund. Det var ju hon! Fru Haglund! Hennes gamla skidor! Bestämde att det inte var mer än rätt att de från och med den dagen fick lov att tillhöra mig! För några veckor sedan köpte jag ett par riktiga gamla pjäxor, men ännu har jag inte provåkt.
4 kommentarer:
Jag tror att fru Haglund ler i sin himmel, Du är en fantastisk lägenhetsförvaltare!
Tänk vilka historier som kan gömma sig i ens hem!
...tycker att det är fint hur Fru Haglund liksom bor kvar där i lägenheten. Att du låter henne få finnas kvar.
Och smärting; görs det inte längre eller heter det något annat nu? Är det helt enkelt canvas? Om så, så är smärting ett roligare och finare ord. Jag ser fram emot berättelsen om när du provar skidorna första gången!
Terés, jag tänkte på det också. Först tänkte jag skriva canvas, för det är väl kanske det det är. Men så tänkte jag att smärting väl är samma sak? Mer smärting! Mer kapuschong! Mer brandgult! Mer "på sant"!
Skidornas binningar behöver förses med en ny sån där vajer som går runt baksidan av foten. Undrar om såna finns att köpa längre?
Skicka en kommentar