Om mitt kök. Om muggarna.

Mitt kök. Ena skåpet är fyllt av muggar. Muggar fyllda av minnen. Alla har sin historia och varje gång jag ser en mugg minns jag en speciell tid, en person eller kanske en händelse. De allra flesta muggar jag har framme nu är i lergods. Har vant mig vid det spröda godset, kan handskas med det. Men ibland saknar jag det stabila och hårda stengodset. Kanske går jag tillbaka till det någon gång eller så stannar jag troget vid lergodset. Ingen vet.

Här står Mettes höga tekoppar med rosenmönster. De gjorde hon sommaren då vi jobbade ihop på Gotland. Tänk vad kul vi hade den sommaren, Mette och jag! Mönstret är inspirerat från ett stickmönster från Yllet. Muggarna i förgrunden är loppisfynd. Den turkosa har ett "S" i botten och de små gullpluttarna med blommorna på är från Arabia.

Här finns en karaktäristisk Åsa Olofssonmugg. En klassisk monstermugg! Vi har jobbat många somrar ihop på Gotland och Åsa har inspirerat mig mycket. Hon var också den som fick mig att begripa lite mer om lergods. En mugg att bli glad av!

En liten mugg av Emma Bjarnegård som jag också jobbat med under flera somrar på Gotland. Liten men naggande god att dricka kaffe ur!

En mjuk och varm glasyr på muggen som Svein Hjort Jensen i La Borne, Frankrike, har gjort. Den är skön och lite hal att hålla i och kanske är det den muggen jag är mest rädd om av alla mina muggar. De flesta går ju att, relativt enkelt få tag i igen, men här blir det svårare. De grönprickiga muggarna till vänster används ofta till kaffe.

Andra muggar från La Borne. De här har Christine Pedley gjort. Det var hos henne jag jobbade en hel höst 1996. En hård höst. Fuktig kall och mörk. Men muggarna gör mig glad och får mig ändå att minnas tiden som... bra och lärorik. Det var Christine som lärde mig se hänklar på ett nytt sätt. Om det har jag skrivit här.

Fassettskurna små muggar av mig själv. Använder dem aldrig men har inte heller mage att packa ner dem i en kartong och förpassa dem till källaren. Där finns en massa andra muggar som väntar på att återigen se dagens ljus. De kommer att få vänta för dagens ljus får de nog inte se förrän vi bor större och har fler skåp... Den lilla muggen till vänster har Åsa Lindström gjort.

Den ljusa muggen med blå ringar är den jag använder mest nu. Har svårt att slita mig från den. Vissa morgnar tvingar jag mig till att ta en annan mugg, bara för att. Den här muggen är enkel, har perfekt storlek, skönt handtag och skön kant. En av mina bättre muggar, tänker jag.

Högt upp i muggskåpet står småkannorna och där över de större kannorna. Den lilla längst till vänster har Christine Pedley gjort. Kannan invid kommer från Gustavsberg, nästa är "Dill" från Uppsala Ekeby. Längst till höger en liten kanna från Gefle porslin, tror jag. Små kannor är gulliga och användbara, tycker jag.

Om mitt kök. Om kök.

Mitt kök. Det bästa med hela min lägenhet. Hur jag ska kunna skiljas från det här köket, ja, det är en gåta. Nu är jag inte precis på väg att ta adjö av mitt kök, men inom en överblickbar framtid kommer vi säkert att flytta till något större. Emellanåt kan jag nästan gripas av panik när jag tänker på bristen på gamla fina bevarade kök. Hur ska jag någonsin kunna flytta till en lägenhet eller hus med lika fint kök som jag nu har, det har jag tänkt många gånger.

Tänk vad lättad jag blev då jag för något år sedan såg att Kvänum gör nya kök inspirerade från 1940-1960-talens stil. Nya, gamla kök men med dagens finesser. Köket på bilden ovan finns i tre olika kulörer och jag skulle lätt kunna tänka mig detta som påminner om mitt eget kök!

Är man tillräckligt händig bygger man ett kök själv eller som här, kompletterar ett redan befintligt. Om ni vill titta på och låta er inspireras av många fina gamla kök, klicka er då in på Länsmuseet Gävleborgs byggnadsantikvariers kökskatalog som ligger på museets Facebooksida.

Om ett litet ansikte

Tidigare, när jag var under 30 var jag säker på att jag aldrig ville ha barn. Förberedde till och med min mamma på att hon aldrig skulle bli mormor. En av de största anledningarna till att jag inte ville ha barn (tänker jag nu) var nog mitt dåliga tålamod. Tänkte att jag skulle drabbas av psykbryt med en gråtande unge.

Åren gick och jag ändrade mig. Nu finns Majlis. Mitt tålamod är fortfarande väldigt dåligt. Intressant då att upptäcka att mitt eget grinande barn inte är stressande utan mer bara... fint. Att det där lilla ansiktet kan uppvisa så många miner. Nya varje dag. Tur man kan ändra sig...

Om den sista och om den första

2010 års sista klädinköp blev det här förklädet från Erikshjälpen. Jag känner mig som en Babuschka med det på. Det är så fint med sina små, små veck och sitt blommönster. Men jag undrar; hur behåller man de där vecken även efter en tvätt? Någon som vet?

Under januari ska jag utmana mig själv med ett köpstopp. Inga små bodys för 15 kronor från Myrorna, inga fler naturfärgade läderväskor från Erikshjälpen. Inga stövlar. Inget annat heller. Det borde väl inte vara så svårt att avstå från alla de där småinköpen? Och alla de större? Blott för en månad? Men vi får se. Som sagt, det är en utmaning!

I morse när jag vaknade, klockan var halv nio, då var det nollgradigt och snöstorm ute. Köksfönstret var alldeles blött av all snö.

Nu är det ett nytt år. 2011. Nytt år, nya möjligheter! Hoppas att ni hade ett fint slut och att det nya året börjar bra för er!

2010

2010, året då jag blev något mer vuxen. Kanske.

Januari. Jag blev erbjuden en fast tjänst som byggnadsantikvarie på Länsmuseet Gävleborg. Jag tackade ja och en viktig och tidigare saknad pusselbit i mitt liv kunde läggas på plats.

Februari. Vi fick reda på att vi väntade barn. Vi som väntat så. Nu fanns det där.

Jag sa hej då till Dalarna.

Mars. Jag köpte en ny präktig familjebil. Och skrotade min älskade fina bil från 1981. På bilden är det inte mars utan sommar. Jag och den nya bilen hade inte blivit vänner än då, det har tagit ett långt tag, först nu känns det som att jag börjar gilla den. Och den mig.

Jag började jobba i Gävle.

April. Vi köpte en dubbelsäng. Mitt livs första. Nattsömnen blev något bättre.

Maj. Vi åkte till Stockholm och gick på kalas hos det finaste brorsbarnet som fyllde 8 år.

Juni. Jag började hänga runt på en massa hembygdsgårdar i Hälsingland. Lekte att jag bodde på dem. Insåg än en gång att jag har ett mycket bra jobb.

Sparven öppnade i Gävle.

Juli. Bjöd med mig mamman och pappan och Johan på en weekend till Hälsingland och gården Västeräng. Semestern började.

Augusti. Semester. Jag övade mig på att inte göra någonting. Det gick ganska bra.

September. Det kändes oviktigt att jobba, jag väntade bara på att få gå hem. Pysslade med babykläder och undrade vem det var som gömde sig där inne.

Oktober. 20 oktober föddes Majlis, världens finaste lilla bebisflicka. Än fast hon bara varit här så kort tid är det svårt att minnas livet innan hon kom.

November. Jag körde sedvanlig julmarknad här hemma i min lägenhet. Började längta efter att dreja igen.

December. Vi softade hemma. Ute föll snön vareviga dag. Kallt var det också. Tur att Majlis fick en hemmasydd liten päls av sin kusin Amanda i julklapp!

Nu önskar jag er ett verkligt gott nytt år! Hoppas att vi ses igen 2011!

Att komma igen

När jag behöver ny inspiration brukar jag bläddra i några av mina favoritböcker. Böcker med många bilder och böcker med berättelser om människor och deras liv. I några av böckerna finns även beskrivningar till hur man tillverkar det som visas på bilderna. Genom böcker kan jag drömma mig bort och drömma mig in i de där bilderna och de där liven. För det mesta kommer lite av det kreativa tillbaka efter att jag bläddrat ett tag.

De gånger jag tvivlar alldeles för mycket på min kreativitet och på mig själv brukar jag lyssna på den här fina sången.

De två översta bilderna kommer från boken Jordnära av Mary Norden, mittbilden är från Anja Notinis Krukmakare och de två understa bilderna från den underbara danska boken Gemmesteder av Lene Ostenfeldt.

Så var det dags igen!

Jag önskar er alla en fin jul! Sänk kraven och ta det lugnt!