Ett hantverk av lokala hjältar

Jag har ju tidigare berättat om mina lokala hjältar Skomakarna på Söder i Gävle. Jag älskar att gå dit och lämna in grejer som ska lagas. Oftast är det skor som jag köpt på loppis, emellanåt är det någon väska. Nu senast var det ett par mycket välbevarade jodpurs från Erikshjälpen som fick förlängt liv. Jag tycker mycket om kvalitetsskor och andra lädervaror som är möjliga att laga! Skomakarna har fina gamla maskiner vilka, tillsammans med deras stora yrkeskunskap, verkar göra det mesta möjligt att laga...

Det som var nytt den här gången var en liten skylt vid trappan som leder ner i deras spännande källare. Källaren som jag faktiskt har haft förmånen att besöka de inre delarna av för något år sedan. Second hand stod det på skylten. Vi gick ner för att se vad det kunda vara som de hade där. Där fanns en hylla som var fylld av skor och väskor. Det var grejer som aldrig har hämtats ut av sina ägare och som därför har blivit kvar i skomakarnas förråd i flera år. Nu är det dags att sälja bort lagret! Men där fanns även ett par helt oanvända, inte helt färdiga, äkta Kinnaskor. Skomakarna sålde uppenbarligen det märket när företaget fortfarande fanns. Och så stod den här fina läderväskan på översta hyllplanet. Också helt oanvänd! Paret som ÄR skomakarna berättade att de sydde såna väskor under 1970-talet! Och här är en som fortfarande fanns kvar på lagret, pga att någon har slafsat lite med ett lim på dragkedjan... Väskan fick åka med mig till jobbet idag. Den något buttra minen får förklaras av inställt tåg som ersattes av en buss...

Klädd vs. slimskt klädd

Dagen har jag tillbringat i vackra Gagnef. Gagnefs minnesförening firade 100-årsjubileum och ställde till med fest. Jag kom slimskt klädd, trots att jag så sent som igår planerade att ha folkdräkt för första gången i mitt liv. Slimskt klädd säger man i Gagnef när någon kommer oklädd, alltså inte i sockendräkt. Då är man en slimska...

Många av kalasgästerna kom klädda och det råder ju ingen tvekan om att Dalarna har en alldeles speciellt märkvärdig dräkttradition! En mängd sockendräkter fanns till beskådan, den ena vackrare än den andra. Särskilt förtjust blev jag i Bodas dräkt som ni ser här ovan. Den har ett fint smäckert liv och jag skulle gärna ha ett sådant själv, fast då till mina vanliga kläder. Kanske lite mer ihop i fram. Men tänk vad fint över en klänning...

I kyrkan gavs ett icensatt bröllop med helt bröllopsfölje anno 1909, samma år som minnesstugan invigdes. Så fantastiskt genomvackert det hela var! Ni skulle har varit med! Brudens dekorationer med glaspärlor, pappersblommor, spetsar och band är det finaste jag sett på länge!

Torgklänningen

Jag har aldrig träffat min mormor. Hon gick bort 1964. Jag är säker på att vi hade haft en hel del gemensamt, jag och min mormor. Det är väldigt tråkigt att jag aldrig fick lära känna henne. Det finns inte så mycket annat kvar av henne än gamla fotografier och det jag hört min mamma berätta om henne. På den nedre bilden står hon i mitten med den mörka klänningen.

Hon bodde i en liten by utanför Gävle och där bedrev hon och morfar jordbruk. De odlade potatis, blomkål, morötter, ärtor och säkert en hel massa mer. De hade kor och och en häst. Min moster och morbror bor nu på gården som mormor och morfar hade. Jag minns från när jag var barn, att i ett litet utrymme i uthuset satt det flera inramade diplom som mormor fått för sina mjölkningskunskaper, tror jag att det var. Jag tror att det var Hushållningssällskapet som hade utfärdat diplomen. Hon var duktig på mycket min mormor, har jag fått veta. Det behövde man säkert vara under första halvan av 1900-talet när man bodde på landsbygden.
För några dagar sedan när jag var hos min moster och morbror i ett annat ärende framkom det plötsligt att det fanns klänningar kvar efter mormor i en klädkammare på vinden! Här har man drömt i hela sitt liv om gamla kläder på vindar och så får man reda på att mormorns gamla klänningar har hängt inne i klädkammaren så länge jag har funnits! Jag och kusin Mona brukade leka precis utanför klädkammaren när vi var små och tänk, därinne hängde skatten redan då!
Jag fick tre klänningar efter mormor och den som jag blev mest lycklig över är den här rutiga klänningen, Torgklänningen. Den hade mormor på sig varje lördag då hon och morfar åkte in till Gävle för att sälja grönsaker på torget. Tänk att hon hade den på sig varje lördag! Ibland så följde mamman och mostern med och fick stå i ståndet och sprita ärtor till tanterna som kom och handlade.
Jag tycker väldigt mycket om gamla kläder med historia. Oftast är det dock jag själv som tåtar ihop den historian utifrån min fantasi. Men här fick jag en alldeles verklig historia bakom plagget och det gjorde mig väldigt glad!


Kanske såg hon ut ungefär så här.

Källaren

Husen i min bostadsrättsförening är byggda 1946. Än idag finns en hel del spår kvar från den tiden, även fast de blir färre och färre. 1940-talets flerbostadshus präglas av omsorg om de små detaljerna, som speciella ytor i trapphusen att parkera barnvagnar på. Ibland ser man även ett litet dörrtrycke en bit nedanför portens vanliga dörrtrycke. Detta för att barnen ska kunna öppna porten...

I min förening finns inte ett endaste barn idag. Annat måste det ha varit på 1940-talet. Ett helt förråd för barnvagnar och skidor och ett alldeles eget torkrum för barnkläderna! Förrådet för skidor har varit helt okänt för mig till för någon vecka sedan. Det gamla låset var utbytt och den nya nyckeln visade sig finnas hos mig, i min nyckelpåse. Jag kom in i ett dammigt förråd, fyllt av målarburkar, byråer, fåtöljer och ja, mycket riktigt, även av en massa gamla träskidor! Nu ska vi kanske snart hyra ut förrådet, men helst vill jag att det ska fortsätta att se ut som det gör nu, dammigt och fyllt med gamla grejer...

Gulle gull ull

Idag har jag varit i fantastiska Dala-Floda. Jag besökte en gammal snickeriverkstad från 1920-talet. De allra flesta maskiner fungerar än idag och jag hoppas att ägarna kommer att bevara den!

Kvinnan som äger snickeriverkstaden tog med min till Wålstedts textilverkstad som ligger i byn Hagen. Det var ull överallt! I alla möjliga kulörer. Pappsäckar fulla med ull, hyllor fyllda med garner. På golvet ull, i maskinerna ull. Ja, det är väl i sin ordning antar jag när man har ett ullspinneri...

Jag fick titta lite när de matade in ullen i maskinen som liksom kardade upp det hela och sedan spann ihop materialet i trådar. Det var faschinerande att se hur snabbt tråden växte på rullarna. Just den här blandningen av kulörer ska bli garnet med det finaste namnet - Björnmossa.

Håret idag

Håret idag. Låter som Världen i veckan.

När jag inte har tid att sätta igång keramikprojekt får kreativitetet ta sig andra vägar...

Men jag har en plan. En ganska stor plan. Den rör min keramik och jag smider planer om kvällarna. Bara Johan vet, ingen annan. Det kan bli bra. Det kan bli en början på något större. Men först måste jag fråga några andra nyckelpersoner om lov. Jag återkommer.

En höstig svampklänning

Förra helgen när jag var i Stockholm så gjorde jag ett fint fynd på Beyond Retro. Ett stycke höstklänning för endast 199 kronor! Klänningen är precis i mina färger och passade mig perfekt! Jag har haft den på mig idag när jag jobbart under museimässan på Dalarnas museum. Sällan har jag fått så mycket komplimanger för ett plagg som jag har fått för den här klänningen idag! Jag känner mig fin och alla komplimanger gjorde mig väldigt glad!

Klänningen matchas med tårtpapperen från Knulp. Väskan, som nyligen varit på lagning, har mamman köpt till mig på loppis i Gävle. Det småblommiga paraplyet är från en annan Gävleloppis. Koftan och sjalen köpte jag på loppis på Gotland i somras och slutligen, örhängena har jag drejat själv. Återbruk när det är som bäst!