Om bakning, mat och andra sinnligheter

Min kära vän och forna kollega Kattis, har nyligen startat bloggen Krinolinas kök om matlagning och bakning. Det var ju från henne som jag fick receptet på de där goda ingefärsbröden som jag skrivit om här.

Kattis är väldigt duktig och påhittig i köket. Hennes kök är en dröm för oss som gillar 1940-talet. Höga skåp och fina lådhurtsar. Gott om plats. Där är det alltid något på gång. Något gott på gång. Och i hennes trädgård finns fina fruktträd, blandat med fina spräckliga hönor som värper stora och goda ägg, här och där en grå hund och lite överallt finns fina blommor. Vi har drömmar, Kattis och jag. Drömmar om att göra något annat än det vi nu lägger ner mest tid på. Ett fritt liv med vackra ingredienser, kanske man skulle kunna säga.

Bilden ovan har jag lånat från Kattis blogg och den är från den frukostklubb som hon och några vänner har varje fredag. De ses hemma hos någon i frukostklubben klockan 7 på morgonen, äter frukost och pratar och åker sedan till sina arbeten. Låter så himla trevligt! På bloggen kan du också hitta receptet på en mastig och supersmarrig kreolsk bananpaj och på en numer nästan klassisk tuppkaka. Kolla!

Att smida planer

Idag har jag varit på utflykt till Hälsingland. Till Bollnäs. Jag träffade keramikerna Ulrika och Anna. Så lustigt egentligen, för några år sedan då jag arbetade som byggnadsantikvarie på Länsmuseet Gävleborg, läste jag en artikel om Anna i en Hälsingetidning. Jag tänkte att jag skulle besöka henne vid tillfälle. Kanske på väg hem från ett hälsingebesök. Jag susade snabbt förbi där hon bor och arbetar men aldrig blev det tillf'älle att stanna.

För någon månad sedan fick jag ett mail från Anna, med en fråga om ett möjligt framtida samarbete. Så roligt att få kontakt med en ny keramikerkollega! Samarbetet handlar om ett gemensamt försäljningsställe i sommar, men inget är klart, så jag ligger lågt ett tag till. Hur som helst så behövde jag ut och luftas och en tillsynes liten resa till Bollnäs, tycktes göra susen.

Jag fick åka tåg förbi det lilla samhället Holmsveden. En sovande gata som varje sommar vaknar upp då det hålls countryfest där. Många av husen efter huvudgatan verkar vara övergivna. Jag skulle vilja veta mer om husen och vilka som bott eller bor där. Särskilt gillar jag det här jättehuset som är klätt med eternit. Jag tror att jag någon gång hört att det varit ett hotell.

Vi åt lunch på Lilla k´s kök i Bollnäs. Ett trädgårdskök till viss del beläget i ett växthus. Lunchbuffé med många spännande rätter. Jag kommer definitivt att återvända för en fika!

Trots att hela dagen har varit grå med snöfall, fick jag en förnimmelse av våren, när jag åter nådde Gävle. Den finns där, lurar ett tag till, för att snart komma fram. Jag fick köpa en Iris och mina pelargoner har börjat spira.

Kompisar från förr

Några kompisar från förr. Från tiden då leksaker var hemsydda eller ärvdes av äldre släktingar.

Gunnar, apan, har min pappas bror lekt med när han var liten. Tror att apan är uppkallad efter pappas kompis. Så länge jag vet har Gunnar haft sprickan över nosen och så länge jag minns har han haft lite tunt med päls på rätt många ställen. Svansen, som ska ha en turkos liten avslutning är lagad många gånger. Gunnar är stoppad med något höliknande material och numer är han väldigt skör. Många som träffat honom tycker att han ser läskig ut, men det är han inte. Han är en mycket vän apa.

Sen har vi Jocke, den lilla svarta killen. Han kommer från Afrika och jag tror att jag fick honom av en arbetskompis till mamma. Jocke har praktiska kläder som alltid sitter på. När jag var yngre tyckte jag att det var så roligt att dra i Jockes ögon, så att han tittade i kors. Så gör jag aldrig mot Jocke numer. Han är lite slapp i halsen, vilket får honom att se lite sorgsen ut. Fast jag tror att han är rätt glad.

Peter, hunden, med en svans med en ståltråd i, stod och väntade på mig på en loppis på Gotland för 6 år sedan. Lång och stolt, även fast svansen är lite sned.

Den gula lillkillen har inget namn. Som jag minns. Från när jag var liten. Har för mig att han hade några knappar till ögon förr, nu är de borta. Idag slog det mig hur otroligt gullig han är. Helt rund och mjuk.

Det här gänget bor numer på en hylla i mammans syrum. Från sin höjd blickar de ut över tyger, garner, saxar, symaskiner, strykjärn och mamman.

Köket

Köket var den största anledningen till att jag köpte min lägenhet. Ingen annan lägenhet jag tittade på, hade ett sånt fint gammalt kök bevarat. Och jag ville ha ett fint gammalt kök.

Det här köket är från året då huset byggdes, 1946. Jag kan tacka Fru Haglund för att det finns kvar än idag. Jo, för hon som ägde lägenheten innan mig, hette Fru Haglund, eller det är iallafall så de äldre boende i mitt hus kallar henne. Fru Haglund dog ett halvår innan jag köpte lägenheten av hennes dotter. Av dottern fick jag veta att familjen bott i lägenheten sedan 1952 och att lägenheten alltså var dotterns barndomshem. Hon berättade också att hennes pappa hade varit ansvarig för pannrummet som finns i källaren. Och så berättade hon om det grå, djupa stenbadkaret som tidigare fanns i badrummet...

Mitt kök byggdes under en tid då man ännu byggde med traditionella material. Platsbyggda skåpstommar som är upphängda på stadiga skruvar. Hyllplan av trä. Material som är möjliga att underhålla. I källaren hittade jag en ursprunglig köksdel från en annan lägenhet. Skåpen var ljust ärtgröna och trädetaljerna mörkt lackade. Den gröna kulören hittade jag underst av alla vita färgskikt på mina skåp, då jag skulle måla om dem. Jag valde en ljust turkos kulör till skåpen. Trädetaljerna är ännu inte lackade.

Fru Haglund blev kanske lite trött på sitt kök efter flera år, för hon hade piffat till det lite. Säkert någon gång under 1980-talet. Då försåg hon alla skåp som har handtag, samt lådorna, med gröna glashandtag. Det var säkert också då som hon också klädde in marmorfönsterskivan och träbänken i köket med självhäftande plast som imiterade furu.

När mina grannar Maj och Ingvar, som är mycket gamla, fick komma in på besök hos mig, såg Maj mycket olycklig ut när hon såg mina dragskåp. "Åh, nej, stackare, har du DE HÄR kvar!!! Usch!"

Mina sneda dragskåp rymmer så mycket. Loppisfynd blandas med keramik från vänner, andra keramiker och mig själv. Här finns den där skålen som Mats i Leksand precis var på väg att kasta på skrothögen och här finns den fina skålen som Nina brände i sin stora vedeldade ugn i Frankrike. Här finns Åsas soppskålar och här finns Mettes kannor och muggar. Och här finns keramik från Svein och Christine i La Borne.

Skåpen börjar bli fulla och jag funderar på att rensa lite. Ställa undan lite grejer och vila från dem. Som jag gjort så många gånger förr. Men nu är det ju ett bra urval av grejer och jag tycker så mycket om allt. Tror att det skulle kännas tomt att dra skåpet åt sidan och plötsligt en dag inte finna grejen där inne. Så det får nog vara trångt ett tag till.

Loj söndag

Jag börjar kanske bli lite sjuk. Kroppen är tung och halsen gör lite ont. Igår kväll när jag var hemma och myste provade jag att baka ett nytt bröd. Bröden avnjöts till frukosten idag och de smakade gott och lite nytt.

Jag fick receptet av min vän Kattis, som är en fena på att baka och laga mat. Hon hade hittat receptet i en gammal Lantliv och det är Carl Jan Granqvists butler (!) som brukar baka dessa små smarriga ingefärsbröd. Jag gjorde som Kattis sa att hon brukar göra, nämligen att byta ut ingefärspulvret till riven färsk ingefära. 2 tsk pulver blir 2 msk färskriven ingefära. Jag bytte också ut smöret till rapsolja, höftade till det lite. Här är receptet på 25 stycken Peters ingefärsbröd:

- 8 dl fingervarmt vatten

- 100 gram jäst

- 50 gram smör

- 1 msk salt

- 2 tsk ingefära (eller 2 msk färskriven ingefära)

- 1 dl krossat linfrö

- 1 dl vetkli

- 4 dl grahamsmjöl

- ca 16 dl vetemjöl

1. Lös upp jästen i vattnet och klicka i margarin (eller häll i olja). Häll sedan i salt, ingefära och vetekli.

2. Blanda ner de två mjölsorterna och låt degen jäsa ungefär 30 minuter.

3. Dela upp degen i 25 små bullar som får jäsa på en smord plåt i ca 20 minuter.

4. Grädda i 220 grader i ca 10 minuter.

5. Jag penslade med kallt vatten då bullarna var färdiggräddade. I ursprungsreceptet penslas bullarna med uppvispat ägg innan gräddningen, samt förses med flingsalt samtidigt.

Senare idag, på eftermiddagen, bakade jag kladdkakemuffins från Leilas bok A piece of cake. Jag halverade dock receptet och då blir det såhär:

Kladdkakemuffins

- 1 ägg

- 1 dl socker

- ½ tsk vanlijsocker

- 25 gram smör

- 0,25 dl olja

- ½ dl sjus sirap

- 1 dl vetemjöl

- ½ dl kakao

- ½ tsk bakpulver

- lite salt

- 50 gram mörk choklad (70%)

Vispa ägg och socker vitt och pösigt. Smält smöret och blanda ner oljan och sirapen. Blanda allt. Blanda mjöl, salt, bakpulver och kakao och vänd ner detta försiktigt i smeten: Smält chokladen och blanda i detta också. Häll upp i muffinsformar och grädda i 175 grader i ca 12-15 minuter. Ska smaka dem nu snart!

Till middag fick vi frikadeller som smakade fantastiskt, men det är en annan historia, som jag kanske skriver om en annan dag.

Snart dags

Ja, det är ju inte riktigt dags ännu. För semlor. Men var beredd, imorgon är det fettisdagen! Jag började ladda redan i helgen då jag bakade semlor för första gången i mitt liv. Inga konstigheter egentligen, tog bara det gamla hederliga, säkra bullreceptet och istället för att baka ut till traditionella kanelbullar rullade jag små bollar istället. In i ugnen på 225 grader och där fick de vara i ungefär 7 minuter. Sen blandade jag mandelmassa och vispad grädde, det blir bäst så, tycker jag. Pudra sedan över florsocker.

Smakade en halv igår. Jo, sant, bara en halv, men imorgon blir det fler, helt klart!

Roligare

Ja, ja... Det kan eventuellt ha varit så att det var köpstopp här hos mig... Men, ja, det var ju bara mellan mig och mig. Och när hjärnan har så mycket att tänka på, tänkte jag att jag kanske kunde lura iväg den ett tag. Jag hittade den här klänningen och tänkte bara på den ett tag. Ett ganska kort tag visserligen, men ändå. Livet blev roligare såhär!

Klänningen är mjuk och tunn och grå och vit och min bästa loppiskofta från Gotland passar perfekt! Örhängena har jag bytt med Joanna.