Välkommen ner i den osinnliga grottan!

I den digitala världen som jag rör mig inom, både vad gäller bloggar men kanske framförallt med Instagram, är det det vackra och sinnliga som råder. Det finns så många bilder och texter att inspireras av och det gör jag verkligen också. Men emellanåt kan jag verkligen känna mig stoppmätt på allt underbart; alla perfekta liv, underbara män, mysiga barn, härliga sommarhus, utedagar i soliga lövskogar... ja, ni fattar. Såklart förstår jag också att det bara är bilder. Små utvalda ögonblick från personernas liv. Precis som jag själv väljer ut mina bilder och formulerar mina texter. Och de visar långt ifrån h e l a mitt liv.

Men nu ni, nu ska ni få följa med mig till en osinnlig del av mitt liv. Min verkstad. Välkomna med ner i grottan!

Min verkstad har jag alltså i källaren hemma hos mamma och pappa. Det är ju verkligen vänligt av dem att vilja ha en så kletig och dammig verksamhet inhyst i sin källare. De är mycket vänliga mina föräldrar. Min verkstad börjar redan i det före detta hobbyrummet (där vi bland annat hade ett pingisbord när jag var i tonåren). Jag har ungefär halva det rummet. Här står ugnen och lerkvarnen. Här har jag hela mitt lerförråd och här glaserar jag. Här ställer jag också grejerna när de är färdigglaserade, i väntan på bränning. Det är ingen knivskarp gräns var "min" del i rummet börjar, utan jag breder ut mig lite hit och dit, in i en av mammas porslins- och loppissamlingar som upptar resterande del i rummet... Det är bakgrunden till att mina ugnsstöttor har fint sällskap av några av hennes tavlor.

I varje fall, på ena sidan av ugnsrummet ligger tvättstugan och det är där jag hämtar vatten och diskar. Och ja, det är i samma tvättstuga som mamma och pappa tvättar... På andra sidan ugnsrummet ligger min verkstad. Ungefär i mitten på ugnsrummet går skogränsen. Där står mina verkstadstofflor. Skulle jag såsa runt i dem i hela huset skulle alla golv bli väldigt lerdammiga...

Min verkstad är liten. Det är begränsat hur mycket jag kan dreja åt gången. Eftersom jag jobbar stötvis i min verkstad brukar det funka bra. Varje månad jobbar jag tre mycket effektiva dagar i verkstan och däremellan hinner jag bränna bort det jag gjorde senast, innan det är dags för ett nytt pass igen.

Allt som jag drejar ställer jag på spånskivor i ett format som är tillsågat efter en hylla som finns i rummet men som jag sällan använder. Jag ställer alla skivor på ett stort bord som jag har i rummet och på en lång bänk som också finns där. I verkstan förvarar jag alla mina engober i 10-15 litershinkar. Här finns alla verktyg och här finns all plast som jag använder till att täcka keramiken med då den inte får torka ifrån mig. Jag har alltså inget torkskåp som många andra keramiker har. Jag använder tunna plastpåsar, såna där avfallspåsar, ni vet. De är väldigt mjuka och fina och ger inga märken på sådant som inte är helt torrt.

Jag återanvänder ingen lera, vilket annars är vanligt bland keramiker. Jag har förhållandevis lite svinn på leran, misslyckade drejningar viker jag ihop på en gång och lägger tillbaka i lerpaketet. Lerspån som blir efter beskickning, eller svarvning av bottnarna, lägger jag i en plastback som pappa brukar köra till återvinningen när den är fylld. Jag har helt enkelt inte plats - eller tid - för den hantering som krävs om jag skulle återvinna all lera.

Så det är alltså här nere jag häckar när jag håller på med min keramik. Längst in i en källare i ett hus byggt 1974. Lyssnande på P1. Min verkstad är liten, mörk och lite opraktisk. Men jag har har lätt att hitta rutiner för det jag sysslar med och jag tycker ändå att det funkar fint att hålla till här nere. Mamma är min privata plastpåläggare om kvällarna. Och pappa kan sätta igång ugnen med hjälp av instruktioner från mig via telefonen. Självklart ska jag inte sticka under stol med att jag mer än gärna skulle vilja ha en stor verkstad i markplan. Med stora fönster som släpper in ljuset och en dörr direkt ut på en gård. Med praktiskt uttänkta ytor och plats för en läs- och skissdel med ett litet bibliotek med litteratur om keramik. Men, nä, nu har jag det inte så, utan så här. Osinnligt. Och det funkar!