Jag fyndade fyra tekoppar med fat i lördags. Lindy, heter de och de tillverkades av Uppsala Ekeby under 1950-talet. Jag är väldigt svag för den här lime/olivgröna kulören och formen på muggarna passar mig perfekt. Mönstret är också riktigt snyggt, tycker jag. Alltså borde jag bara vara väldigt nöjd, men faktiskt får jag liksom som en liten klump i magen varje gång jag tittar på dem...
Ännu värre är det med de här Muminmuggarna. Hela hösten byggde jag upp mitt habegär kring de där muggarna. I en massa bloggar skymtade de förbi, mängder av färger och så fina små figurer. Så himla snyggt där på kökshyllorna och så roligt det verkade att samla alla de där gulliga figurerna...
Fast jag har aldrig läst Muminböcker när jag var liten, jag har ingen aning om vem som är den gode och vem som är den onde i de där berättelserna. Jag vet ju för sjutton inte ens vilka Hattifnattarna är... Det var en av anledningarna till att det tog emot att köpa de där muggarna. Det känns som att man ska kunna sin Mumin om man ska ha skåpen fulla av figurerna. Och jag har ingen sån där härlig barndomsrelation till den där världen som så många tycks ha. Liksom att köpa sig en sån mugg bara för att "Åh, jag som alltid älskat Stinky, klart jag ska ha en mugg med honom!"
Och sen, industritillverkade muggar i mitt skåp? Bland allt handdrejat? Skulle det verkligen funka?
Efter att jag dryftat detta dilemma med svägerskor, kompisar och arbetskamrater, bestämde jag mig ändå; jag skulle köpa fyra stycken. Ba gör´t. Hur svårt skulle det egentligen vara?
Någon vecka senare kom muggarna hem och i det samma som jag drack min första kopp kaffe ur en av dem förstod jag att vi aldrig kommer att bli bundisar och bästisar, jag och de där Muminmuggarna. De är ju inte ens sköna att hålla i! Så nu står de där och skäms bland alla mina handdrejade muggar. Jo, lite sällskap har de faktiskt. I skåpet finns några andra industritillverkade muggar också. Fast de står också där och skäms. Hur fina de än är.
Det är verkligen inte som så att jag använder olika muggar varje dag. Nehej, jag snöar in på någon - som jag själv gjort eller som någon annan keramiker drejat - och så kör jag med den i flera veckor ända tills jag kommer på att jag måste byta till någon annan. För att ombyte förnöjer, typ.
Jag har alltså gått och blivit en muggsnobb, där endast de handdrejade eller möjligen de riktigt gamla industritillverkade muggarna är goda nog för mig. Och Lindy kan mycket väl komma att bli min vän. Mumin däremot, de får nog förpassas till barnrummet om något år och därefter leva vidare sina liv som dockservis...
Vem det är som blivit sviken? Mumin eller det drejade? Mest mina drejade muggar, tänker jag. För att jag var så dum och trodde att industrin skulle kunna överglänsa hantverket.
Vem det är som blivit sviken? Mumin eller det drejade? Mest mina drejade muggar, tänker jag. För att jag var så dum och trodde att industrin skulle kunna överglänsa hantverket.
13 kommentarer:
Att Mumin hamnar i badrummet är , i alla fall lite synd. Varför inte ge bort, till den som blir glad i dem. Fast jag skulle själv förstås bli gladast av en handdrejad mugg. Jag håller med dig, en mugg ska kännas skön i handen och go mot munnen, annars smakar inte heller innehållet något vidare.
Jag tycker att man har lite olika användningsområden för muggar och koppar (med fat), jag har faten till kakor och tekulan/skeden, annars får man ju ha något annat bredvid :-)
Lindy är en fin dekor, en av relativt sett få porslinsdekorer som Dorothy Clough gjorde för Gefle, rätt så ovanlig faktiskt.
Vad gäller Mumin-muggarna så är det också eg. ett hantverk från början, även om de maskintillverkas numera, modellen är formgiven av Kaj Franck för Arabia på 50-talet. Dessa muggar finns ju i enfärgat också, egentligen den ursprungliga dekoren. Jag läste inga stora mängder Mumin heller som liten, men på nåt sätt har jag en relation till dem ändå och protesterade inte när vi plötsligt hade såna hemma :-)
Med detta vill jag inte ha sagt att jag inte gillar din handgjorda keramik, för det gör jag verkligen, fina former och härliga glasyrer :-)
Tina! Jo, visst! Det är inte alls omöjligt att jag ger bort muggarna istället! Majlis borde få en handdrejad servis, när jag tänker efter...
Herr Movarp! Jo, visst är det så med Mumin. Och alltså, jag tycker verkligen att de är jättefina, de där muggarna. Och hela servisen från Arabia. Stilrent och rakt. Och vad gäller hantverk vs industritillverkat så tror jag att det hela mest handlar om muggar för min del. Skålar är inte alls samma sak. Inte heller tallrikar och tekannor och blomkrukor. Där är jag väldigt svag för grejer från mitten av 1900-talet. Men just, helt nya muggar. Svårt! Skulle ju vara kul att se hur de allra första exemplaren av muggarna såg ut. Vet du?
Jag har just druckit latte ur en av dina drejade muggar -i hammocken :)
Åh vad jag sympatiserar med den här texten! Verkligen fint skrivet om något som faktiskt betyder något för en, även om det kan kännas motigt att erkänna det. "Det är ju bara saker" liksom. (Vet inte om du tänker så, men jag gör det ofta).
Men vilket tillfälle, att upptäcka och lära. Muminmuggarna blir roliga för Majlis och hennes kompisar. Presentera Mumin för Majlis Det finns många fina muminböcker, både nya och äldre från antikvariat.
Tove Janson skriver väldigt bra för vuxna också, Sommarboken; om en mormor med begynnande demens som passar ett flickebarnbarn en sommar i den finska skärgården.
Jag igen, muggar för din del, böcker för min mans del, inbundet framför pocket, orginalspråk framför översättning till svenska. Annars bör översättaren vara mycket meriterad. Mamma slutade med Polarn o pyret när de flyttade tillverkningen från Sverige.En ex pojkvän spelar bara vinyl.
Själv försöker jag konsekvent klä mig i svart, vitt och grått förutom träskor i brunt läder, röda naglar och militärparkas. Men likt förbannat kan jag inte motstå nån kofta eller scarf i färg.Å det blir sällan bra, men jag har en låda med färgglada scarves.
Jag tror alla har sin hang ups.
Anna! Haha! SKönt att höra att jag inte är ensam!
Skulle jag ha en sådan samling av fina muggar så skulle jag nog också kosta på mig att vara lite muggnörd... <3
Sen är det väl som Anna skriver, alla har vi våra hang ups. Faktiskt. Även om det inte alltid är så roligt att inse och erkänna dem.
Jag förstår dig så väl så väl. Kan själv inte sedan jag började sy kunnat köpa fabriksproducerade plagg. Jag mår illa när jag går in på h&m. Av slarviga sömmar och dåliga material. Det är väl så när man lär sig ett hantverk. Då öppnar sig en värld av kunnande som man inte tänkt sig och man ser saker i sin omgivning på ett annat sätt. På gott och ont. Men även om muminmuggarna inte faller dig i smaken rekommenderar jag dig att läsa muminböckerna. Speciellt de sista två som egentligen mer är skriva för vuxna än för barn (Pappan och Havet och Sent i November). Det är en fantastisk värld att besöka, muminvärlden. Och Toves språk kan absolut jämföras med ett ordentligt sytt plagg eller handdrejade muggar.
Anna och Malin: det ska jag göra! Har nog läst någon vuxenbok av Tove Jansson någon gång i mitt liv. Ska bli fler!
Nu blir jag ännu mer sugen på att köpa dina muggar (vilket jag ska så fort min ekonomi tillåter!).
Men jag tycker verkligen att du ska läsa Tove Jansson, precis som tidigare personer kommenterat så är hennes vuxenböcker helt fantastiska! Jag älskar allt hon gjort och sagt, tycker hon är klok som en bok.
Så mycket fint! Och tack för att du skickade din trasiga Lindy-mugg till mig. Det kommer bli finfina smycken. Kram
Skicka en kommentar