Den där kursen, ni vet... Den avslutades med ett prov. Knappt så att jag har vågat prata om det. Det var stressigt och det var svårt. Tyckte jag. Kändes inte alls bra när jag gick därifrån. Jag var helt säker på att jag inte klarat provet. Själva syftet med kursen var liksom provet, att man skulle klara det. Kursen var mycket dyr. Det var alltså dubbelt viktigt att klara provet, annars skulle jag behöva göra om det och dessutom även betala för det igen. Och det skulle väl knappast bli lättare nästa gång...
Men så igår. Ett brev med posten. Jag hade klarat provet! Jag var godkänd! Ett mindre bergsmassiv släppte från bröstet. Promenaden till jobbet i morse kändes ganska lätt. Kanske är jag inte helt kass, tänkte jag. Kanske passar jag för det här jobbet ändå?
Men sen, bara efter någon timme, blev jag så himla trött, så trött. Måste vara all spänning som bara släppte.
9 kommentarer:
Grattis, fina vantar du har på dig! Vilket mönster?
Ja, du Anna... Ingen aning. Tant Ainas mönster. Hon stickade såna här vantar på löpande band. Satt framför TV'n om kvällarna. Sålde dem på en julmarknad för 70 kronor paret. Jag har haft - och har - flera par. Men tant Aina är borta sedan flera år nu. Synd, annars kunde jag ha frågat henne.
Åh vilka fina vantar och skönt med stenen som lyft! :)
Jippi och hurra för dig!
Grattis!! Skönt att slippa gå och fundera på hur det gick. Härliga vantar!!
Grymt jobbat och så skönt det måste kännas för dig!
Prov är aldrig roliga..Pang så är man 14 år igen och sitter med en provräkning. Klarar man sig eller inte? Huvaligen.
Skolan där Anders och Karin B. gick hette Drejarlinjen vid Rönnowska skolan. Där gick även Carin Nordling m.fl. Tyvärr finns inte skolan längre.
Kerstin: så sant, så sant. Klarar man sig inte är man en sopa, sämst i världen!
Och. Är det på den skolan de lärde sig göra sina snygga hänklar också. Alla de där tre gör ju extremt fina och sköna hänklar!
Grattis! Känner verkligen igen den där känslan när spänningen bara släpper och man blir så trött så trött.
Skicka en kommentar