Skränig studentvecka i stan har gjort att jag och Majlis dragit oss ut till dess utkant för våra promenader när hon ska sova på eftermiddagarna. Jag är extremt ljudkänslig och kan störa mig något oerhört på oljud eller ljud i det stora hela. (Och då kan man ju tycka att det är väldigt märkligt att vi väljer att bo mitt i stan... Ibland tänker jag att jag skulle passa bäst i en jordkula långt ute i skogen där jag bara kan lyssna till fågelkvitter och trädens sus...)
Men på Gamla Skogskyrkogården i Gävle är det tyst.
Tyst som i graven.
Inga överraskningar i form av accelererande bilar, skräniga fulla grabbgäng eller technomusik med hög basgång. Bonus på allt det tysta är att det är så oerhört vackert på skogskyrkogården. Vi går upp och ner i gravkvarteren, in på en ny gång, fram till de otroligt snygga gravkapellen och så runt vid några fontäner. Jag gillar att läsa namnen på gravstenarna och vad människor har arbetat med under sina liv.
Lite suspekt är det kanske att gå omkring på en kyrkogård med en barnvagn, men jag gillar stillheten och ensamheten. Tänker emellanåt att jag börjar bli riktigt folkskygg när jag väljer att promenera på platser där jag knappt möter någon annan person. Men jag gillar ensamheten. Och så är jag inte helt ensam heller, Majlis är ju med!
Claras inlägg på temat ensamhet berörde mig mycket. Kände igen mig så väl. Tycker att det är så fint skrivet.
1 kommentar:
Vad glad jag blir över att mitt inlägg berörde dig så mycket! Det var känsligt att skriva för mig, vilket gör det extra betydelsefullt att få uppskattning för det. Tack!
Jag är förresten också väldigt förtjust i kyrkogårdar, har alltid känt ett stort lugn där. Och så är det roligt att kolla vad folk hette förr tycker jag!
Skicka en kommentar