Att glädja sig åt det stora. Och lilla.

Tygerna som vi beställde för några veckor sedan har kommit! De finaste, mjukaste bomullstyger jag sett på länge! Andas 1940-tal. Och jag gillar 1940-talet! Leveransen gjorde mig glad, för jag har verkligen väntat på den. Vad det ska bli av tygerna är ännu okänt. De får väl ligga till sig ett tag tills jag vet.

Jag borde också glädja mig åt små vardagliga händelser lite mer, tänker jag ofta. Liksom glädja mig åt det lilla. Idag blev jag så glad över en grej som varit borta några veckor. Det var min allra bästa drejsvamp som spårlöst försvann. Jag har säkert haft den i närmare 10 år och det är faktiskt ett under att den inte försvunnit tidigare. Men så plötsligt en dag var den borta och jag fick klippa till en ny som inte alls blev lika bra. Såklart.

Men så täckte mamman över min keramik med en massa plast igår och bland all plast fanns idag en liten grå, platt tufsig sak. Kunde det vara...? Är det...? Jo, men visst, när jag doppade ner den lilla saken i vatten så... Hepp, det var Svampen!!!

Förresten så kom också mina vantar tillbaka idag. De har också varit borta några veckor och jag som verkligen hatar att tappa bort grejer. Särskilt ledsamt var det med vantarna eftersom de var stickade av tant Aina som inte lever längre. Men så hade mamman hittat dem. De har legat på samma ställe hela tiden. Ja, alltså det ställe som jag själv lade dem på den där olycksaliga dagen för några veckor sedan...